The Zombies till Malmö

Det var 40 år sedan The Zombies släppte Odessey & Oracle och som en del i jubileumsfirandet kommer bandet för att framföra albumet på KB. Jag är fortfarande i ett chocktillstånd. Självklart lär Colin Bluntstone knappast låta lika bra idag som 1968 men det spelar inte så stor roll. Det är trots original-The Zombies (minus den avlidne gitarristen Paul Atkinson), bandet som gjort en av pophistoriens bästa skivor. Och vad för slags merchandise kommer att säljas på konserten? Tillåt mig att dreggla.

Spotify

Jag hade ingen lust att tigga som ett barn för en invite till Spotify så jag registrerade mig helt enkelt en månad, för 99 kronor. Skillnaden mellan betalvarianten och den gratisversion som kräver att man får en invite är att man slipper all reklam (ett reklaminslag hörs annars ungefär en gång i halvtimmen och är av någon anledning oftast på norska). Jag är helt klart imponerad av utbudet och ljudkvalitén (256 kb/s) och upplägget känns lättmanövrerat och snyggt med uppenbara lån från iTunes. Det finns också ett integrerat stöd för last.fm som jag uppskattar. För det första känns det väldigt bra att lyssna på musik lagligt och ändå ha ett så pass stort utbud tillgängligt. Tanken på att Joanna Newsom faktiskt får betalt för varje gång jag börjar att lyssna på någon av hennes låtar är tillfredsställande.

Utbudet är som sagt stort men knappast heltäckande. Det växer konstant och lär väl vara riktigt, riktigt bra om något år. Jag är lite besviken över att jag inte hittar mer än en handfull låtar av Animal Collective och att jag inte hittar något alls av till exempel Pete Molinari eller The Tallest Man on Earths fullängdare (första EP:n finns dock). Jag skulle önska mig ett samarbete med distributörerna på dotshop.se för endast ett fåtal av deras artister finns representerade på Spotify. Utbudet av smalare indie och electronica är överlag väldigt dåligt (det enda Built to Spill-albumet de har för tillfället är You in reverse) medan det förstås inkluderar allt av artister som Coldplay och The Killers. Det fungerar också utmärkt för backtracking gällande stora artister. Det finns till exempel mängder av skivor av Neil Young och David Bowie vilket kanske är speciellt användbart när man bara vill höra en specifik låt direkt för ja, om du har Under Pressure eller Tiny Dancer på huvudet så finns de garanterat på Spotify, i en ljudkvalité som Youtube aldrig kan mäta sig med.

Det finns också en radiofunktion inbyggd i Spotify men den verkar hittills vara rent genrebaserad (och grovt indelad) och stämmer inte särskilt bra. När jag spelade en tagg för musik äldre än 50-talet fick jag upp bland annat Biffo Clyro och andra band som inte alls hör hemma under den diffust definierade epoken. Utvecklarna är tveklöst medvetna om last.fm vilket förhoppningsvis kan leda till en mer användardesignad radiofunktion liksom audioscrobblern.

Det som har imponerat mig mest hittills med Spotify är dess utbud av till exempel gammal blues. Jag hittade till exempel mängder av inspelningar av Rev. Gary Davis (också känd som Reverend Gary Davis, Blind Gary Davis och Gary Davis) som annars är rätt svåra men framförallt väldigt dyra att få tag på. Demons & Angels-boxen kan man få betala runt 300 kronor för och den är inte heller helt lätt att hitta på Soulseek. Nackdelen är då förstås att man inte kan lägga in musiken på sin MP3-spelare eftersom den är streamad via Spotify men man kan så klart också köpa loss en MP3:a direkt via programmet men det kanske känns surt om man redan betalar 99 kronor i månaden.

Jag har aldrig varit känd för min starka moral men det känns oväntat skönt att lyssna på musik vid datorn och tänka att den är laglig, att jag antingen har betalat för den eller att den finansieras via reklam och att mina spelade låtar resulterar i att artister får betalt. Jag tror onekligen på konceptet Spotify och 99 kronor känns som ett rimligt pris. Tills dess att utbudet av musiken verkligen breddas har jag svårt att se att den helt kan ersätta den illegala nedladdningen men då främst den nedladdning som sker på grund av att skivorna är svåra att få tag på, begränsade upplagor, Japan-versioner och så vidare. För de flesta musikfildelarna, de som drar hem Coldplays senaste och kan leva med sig själva trots det, bör Spotify fungera alldeles utmärkt. Kanske får man dock se Spotify som ett komplement till den illegala fildelningen men samtidigt, om man faktiskt har betalat för att lyssna på Coldplays musik i programmet framstår man inte heller lika mycket som en kriminell om man laddar ned MP3:orna via torrent för att lägga in dem på sin MP3-spelare. Hur långt fram i tiden ligger Spotify för MP3-spelare?

Elizabeth Cotten

Rev. Gary Davis

Tar man sig bara förbi den hemska Pete Seeger får man världens finaste musik signerad Reverend Gary Davis. Just nu finns det ingen skiva jag hellre vill ha än Demons & Angels, särskilt på grund av inspelningen av just Oh Glory, men den kostar över 30 dollar exklusive frakt. Pengar som jag rimligtvis borde lägga på något så roligt som tandläkarräkningen istället. Bitterheten.

Rainbow Quest är ett väldigt nyttigt program. De lyckades samla in och filma mängder av fina amerikanska folkmusiker. Haken stavades förstås Pete Seeger som med självgod uppsyn, långa tråkiga utläggningar och ett irriterande självbelåtet banjokomp lägger sig i allting. Kulturgärningen vet förstås inga gränser så man får stå ut med honom ändå.

Jo, det är Donovan som skymtas i videon. Klippet är filmat under hans sämsta frisyrperiod bör kanske tilläggas.

Asthmatic Kitty-julen

En handfull av Sufjan Stevens julskivor finns utgivna ordentligt, de som släppts därefter (han är uppe i nummer 8 nu med namnet Songs for Christmas Volume 8: Astral Inter Planet Space Captain Christmas Infinity Voyage) har bara distribuerats till familj och vänner. Synd och skam förstås men man kan ändå få höra (och ladda ned) Good King Wencelas på Sounds Familyre-bloggen. Det låter förvisso inte riktigt som det brukar med sina rätt störiga synthar och vocoder-sång men ändå. Om man är allt för besviken på resultatet kan man istället lyssna på den nya Half-Handed Cloud-låten Home for Christmas. Det är bara att fröjdas. Tror jag.

Pete Molinari

Jag gillar hans röst.

2008

2008 var ett sånt där år, som när det summeras får en att känna sig snuskigt vit, indierock och Sonic. Eller ja, Sonic var förstås en överdrift. Jag skulle aldrig i mitt liv ha med Ossler, Titiyo eller Frida Hyvönen på min topplista. Hur som helst, de två översta placeringarna på listan var det inga problem att fylla. Därefter känns det som att inget av de andra albumen egentligen borde finnas med på åtminstone topp 10 men problemet är att man helt enkelt måste fylla ut med det som släppts. Och det är när man yxat och och tryckt in med våld som man känner sig väldigt, väldigt förutsägbar och tråkig. Nåväl. Med det sagt, hade jag varit hemma hade jag puffat på med en massa länkar till MP3:or men ni är myndiga nu, jag förväntar mig att ni vet hur man hittar musik på egen hand.

01. Fleet Foxes - Fleet Foxes
Oemotståndlig i sin stämsångsorgie till exkursion genom den amerikanska musikhistorien.

02. The Tallest Man on Earth - Shallow Grave
Kristian Mattsson snuddar absolut vid förstaplatsen. Bästa svenska fullängdalbumet och i en klass för sig. Återigen folky, återigen amerikanskt klingande och känslosamt. The Tallest Man on Earth kan sin Mississippi John Hurt och är det någon som ger respekt i min bok är det just det.

03. Air France - No way down EP
För att inte dö av tristess inkluderar jag även EP-formatet. No way down innehöll några av sommarens finaste låtar.

04. Deerhunter - Microcastle/Weird Era Cont.
Märkligt beroendeframkallande.

05. Girl Talk - Feed the animals
Gregg Gillis mashar ihop mer än någon annan och resultatet är dampigare än det mesta annat men också vansinnigt catchy. Ihopmixningen av Ace of Bases All that she wants med Lil' Scrappy i Still Here är så briljant att jag dör.

06. Eli "Paperboy" Reed & The True Loves - Roll with you
07. Four Tet - Ringer
08. El Guincho - Alegranza!
09. Adventure - Adventure
10. Hauschka - Ferndorf
11. The Field - Sound of light
12. The Dodos - Visiter
13. Hanggai - Introducing Hanggai
14. Bowerbirds - Hymns for a dark horse
15. Eine Kleine Nachtmusik - Eine Kleine Nachtmusik
16. Horse Feathers - House with no home
17. Raphael Saadiq - The way I see it
18. Lindstrøm - Where You Go I Go Too
19. The Ruby Suns - Sea Lion
20. Plej - Home is where your heart was
21. Raphael Saadiq - The way I see it
22. Animal Collective - Water Curses EP
23. T.I. - Paper Trail
24. Jamie Lidell - Jim
25. Truckasauras - Tea Parties, Guns and Valor

Kom nästan med: Psapp - The Camel's Back, Skatebård - Cosmos, The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon, Pete Molinari - A virtual landslide (som jag precis börjat lyssna på, medveten om chansen/risken att han växer på mig eller inte gör det), Ólafur Arnalds - Eulogy for evolution, Ice Cube - Raw Footage, eMC - The show

Några låtar:
Osborne - 16th stage
Dr. Dog - The Rabbit, The Bat and the Reindeer
Sebastien Tellier - Divine
Ice Cube - Gangsta rap made me do it
Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur
Kano - 140 Grime St: Egentligen bara ett intro på albumet med samma namn. Introt var helt sjukt fett och lovade alldeles för mycket som inte albumet kunde hålla.
Wiley - Wearing my rolex

Överskattat:
Glasvegas - Glasvegas
Jag vet inte riktigt vad grejen är med den där hemska Arcade Fire och Proclaimers-blandningen som verkar få alla recensenter att bli träskvåta av upphetsning.

Årets WTF:
Mofo the Maverick. Tveklöst en av de bästa svenskarna jag har hört rappa på engelska (och han låter inte helt olik Jay-Z) men att han samtidigt är ultrablå politiskt, osympatisk och dryg i intervjuer och hyllar Reinfeldt i sina, oftast, urusla texter är en minst sagt förvirrande kombination.

Gammalt:
Daniel Johnston - Songs of pain
Hansson & Karlsson - Hansson & Karlsson
Tages - Studio
Nina Simone - Anthology
Neil Young - On the beach
Neil Young - Cortez the killer (låt)
Booker White - Aberdeen låt)
Skip James - Crow Jane (låt)
The Mills Brothers - Swing it, sister (låt)

Och typ tusen andra låtar.

Årets konserter:

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves, Babel, Malmö: Förmodligen den bästa spelning jag har varit på och dessutom i Babels (f.d. Jerikos) fina lokaler. Eli kved, skrek och sjöng som rena James Brown under sina glansdagar, kompad av ett fruktansvärt tight soulband komplett med spexig blåssektion. Hur bra albumet Roll with you än är live så går det knappast att jämföra med den energi som Boston-sonen tillsammans med sitt band demonstrerade live. Felfritt.

Built to Spill, KB, Malmö: Built to Spill kom till Malmö för att spela det elva år gamla albumet Perfect from now, ett live-koncept som rimligtvis borde resulterat i en oförskämd mängd obefogad nostalgi snarare än någonting annat. Men så är ju inte Built to Spill vilket band som helst och Perfect from now är förmodligen det bästa, mest massiva indierock-album som har spelats in. Live-versionerna av låtarna framfördes felfritt, kryddades i vissa fall och man avslutade med en riktigt grym version av Goin' against your mind (från ett nyare album). Konserten fick mig också att lyssna frenetiskt på låtar som Kicked it in the sun, Velvet Waltz och min personliga favorit Made-up dreams igen.

Sebastien Tellier, Jeriko, Malmö: Den mest absurda konsertupplevelse jag någonsin har haft. Tellier åmade sig på pianot, hävdade att både indianer och hans egen mamma var "so fat, so ugly", sög av en mikrofon och ursäktade sin hosta med att han fått i sig för mycket lax och heroin. Samtidigt framförde han och bandet riktigt bra versioner av Divine och La Ritournelle. Tellier var way over the top men jag har å andra sidan aldrig varit på en konsert som fått mig att gråta av skratt förut.

Gershon Kingsley

Det här är mest till Sebastian, för att jag pratade om det här klippet nyligen.



Upphovsmannen spelar sin gamla hit från 60-talet och frågan löd "Kan Popcorn någonsin vara uthärdlig?". Jag tycker det.

The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon

Konceptet är kanske aningen roligare än själva skivan. The Welcome Wagon är det äkta paret Auito och herr Vito Autio (yey, namnet!) är presbyteriansk präst och gör alltså tillsammans med sin fru mjuk kristen gospelpop på Sufjan Stevens skivbolag, Asthmatic Kitty (vars hemsida jag kollar ungefär en gång i veckan för att se om Half-Handed Cloud har släppt något nytt). Det är orkestral indiepop, med Sufjans varma, mjuka produktion, fin stämsång och viss ironisk distans. Mässande "He never said a mumblin' word" och poppigare "Unless the Lord the House Shall Build" är kanske de bästa låtarna på albumet.

Sold! To the nice rich man

Huun-Huur-Tu feat. Sainkho - Mother-Earth! Father-Sky!

Huun-Huur-Tu är ett av världens bästa popband med odödliga klassiker som Aa-shuu-dekei-oo och Eki Attar i bagaget. De är Tuvas Beatles, Elvis, Michael Jackson och Velvet Underground i ett, fast i genomgående snyggare klädsel.
Sainkho Namtchylak är inte bara skallig, hon har också en röst som spänner över imponerande sju oktaver och hanterar övertonssång, xhöömei som om hon vore värsta Kaigal-Ool Khovalyg (världens kanske fetaste igil-spelare, klädd i neonrosa på omslagsbilden). Sainkho är utbildad på fina skolor i Moskva, bor i exil i Wien och är för Tuva vad Björk är för Island.

Både Huun-Huur-Tu och Sainkho kommer alltså från den lilla ryska delrepubliken Tuva (nära Mongoliet), mest känd för sin strupsång, galet kalla vintrar och för att de äter råa jakögon i brist på godis. Mötet mellan några av Tuvas absolut största musiker borde förstås resultera i storslagen, bombastisk strupsångspop men så är inte fallet. Istället kör de på ett mer roots-baserat spår som inte alls lämpar sig för jorddansgolvet. Artyy Sayir ("den konstnärliga räddaren") med någon av herrarna från Huun-Huur-Tu på sång har fina slagverk och skulle platsa på något av bandets mer psykedeliska album. Sainkho gör också en fin och nasal insats på låten. Mer renodlad pop får man i Dembildey med struttiga igils, störda pipljud signerade Sainkho och fet strupsång. Överlag dominerar dock de new age-ljudande spåren som inte gör någon glad. Årets Tuvinska besvikelse (jag hyser vissa misstankar om att det blir den enda).

Twiggy Frostbite - Heroes

Enligt pressutskicket från Playground är Gävle-bandet Twiggy Frostbites Heroes den tredje mest uppmärksammade låten i bloggvärlden just nu. Genom mitt inlägg förväntar jag mig att den stiger minst en placering. Jag har försökt kolla genom www.elbo.ws som tydligen stått för statistiken men hittar inget där som stödjer uttalandet.

Twiggy Frostbite - Heroes

Tages - Studio

I utbildningssyfte har jag lyssnat en hel del på svensk pop från åren 1965 till 1967 de senaste veckorna. Det mesta har låtit väldigt blekt och det är svårt att förstå hysterin som omgärdade flera av banden. Visst är Shanes, Mascots och även Malmös egna The Namelosers rätt charmiga i alla sin barnsliga oskyldighet men Hep Stars är bara alldeles för töntiga för att ens vara det minsta likeable. Jag säger bara: Svenne Hedlund.

Det enda band som verkligen visade ambitioner och strävade efter att vara något mer än en dansbandsmesig version av de brittiska banden var Tages - västkustens svar på Beatles. Många av deras låtar, som genombrottet med Sleep little girl, är knappast något att väta ned sina byxor för men de ambitioner som bandet visar upp på albumet Studio (1967) är tveklöst beundransvärda. Det är uppenbart att Tages lyssnat en del på Sgt. Pepper och försökt att utvecklas musikaliskt. De använde också studion (albumet är inspelat i Abbey Road) på ett helt annat sätt än de andra svenska banden vid den här tiden. Baklängesgitarrer var trots allt väldigt modernt men Tages var bandet som visste hur man använde dem.

Folkmusikinfluenserna är tydliga. Albumet inleds med söta fioler i Have you seen your brother lately? innan slafsiga trummor och en sprättig bas tar över. Det är en rätt snygg produktion och ett av de bästa spåren på Studio och man undrar vad Tages hade kunnat åstadkomma med en riktigt bra sångare (nej, varken Tommy Blom eller Göran Lagerberg är mer än okej) och bättre texter. I left my shoes at home handlar om precis vad titeln antyder och håller liksom större delen av bandets textmaterial nästan en Postis-låg kvalitet. Och så har vi förstås uttalet men där är det nästan bara att beklaga att just svensk brytning låter så illa på engelska.

I mitt huvud är Tages väldigt bra. Jag har haft vissa av låtarna på huvudet oavbrutet i ett par dagar och nynnat på dem. It's my life och Like a woman har fina melodiska inslag som fastnar men det är aldrig lika angenämt när man väl lyssnar. Däremot tycker jag faktiskt att både Have you seen my brother lately, singelsläppet She's having a baby now om ofrivillig graviditet (yay, kontroversiellt!) och What's the time är bra på riktigt och det avslutande små folkpsykadeliska spåret The old man Wafwer är om inte annat intressant. Jag är imponerad. Och sen sårar det mig något att medlemmarna efter Tages-tiden främst har livnärt sig genom samarbeten med Magnus Uggla. Hur Tages låter efter namnbytet till Blond under 70-talet vet jag inte. Däremot vet jag att Göran Lagerberg gick vidare och har spelat i flera proggband, däribland Kebnekaise vars album II kan vara det svenska album som jag lyssnat allra mest på. Det visste ni inte.

Med tanke på att albumet är svårt att få tag på (det finns inte ordentligt utgivet på CD och vinylexemplaren går för 350-500 kronor på Tradera) så tror jag faktiskt att det kan vara okej att länka till några av låtarna.

Have you seen your brother lately?
What's the time
She's having a baby now

Och faktiskt, svensk 60-talspop blev aldrig bättre än så här.

Äppelknyckarjazz

Skånefunken har spridit sig till Luleå!

Psapp - The Camel's Back

Jag fastnade väldigt snabbt för Psapp, redan första gången jag hörde Hi med sin lite avtrubbade sång, fina leksaksrytmer och en komprimerad Tom Waits-elgitarr. Tydligen är duon mest känd för att ha gjort vinjettmusiken till Grey's Anatomy, något som jag helt missat. The Camel's Back släpptes alldeles nyligen. Den inledde fruktansvärt tråkigt och rakt med I want that men hittar ganska snabbt formen igen. Ingen gör väl lika lekfull indietronica (eller toytronica som de själva tydligen kallar sin musik för) som Psapp. Sufjan-iga Part like waves och instrumentala Marshrat är riktigt fina.

(Hade jag inte varit i Falun hade jag länkat till MP3:or här)
(Men jag är glad att jag är i Falun)

Raphael Saadiq - The way I see it

Jag vet att jag skrev om Raphael Saadiqs senaste album här men tydligen försvann texten. Det är ganska underligt. Det kan ha varit Google som hade invändningar mot att jag länkade till en av låtarna. Det var i alla fall en av mina längra texter på Krautfighter så det känns lite bittert. Jag skrev om 42-årige Saadiqs 90-talsförflutna i Tony! Toni! Toné! och att jag mest förknippat mannen med tråkigt wailande på låtar av Q-Tip, The Roots, Nappy Roots och Snoop. Och mindre creddiga samarbeten med Bee Gees, Lionel Richie och Whitney Houston.

Det finaste med The way I see it är att Saadiq helt omfamnat soundet från de artister han växte upp med att lyssna på. Det är Motown fullt ut, med tamburiner, blås och lite dov produktion. Det är väldigt snyggt, speciellt i inledande Sure hope you mean it.


(eftersom inlägget försvann senast får ni nöja er med en live-video)

Det finns en handfull riktigt bra låtar på albumet och gästerna är knappast av pinsam Lionel Richie-klass. Stevie Wonder gästar på munspel på Never give you up, Joss Stone sjunger och Jay-Z rappar på bonus-versionen av Oh Girl. Skivan tappar fokus mot mitten, Saadiq har väl lätt för att falla tillbaka mot det direkt smöriga men det är samtidigt inte så svårt att bortse från på det hela. Förutom latino-smöriga Calling. Saadiqs röst passar, något oväntat, ljudbilden perfekt och det är kul att höra honom låta som gamla Motown-sångare, på ett mer traditionellt soul-sätt. Det är förstås fortfarande soft, Saadiq är inte precis den raspiga James Brown-typen.

Och så är omslaget så pass classy att jag faktiskt vill ha den i min skivhylla.

The Wackness

Idag har The Wackness svensk premiär. Jag har kollat lite slarvigt på delar av den. Förutom att Ben Kingsley får spela kuf verkar filmens enda riktiga behållning vara soundtracket, som jag fastnade för redan när Empire skrev om det för rätt många månader sedan. The Wackness verkar vara en lame indiefilm men jag kommer att se den bara för soundtracket med hiphop straight outta '94 ändå. Skönt som konstrast till Moldy Peaches liksom.

Det officiella soundtracket innehåller:

Nas - The World Is Yours
Raekwon - Heaven and Hell
Notorious B.I.G. feat. Method Man - The What
DJ Jazzy Jeff and The Fresh Prince - Summertime
Donovan - Season of The Witch
Biz Markie - Just A Friend (TRÖJDANSEN!!)
Total feat. Notorious B.I.G. - Can't Ya See
A Tribe Called Quest - Can I Kick It
Faith Evans - You Used To Love Me
R Kelly - Bump N' Grind
The Pioneers - Long Shot Kick de Buckettfont
Vomit Launch - Exit Lines
Craig Mack - Flava In Your Ear
The Wu-Tang Clan - Tearz
Mott The Hoople - All The Young Dudes

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves på Babel, Malmö

Jag vet inte riktigt vad jag har sett live som kan ha varit bättre än Eli "Paperboy" Reed & The True Loves var ikväll (13/11) på Babel i Malmö. De var tighta, framförde de dansanta låtarna i nästan dubbelt så högt tempo som på album och "Paperboy" själv lät ännu bättre och raspigare live. Hans James Brown-spasmer var asfina, liksom falsettylen. Och blåset! Bästa live-musiken. Jag har inte riktigt hämtat mig än. Synd att det inte var fler där bara.

Fleet Foxes take away show

La Blogotheques musikvideoserie med artister som spelar sina låtar live ute och ofta i rörelse på Paris gator är en fruktansvärt fin idé. Vissa band hanterar det förstås bättre än andra (Yeasayer! Beirut! Och eh... Animal Collective) och Fleet Foxes är ett väldigt givet band i sammanhanget, men det blir knappast mindre fint för det trots det uppenbart sakrala. De är ju så tighta och har skägg. Skägg I tells you.

I vilka städer har Du varit full?

Jag glömde att ta upp det när jag skrev om En high 5 & 1 falafel men i singeln Tack för kaffet sjunger Timbuktu följande rader.

"Jag har glidit in i Gislaved
Vart full i Falkenberg
Har blitt jagad genom Hisingen
På grund av min färg
Har stupat uti Sundsvall
Och fått ligg i Västerås
Anna, Pia, Emma
Fan, jag kommer ej ihåg"

Hästpojken, detta nästan löjligt obegåvade band, körde ju som bekant på "Jag var full på Liseberg och du har knarkat i Flemingsberg" tidigare och nu verkar det ha blivit något av en trend för svenska artister att redovisa i vilka orter de har varit fulla, knarkat och lägrat frodiga kvinnor. Det är hur som helst ett väldigt ointressant stilistiskt grepp.

Kanske är låttexter de nya bloggarna. Eller... de gamla bloggarna?

Hetast på hiphop-bloggarna

Kevin Rudolf feat. Nas - NYC

Den är överallt. Jag förstår verkligen inte grejen. Nas är så klart fet men hela rock/rap-crossover-upplägget är så sjukt lame.

Missy Elliott - Block Party

Jag hade helt missat att det redan dykt upp singlar från Missy Elliotts kommande album Block Party (releasedatum: "sometime in 2009"). Samma två låtar finns också med i Step up 2 the Streets som jag av vissa förklarliga skäl inte har sett. Både Ching-a-ling och Shake your pom pom (bägge låtarna återfinns i videon) låter precis som jag vill att Missy ska låta. Det är modernt, tungt och extremt rytmiskt. Timbaland sitter i producentstolen för minst ett par låtar och efter alla samarbeten med Nelly Furtado och det-där-äckliga-nu-grunge-bandet-som-jag-helst-vill-glömma är jag glad att han är tillbaka med Missy.

Hur som helst, jag hade missat singlarna som visade sig vara feta och albumet är på gång och jag ser sjukt mycket fram emot det även om Mel B ska gästa på en låt som heter "Milk & Cookies". Efter ett par rätt trista, bleka skivsläpp (Hej The Cookbook!) verkar Missy vara på gång igen. Jag håller tummarna. Hiphop-året 2008 var/är så tråkigt att jag helst bara vill gå vidare.

Parov Stelar - The Flame of Fame EP

Österrikaren Parov Stelar har haft triphop med jazz-samplingar som sin nisch ett tag. På senaste EP:n drar han iväg mot ett mer elektroniskt technosound som påminner om Kavinsky, Mr. Oizo och annat franskt och knorrigt. Jazzen är fortfarande kvar men mindre framträdande och det hårdare soundet håller mig vaken där jag tidigare blev dåsig. Fett.

Parov Stelar - Spider

Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy

Så mycket jag såg fram emot "Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy", så lite jag lär lyssna på skivan nu när jag väl fått tag på den. Albumet är det tredje i ordningen av Sub Rosas återutgivningar av obskyr musik från 20- till 60-tal. Den här gången är temat de elektriska instrumentens pionjärer vilket förstås är intressant som historisk kuriosa men artisterna i samlingen (Blue Charlie Morris, Bob Jenkins, Albert Collins, Guitar Slim Green, Slim Gailland och Haskel Sadler m.fl.) är kanske inte de roligaste blues-namnen och deras elektrifierade blues må ha varit stilbildande men låter som vilken Chicago-blues som helst fast sämre. Det kan man leva rätt gott utan.

Gentle Giant - On Reflection

1. Första gången jag hörde "On Reflection" satt jag förstummad och hade inte den minsta aning om jag tyckte att låten var briljant eller det sämsta jag hört. Jag vet fortfarande inte riktigt var på skalan den hamnar men det är omöjligt att motstå allt gay - medeltidsflöjten, stämsången, de vita snyckarbyxorna, den allmänna vitheten och det fula progrocksutbrottet i slutet. Hur som helst är "On Reflection" den enda progrocklåt jag någonsin fått sjuka cravings efter. Förvisso är liveversionen från 1978 inte lika tight, inte riktigt lika smittsamt gay som studioupplagan men jag tror ni förstår kvalitéerna ändå. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt men att någon använder sin uppenbara musikaliska förmåga till att göra något så genuint fånigt och nördigt är så fantastiskt att man glömmer bort allt annat.

2. Kan musik bli mer vit än så här?

Les Surfs

Någon gång under första halvåret 1965 var Les Surfs från Madagaskar veckans band i Bildjournalen, tillsammans med Hamlet and the Shakespears från Leksand förstås. Jag har gjort vissa efterforskningar sedan jag först stötte på namnet för ett par timmar sedan och uppenbarligen var Les Surfs ett ganska stort namn på 60-talet och red på den exotica-popvåg som gjorde att Millie Small kunde flytta ut ur sitt "fallfärdiga skjul" (som jag också läste om och såg bilder på idag).

Tillbaka till Les Surfs. De är sex syskon, de är surfare inom citationstecken, de kommer från Madagaskar och ingen av dem är längre än 150 cm. Det är tillräckligt för att göra mig mer än lovligt intresserad. Och jo, de var rätt charmiga och sjöng på franska. Jag hade kanske förväntat mig mer Madagaskar i musiken men söt fransk dvärgpop är väl inte det dummaste heller. Om inte annat så gjorde de en fin förfranskad version av Dusty Springfields "I only want to be with you". Jag föredrar den rentav framför originalet.

A present tu peux t'en aller:

Adventure - Loredo

"Loredo" är förmodligen den låt jag lyssnat allra mest på den senaste månaden. Nu är den också min ringsignal så om jag inte svarar när ni ringer kan det bero på att jag vill höra klart låten. Bara så ni vet.

Adventure - Loredo (MP3)

Timbuktu - En high 5 & 1 falafel

Jag brukade tycka att Timbuktu var den enda vettiga rapparen i Sverige, den enda som på svenska faktiskt hade ett bra flow. Jag vet inte riktigt vad som hände efter "W.D.M.D" men förmodligen värmde kramarna från Ung Vänster så mycket att Timbuktu slutade att vara kaxig, blev politiskt korrekt, började lyssna på Manu Chao som om det fortfarande varit 90-tal, började sjunga nasalt istället för att rappa och hämtade inspiration till texterna från post-hippiesarna i Svenska Akademien (som också hade en angelägen kaxighet i början av karriären).

"En high 5 & 1 falafel" har precis kommit upp på Playground för nedladdning och det låter illa, stundtals väldigt illa. Det är kanske inte lika blekt som "Oberoendeframkallande" (vem minns ens det albumet?) men det är istället irriterande och jag är inte helt övertygad om vilket som är bäst/sämst av de två.

"Säj inte näj säj jää" kör förvisso på det fina konceptet med rap och akustisk gitarr men blir aldrig mycket mer än en mer anonym version av "Gott folk", tills Timbuktu börjar sjunga "jäää" som om han var Peps Perssons oönskade barn. "Tack för kaffet" med akustisk gitarr och gästinhopp av Dregen är hästprogg av den fulaste sorten med Timbuktus nasala sång. "Jag vill bara" har ett rätt kul break i mitten av låten men refrängen är lika olyssningsbar som General Knas wailanden. Spår som "Mörkar" och "Dom hinner aldrig ikapp" är bara ren utfyllnad. Reggae-influenserna på det sistnämnda spåret är okej men når inte heller upp i samma klass som det han gjort med Chords och M.O.N.S i Helt Off. Var är kaxigheten? Varför är han så genomgod? Produktionen väcker samma frågor. Det blir förvisso lite studsigare i "Schnyyyg" som kan vara albumets bästa spår med sin pruttiga bas och baktaktsorgel.

Ofta funkar verserna med rap hyfsat ofta. Även om produktionerna är trista och texterna är så politiska korrekta att hela Möllevångstorget får kollektiv erektion/våta underliv bär Timbuktu upp det med ett bra flow och en superb timing. "Olympiska spelen 2012" är ett bra exempel på just detta men så fort refrängen kommer (och den är beväpnad med saxofon!) blir det bara wail-psalm av det hela.

Men vad handlar "En high 5 & 1 falafel" om då? Den handlar om att sälja sig vs. integritet, den handlar om kärlek till musiken och annat hedervärt och gulligt. Den handlar också en hel del om mat. Timbuktu tackar för kaffet, Dregen sjunger om fiskgratäng, någon nämner en salladstång och så har vi förstås falafeln - hela Malmös symbol (Den som tror att Turning Torso ersatt Kockumskranen som stadens symbol har fel - det är falafeln som gäller nu och det med all rätt). Kanske är det här ett tema som Timbuktu skulle kunna fördjupa sig i till nästa gång? Varför inte rappa några rader om kanelgifflar, sötpotatis eller hur man bäst tillagar en god kantarellsoppa? Jag skulle lätt köpa det. Speciellt om produktionen var öronbedövande tung och fläskig.

Det som kanske ändå är värst med "En high 5 & 1 falafel" är att Timbuktu kommer undan med det än en gång. För saken är ju den att det i Sverige inte riktigt finns någon som riktigt kan utmana honom. Speciellt inte på svenska. Det blir särskilt tydligt i det avslutande spåret "6an" där Supreme från Looptroop gästrappar och låter för jävligt och man definitivt hör att Timbuktu ligger i en egen klass för sig. Inblandad i den låten är också Frej från Slagsmålsklubben (Hej Malmöincest!) och ni kan ladda ned den här.

Svensk hiphop är död, den dog nyfödd. Istället får man snällt nöja sig med politiskt korrekt skånefunk. Eller hoppas att Elsa tar sig i kragen och blir välkänd snart. Men hur som helst, Timbuktu lär sälja guld den här gången också. Kanske är grejen med att attrahera människor som fortfarande lever på 90-talet den att de fortfarande köper skivor.

Jake One

Med tanke på vilken besvikelse "Jeanius" var hoppas jag istället på Jake Ones "White Van Music". Risken är väl att det är lite av samma indiestråkrapsvara men när MOP, Busta Rhymes, Freeway och Royce da 5'9" gästar borde det åtminstone finnas en del singelmaterial som imponerar.

Jean Grae - Jeanius

Första gången jag kollade upp Jean Grae var i samband med Hultsfredfestivalen 2004. Jag hörde henne på avstånd och det lät fruktansvärt fett. Några månader efter Hultsfred släppte hon "This week" och jag var besviken men såg en stor potential. Det dröjde till 2007 och "The Orchestral Files" innan hon följde upp och återigen saknade jag frenesin och det riktigt feta flowet som jag hörde på Hultsfred även om "Soul Clap" var rätt fet.

Med 9th Wonder i producentstolen har Jean Graes länge beryktade "Jeanius" släppts. Introt bådar gott, "232'" följer upp hyfsat men sedan är Grae snabbt tillbaka i sitt makliga tempo och med sentimentala texter hämtade ur ryggsäcksträsket. Man tröttnar också rätt snabbt på alla stråkar. 9th Wonder är inte en så fet producent som många hävdar (Murs och Little Brother är faktiskt inte sååå roliga).

Jean Grae levererar sin tredje besvikelse till album och tänker uppenbarligen inte ens försöka att ta sig upp ur indierap-hålet. Synd på potentialen. Som vanligt alltså.

Icke Google-anpassade bandnamn

The The, Adventure, Gas, The Music, Young and Sexy, The Band, Can, Earth, Au, Belong, Black Bear, Grizzly Bear, Krokodil, Evidence, Food for animals, Freeway, Gas, Toy, Random, Roommate, Swimmingpool och förstås alla band med namn efter städer (Saigon, Beirut, Chicago, Boston, Gjutaregården med omnejd etc).

Krokodil - Concord

Hör och häpna - jag köpte en fysisk skiva! Förvisso beställde jag den via internet men ändå. Krokodil heter bandet bestående av gitarristen Klas Gullbrand och basisten Palle Solinger och de gör en ganska fin småfolkig jazz. Jag hade bara hört några enstaka ljudklipp i förväg men blev nyfiken. Riktigt lika roligt var det kanske inte när skivan väl hamnade i min dator och liksom SvD:s Dan Backman säger så finns det vissa drag av Pat Metheny som är det slemmigaste sedan, låt säga, Yngvie Malmsteen. Riktigt så muzak-jazziga blir tack och lov aldrig Krokodil men jag hade kanske förväntat mig lite mer tuggmotstånd och elektronik. Hur som helst var det fint att hålla en fysisk skiva i handen igen. Kommer det att hända igen? Nja, det beror väl på hur många feta 360-spel det släpps inom det närmaste.

Man kan lyssna på bandets myspace.

Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Animal Collectives nya album "Merriweather Post Pavilion" närmar sig releasedatum. Panda Bear har redan kallat det för bandets bäst inspelade album, vad det nu betyder och nu finns det också ett omslag att tillgå. Det rör sig om man tittar på det. Kommer jag att köpa skivan på vinyl bara för att freaka ut mig själv nu? Kan man köpa mönstret som gardintyg?

Sébastien Tellier till KB

Den sjunde februari kommer Sébastien Tellier tillbaka till Malmö. Den här gången till KB och inte Jeriko. Det är sällan jag ser fram så mycket emot konserter som jag ser fram emot nästa Tellier-spelning. På den förra spelningen fick han mig att skratta så att jag fick ont i magen under sina fantastiska mellansnack, det har ingen annan artist jag sett någonsin lyckats med förut. Samtidigt lät både "La Ritournelle" (förvisso avbruten av Tellier själv eftersom han tyckte att den lät så seriös) och "Divine" riktigt bra. Det kanske man inte riktigt kan säga om det flera minuter långa avslutandet som mest bestod av stön och en Tellier som låtsades utföra minst sagt engagerat oralsex på sin mikrofon. Det var den mest bisarra och spontana konsert jag har varit på, en av de få som inte kändes det minsta planerad i förväg. Man får hoppas att Sébastien är lika full av lax och heroin som senast.

Jag förväntar mig att "Ska gå"-siffran stiger.

Esau Mwamwaya & Radioclit

Jag hittade Esau Mwamwaya & Radioclits version av M.I.A:s "Boyz" för några veckor sedan på någon blogg men jag kunde bara streama låten vilket inte var så kul. Som vanligt är det alltid pitchfork som är först ut med mp3:or och jag blev väldigt exhalterad när jag hittade "Boyz" som mp3:a där idag. Det är fint och hysteriskt och påminner om en afrikaniserad El Guincho med T.O.K-skrik. Inte dumt alls alltså.

Ifall ni har missat, ladda ned här

Built to Spill, KB

Det är svårt att skilja på nostalgi och kvalitet ibland men i fallet med Built to Spills "Perfect from now on"-spelning är jag övertygad om att det är lika stora delar av de båda ingredienserna, det är svårt att hitta något att kritisera. Built to Spill framför med rätt öm hand låtar från ett av indierockens största album och de har knappast några problem med att återskapa de massiva gitarrväggarna från albumet. "Velvet Waltz" och "Kicked it in the sun" är helt fantastiska live medan min personliga favorit "Made-up dreams" var en av de få låtarna som de verkade köra genom snabbare än på skiva (förvisso albumets kortaste spår) och dessutom i en rätt odynamisk tappning. Doug Martschs röst lät äldre, något jag inte reagerade så mycket på förra året, men han kan ha haft en sliten dag. Jag brukar bara uppskatta att höra röster spricka smått. Det var också fint att de körde "Goin' against your mind" som var en av de få riktigt bra låtarna på förra albumet som de turnerade med senast. "Car" med cellokomp kändes som det ultimata extranumret och jag är glad över att ha fått höra "You were right" också. Jag är trött och har en uppsats att ta mig genom. Jag hejdar mig här men det första jag gjorde efter att jag kommit hem var att sätta på "Perfect from now on". Det kan inte vara något annat än ett väldigt bra betyg.

Woven Hand vs. Dr. Dog

Den 16:e november tänker jag gå på Woven Hand-konserten på KB. Jag bryr mig inte alls om Woven Hand även om jag uppskattade 16 Horsepower under en kort period av mitt liv. Anledning att jag ändå tänker gå är för att Dr. Dog står listade som "special guest" och just Dr. Dog har gjort en av de låtar som jag lyssnat på allra mest i år - "The Rabbit, The Bat and the Reindeer". Faktum är att jag faktiskt har lyssnat närmast maniskt på den vissa dagar, upp till 20 gånger i rad och så där. Som vanligt var albumet inte mycket att jubla över men på varje Dr. Dog-album finns det åtminstone en totalt oemotståndlig poplåt och hur skulle jag kunna motstå den ansträngda, ljusa rösten eller det simpla pianot eller pizzicatostråkarna i "The Rabbit, The Bat and the Reindeer"? Jag funkar ju fan inte så.

Skatebård - Cosmos

Först Røyksopp, Lindstrøm, Diskjokke och Prins Thomas och nu Skatebård - de norsk italo disco-techno-artisterna verkar bara bli fler och fler och det mest anmärkningsvärda i det är väl att de alla håller väldigt hög klass. Skatebårds "Cosmos" är bra i prinip från början till slut och inslagen av sång är så pass få att jag inte ens hinner börja störa mig på det heller. Bäst är den frenetiska syntbasen i "Untitled".

Senast jag lade upp musik här tog blogspot bort inlägget så det blir till att hålla sig med gratis-mp3:or, smakprov, videos och sådant i fortsättningen. Inte alltid helt lätt att hitta men det finns, om inte annat, tre smakprov från "Cosmos" på dotshop.se

Vuelo
Kosmos
Inspirational Weekend

Nej men hej Doug Martsch

Egentligen har jag alltid varit emot att band fastnar i sina gamla mästerverk och aldrig kommer bort från dem igen men imorgon tänker jag okritiskt låta det hända när Built to spill spelar på KB. Senast jag såg dem (2007-05-09) hade de precis släppt ett album som var sådär. Nu framför bandet hela "Perfect from now on" från 1997, som av en ren händelse råkar vara ett av mina favoritalbum någonsin. Jag håller tummarna för att Doug Martsch ska sjunga yttersta hudlagret av mig på "Made-up dreams" medan jag frossar i den där snuskiga känslan som jag tror kallas för nostalgi.




Bild: courtesy of Fredrik Schützer, naken pianist.

Boondocks

Jag upptäckte idag att Afro Samurai, en japansk anime om en svart samurai vars röst görs av Samuel L. Jackson, kommer som spel till 360 och PS3. Det ser inte alls lika snyggt ut som serien (cell-shadat vaffan?!) men verkar ha en del fina Assassin's Creed i afro-vibbar intakta. Rza kommer att stå för musiken också och jag förväntar mig åtminstone två-tre scener med sjukt fet 90-talshiphop, vilket fick mig att tänka på min favoritscen ur tv-serien Boondocks:

Inspectah Deck har aldrig låtit bättre än på Raekwons "Guillotine". En sådan lyckad scen i Afro Samurai-spelet och jag är såld.

Aberdeen Blues

Efter Son House är Booker White min favoritraspare.

Horse Feathers - House with no home

Jag äter delvis upp mig själv genom att säga det men 2008 har varit ett bra år för flanellbeklädda amerikanska män. Fleet Foxes är väl det bästa exemplet på det men de senaste veckorna är Horse Feathers ett av de band jag lyssnat allra mest på. Samma, lite luddiga, genrekomponenter med americana, folk och country i basen men det som jag faller främst för är Justin Ringles röst. Som en piggare Iron & Wine. Som en Bonnie "Prince" Billy utan zoloft och en övertygelse om att mörda alla som kommer i hans väg genom att vara världens tråkigaste singer/songwriter. Någon kallade "House with no home" för "american chamber-country" följt av en bunte frågetecken. Det kändes inte helt fel. Jag gillar verkligen de lågmälda stråk- och banjoarrangemangen som mest tassar omkring i bakgrunden. Stråkarna i "Albina" dödar mig. Det finns en rätt söt hemmagjord video till "Curs of weeds" med det fyndiga namnet "Curs in the weeds" också:

Jag väger upp flanellen genom att lyssna på Eric B. & Rakim om morgnarna och Plej på nätterna och stråkgull i Braid någonstans däremellan.

iAH - Äntligen (eller: Malmö som ett musikaliskt misslyckande)

Jag fick i recensionsuppdrag skriva om iAH (ska uttalas som "ja" på skånska). Det var en hemsk upplevelse som fick mig att fundera på varför det görs så otroligt dålig musik i Malmö. Rimligtvis borde det finnas underlag för X antal hyfsade band i en stad med nästan 300.000 invånare och det borde kunna uppstå något eklektiskt, underligt och kanske rentav bra i en så mångkulturell stad. Istället får man bara samma politiskt korrekta möllanmys (klubben för inbördes beundran) till musik. iAH är bland det sämsta jag har hört. De låter som om någon dödat Timbuktus livsvilja, tvingat honom att läsa politiskt korrekt "poesi" kompad av ett dansband som tror att de spelar världsfunk bara för att de har congas. Budskapet? Kärleken är störst och sånt där förstås. Varför dominerar hippiekulturen fortfarande musikutbudet i Malmö när den på de allra flesta andra håll självdött för längesen?

Egentligen vill jag inte skriva om dålig musik här, åtminstone inte i en större utsträckning men i det här fallet tycker jag att det är ett intressant fenomen. Om små städer som Hässleholm och Borlänge kan få fram artister, varför kan inte Malmö det?

(Om ni ens kommer på några band från Malmö är de med största säkerhet exil-smålänningar eller från Norrköping, läs: The Cardigans, The Ark, Slagsmålsklubben und so weiter)

Nordpolen - På Nordpolen

Människor, jag hatar er. Vilka är de två kanske mest hypade banden just nu? Det är Glasvegas och Nordpolen. Glasvegas låter som skotsk gubbemo med lama Arcade Fire-försök (ja, klart att recensenterna gillar det) medan Nordpolen... det är bara inte acceptabelt. Det är The Tough Alliance och Sibiria i ett och det är några av de värsta textraderna jag har stött på i hela mitt liv. Av lathet väljer jag att kopiera citat från dagensskiva, för jag hör ärligt talat ytterst sällan vad Pelle Hellström gnäller fram.

"Bara drömmar och ekonomer
Lever ikväll
Men dom är döda för mig
Dom är döda för mig
Av numren i min telefonbok
Lever bara du"

"21 och redan gammal
Vill inte ens tänka på när du blir 22
Du pratar om karriär
Medans vi krossar barriär"

"John Travolta
Skulle gå fram
Fram till dig
Kyssa dig
Gå på bio
Ligga med dig

Prata om dig
Ljuga för dig
Äta middag
Äta frukost

Du är här
Jag är frusen
Du är en av flera tusen
I en plastburk för oss unga
är du där med mun och tunga"

De här raderna sjungs med gnälligaste tänkbara Sibiria/Vapnet-röst till futtig technopuls. När ska recensenterna lära sig? Varje gång TTA släpper nytt sprutar de brallorna av sig i ett par veckor, sedan skäms de över sitt misstag fram till nästa skivsläpp. Kristin Lundell på Svd tycker att "På Nordpolen" handlar om framtiden och att albumet hjälper till att råda bot på musiksamtidens femtioplusperspektiv (?). Hon skriver väldigt lite om hur musiken egentligen låter. Är det ens relevant att man bara med ett självplågande tillvägagångssätt kan lyssna på eländet? Varför reagerar så få recenster på att texterna är som skrivna av en obegåvad 12-åring med lite ångest? Jag skäms. Recensenterna gör bara Nordpolen en björntjänst.

Ace of Base - WTF?!

Att 90-talet varit på väg tillbaka har det sagts i ett par år. Det slog mig först i ansiktet på allvar för någon månad sedan när jag recenserade The Verves senaste och fick obehagskväljningar. Att lyssna på deras album, "Forth", var som att krysta ut en tegelsten ur urinröret.

Och idag vaknar man och har fått Ace of Bases kommande singel med det fantasifulla namnet "Wheel of Fortune 2009" som släppts 24/10. Albumet kommer någon gång nästa år. Och hur låter det då? Jo, det börjar med lite Kelis-baktakt och en robotröst men sedan blir det samma gamla, gråa 90-talssoppa som åtminstone jag hade hoppats att vi lämnat kvar bakom oss. Tekniken känns förstås fräschare och snarare 80-talsretro än 90-tal men vad fan, det är Ace of Base och det låter för jävligt. Dessutom ser de ut som en gothig version av Jill Johnsons kompband. Är fresh ordet ni söker efter?

Adventure - Adventure

Bitpop har känts som en rätt typiskt skandinavisk grej men efter Truckasauras genomslag i USA verkar det växa till sig på bredare front, så där nästan 10 år senare. Det roliga med det är väl att det känns förhållandevis fräscht i jämförelse med svensk buskismusik med NES-influenser (läs: Slagsmålsklubben). Adventure från Baltimore är ett nytt namn och håller sig mer trogen commodore 64 än till exempel Truckasauras med sina sjukt ofräscha gästrappare och liknande. Adventures självtitulerade albumet är riktigt fet TV-spelsdisco och det glädjer mig att albumet har fått svensk distribution nu (dotshop förstås). Jag har inte fastnat så här hårt för den här sortens musik sedan Randoms "Happy Ending After All".



Inte en särskilt representativ låt egentligen. Den missar det melodiska från albumet men det är den enda videon som finns för tillfället. Jag förmodar att det kommer mer. Jag ser fram emot "Loredo" och och "Crypt, Castle, Cult, Killer".

T.I. - Paper Trail

T.I. är en av mina favoritrappare men efter en första genomlyssning av nya "Paper Trail" känner jag mig mest besviken. Det gjorde jag efter "T.I. vs. T.I.P." också. Den där schizofrena vinklingen som många recensenter hyllade kändes inte alls så fräsch som den framställdes men där fanns åtminstone spår på vilka T.I. visade vilken sjukt bra rappare han är och Eminem gjorde en insats som man kunde stå ut med vilket ändå måste anses vara häpnadsväckande för hans del. "King" var ett sjukt bra album. Kanske mitt favorithiphopalbum på den här sidan av millenieskiftet. Både "Urban Legend" och "Trap Muzik" har en del riktigt feta spår, om än inte riktigt i klass med vad T.I. uppnådde på "King Back" och "What you know". "Paper Trail" knuffade mig inte ordentligt en enda gång under första lyssningen. Konstigt, med tanke på att både Just Blaze och DJ Toomp (som producerat just "King Back" och "What you know") fortfarande är inblandade. "Paper Trail" låter hur som helst mer laid-back och kanske mer soulig men jag fick samtidigt känslan av att det var en tröttare Beanie Sigel jag lyssnade på och inte den uppkäftiga, tekniskt skickliga T.I. som jag förväntat mig. Den åsikten förändras säkert men det faktum att det var det första T.I.-albumet som passerade mig förbi närmast obemärkt känns ändå värt att nämna.

Hauschka - Ferndorf

När det finns MP3:or att länka till är det svårt att komma på något att skriva. Jag har lyssnat mycket på "Ferndorf" de senaste veckorna och jag var aldrig ens särskilt förtjust i något av de tre tidigare albumen. Jag antar att det säger något. Blåsinstrumenten är väldigt välkomna. Speciellt när jag försökte krysta fram en recension av Nellys "Brass Knuckles", ett album som var både töntigt och tråkigt. Man kan lyssna på Hauschkas Freibad.

Entourage

Entourage började sändas igen för några veckor sedan. Det glädjer mig inte bara för att det är en väldigt fet TV-serie. Det var också i Entourage jag fick höra bland annat Saigon, Santogolds "Creator" och en väldigt fet remix av Röyksopps "What else is there?" signerad Trentemøller för första gången. Det känns som en rätt bra utdelning och framförallt under de första säsongerna hade de en hel del riktigt fin hiphop. Och ja, Johnny Drama ska ha fått sin egen TV-serie.

Eine Kleine Nachtmusik

Eine Kleine Nachtmusik är inte bara ett enerverande stycke av Mozart. Det är också en fet brittisk dj och producent med en beundransvärd känsla för tysk kraut. Singeln, La Serinissima, är en av de roligaste låtarna jag har hört i år. Det självtitulerade albumet var mycket mer introvert men fortfarande rätt slamrigt charmig kraut. Albumet släpptes förvisso redan i juli men det har skrivits så lite om det att jag ändå tycker att det är värt att nämnas.

Ladda ned La Serinissima.

Daniel Johnston-revival

Det var längesedan jag var så fokuserat besatt av en artist eller ett band som jag har varit besatt av Daniel Johnston de senaste veckorna, vilket beror en hel del på den fina dokumentären The Devil & Daniel Johnston (2005) men förmodligen mest på att jag till slut tagit mig tid och ork att lyssna genom hans gamla skivor (de är många, de är fullsmockade). "Songs of pain" är förstås finast. Hur som helst, Johnston kommer till Köpenhamn den 12:e november och är i, uh, Århus några dagar tidigare. Jag hoppas att han har den goda smaken att ta sig över Öresundsbron också. Silly Love, Grievances och I had lost my mind live skulle förmodligen döda mig. Ingen spelar gitarr som Daniel Johnston. Faktiskt inte.

Fujiya & Miyagi - Lightbulbs

Jag har haft en thing för Fujiya & Miyagi i ett par år men deras nya "Lightbulbs" gör mig förvirrad. De två första låtarna, "Knickerbocker" och "Uh", är direkta upprepningar av spår från "Transparent things" och sen fortsätter det i den andan. Är det ett statement som jag missar? Jag uppfattar Fujiya & Miyagi som ett väldigt medvetet och kompetent band men jag kan också ha charmats till omdömeslöshet av deras krautrytmer.