Tages - Studio

I utbildningssyfte har jag lyssnat en hel del på svensk pop från åren 1965 till 1967 de senaste veckorna. Det mesta har låtit väldigt blekt och det är svårt att förstå hysterin som omgärdade flera av banden. Visst är Shanes, Mascots och även Malmös egna The Namelosers rätt charmiga i alla sin barnsliga oskyldighet men Hep Stars är bara alldeles för töntiga för att ens vara det minsta likeable. Jag säger bara: Svenne Hedlund.

Det enda band som verkligen visade ambitioner och strävade efter att vara något mer än en dansbandsmesig version av de brittiska banden var Tages - västkustens svar på Beatles. Många av deras låtar, som genombrottet med Sleep little girl, är knappast något att väta ned sina byxor för men de ambitioner som bandet visar upp på albumet Studio (1967) är tveklöst beundransvärda. Det är uppenbart att Tages lyssnat en del på Sgt. Pepper och försökt att utvecklas musikaliskt. De använde också studion (albumet är inspelat i Abbey Road) på ett helt annat sätt än de andra svenska banden vid den här tiden. Baklängesgitarrer var trots allt väldigt modernt men Tages var bandet som visste hur man använde dem.

Folkmusikinfluenserna är tydliga. Albumet inleds med söta fioler i Have you seen your brother lately? innan slafsiga trummor och en sprättig bas tar över. Det är en rätt snygg produktion och ett av de bästa spåren på Studio och man undrar vad Tages hade kunnat åstadkomma med en riktigt bra sångare (nej, varken Tommy Blom eller Göran Lagerberg är mer än okej) och bättre texter. I left my shoes at home handlar om precis vad titeln antyder och håller liksom större delen av bandets textmaterial nästan en Postis-låg kvalitet. Och så har vi förstås uttalet men där är det nästan bara att beklaga att just svensk brytning låter så illa på engelska.

I mitt huvud är Tages väldigt bra. Jag har haft vissa av låtarna på huvudet oavbrutet i ett par dagar och nynnat på dem. It's my life och Like a woman har fina melodiska inslag som fastnar men det är aldrig lika angenämt när man väl lyssnar. Däremot tycker jag faktiskt att både Have you seen my brother lately, singelsläppet She's having a baby now om ofrivillig graviditet (yay, kontroversiellt!) och What's the time är bra på riktigt och det avslutande små folkpsykadeliska spåret The old man Wafwer är om inte annat intressant. Jag är imponerad. Och sen sårar det mig något att medlemmarna efter Tages-tiden främst har livnärt sig genom samarbeten med Magnus Uggla. Hur Tages låter efter namnbytet till Blond under 70-talet vet jag inte. Däremot vet jag att Göran Lagerberg gick vidare och har spelat i flera proggband, däribland Kebnekaise vars album II kan vara det svenska album som jag lyssnat allra mest på. Det visste ni inte.

Med tanke på att albumet är svårt att få tag på (det finns inte ordentligt utgivet på CD och vinylexemplaren går för 350-500 kronor på Tradera) så tror jag faktiskt att det kan vara okej att länka till några av låtarna.

Have you seen your brother lately?
What's the time
She's having a baby now

Och faktiskt, svensk 60-talspop blev aldrig bättre än så här.

Äppelknyckarjazz

Skånefunken har spridit sig till Luleå!

Psapp - The Camel's Back

Jag fastnade väldigt snabbt för Psapp, redan första gången jag hörde Hi med sin lite avtrubbade sång, fina leksaksrytmer och en komprimerad Tom Waits-elgitarr. Tydligen är duon mest känd för att ha gjort vinjettmusiken till Grey's Anatomy, något som jag helt missat. The Camel's Back släpptes alldeles nyligen. Den inledde fruktansvärt tråkigt och rakt med I want that men hittar ganska snabbt formen igen. Ingen gör väl lika lekfull indietronica (eller toytronica som de själva tydligen kallar sin musik för) som Psapp. Sufjan-iga Part like waves och instrumentala Marshrat är riktigt fina.

(Hade jag inte varit i Falun hade jag länkat till MP3:or här)
(Men jag är glad att jag är i Falun)

Raphael Saadiq - The way I see it

Jag vet att jag skrev om Raphael Saadiqs senaste album här men tydligen försvann texten. Det är ganska underligt. Det kan ha varit Google som hade invändningar mot att jag länkade till en av låtarna. Det var i alla fall en av mina längra texter på Krautfighter så det känns lite bittert. Jag skrev om 42-årige Saadiqs 90-talsförflutna i Tony! Toni! Toné! och att jag mest förknippat mannen med tråkigt wailande på låtar av Q-Tip, The Roots, Nappy Roots och Snoop. Och mindre creddiga samarbeten med Bee Gees, Lionel Richie och Whitney Houston.

Det finaste med The way I see it är att Saadiq helt omfamnat soundet från de artister han växte upp med att lyssna på. Det är Motown fullt ut, med tamburiner, blås och lite dov produktion. Det är väldigt snyggt, speciellt i inledande Sure hope you mean it.


(eftersom inlägget försvann senast får ni nöja er med en live-video)

Det finns en handfull riktigt bra låtar på albumet och gästerna är knappast av pinsam Lionel Richie-klass. Stevie Wonder gästar på munspel på Never give you up, Joss Stone sjunger och Jay-Z rappar på bonus-versionen av Oh Girl. Skivan tappar fokus mot mitten, Saadiq har väl lätt för att falla tillbaka mot det direkt smöriga men det är samtidigt inte så svårt att bortse från på det hela. Förutom latino-smöriga Calling. Saadiqs röst passar, något oväntat, ljudbilden perfekt och det är kul att höra honom låta som gamla Motown-sångare, på ett mer traditionellt soul-sätt. Det är förstås fortfarande soft, Saadiq är inte precis den raspiga James Brown-typen.

Och så är omslaget så pass classy att jag faktiskt vill ha den i min skivhylla.

The Wackness

Idag har The Wackness svensk premiär. Jag har kollat lite slarvigt på delar av den. Förutom att Ben Kingsley får spela kuf verkar filmens enda riktiga behållning vara soundtracket, som jag fastnade för redan när Empire skrev om det för rätt många månader sedan. The Wackness verkar vara en lame indiefilm men jag kommer att se den bara för soundtracket med hiphop straight outta '94 ändå. Skönt som konstrast till Moldy Peaches liksom.

Det officiella soundtracket innehåller:

Nas - The World Is Yours
Raekwon - Heaven and Hell
Notorious B.I.G. feat. Method Man - The What
DJ Jazzy Jeff and The Fresh Prince - Summertime
Donovan - Season of The Witch
Biz Markie - Just A Friend (TRÖJDANSEN!!)
Total feat. Notorious B.I.G. - Can't Ya See
A Tribe Called Quest - Can I Kick It
Faith Evans - You Used To Love Me
R Kelly - Bump N' Grind
The Pioneers - Long Shot Kick de Buckettfont
Vomit Launch - Exit Lines
Craig Mack - Flava In Your Ear
The Wu-Tang Clan - Tearz
Mott The Hoople - All The Young Dudes

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves på Babel, Malmö

Jag vet inte riktigt vad jag har sett live som kan ha varit bättre än Eli "Paperboy" Reed & The True Loves var ikväll (13/11) på Babel i Malmö. De var tighta, framförde de dansanta låtarna i nästan dubbelt så högt tempo som på album och "Paperboy" själv lät ännu bättre och raspigare live. Hans James Brown-spasmer var asfina, liksom falsettylen. Och blåset! Bästa live-musiken. Jag har inte riktigt hämtat mig än. Synd att det inte var fler där bara.

Fleet Foxes take away show

La Blogotheques musikvideoserie med artister som spelar sina låtar live ute och ofta i rörelse på Paris gator är en fruktansvärt fin idé. Vissa band hanterar det förstås bättre än andra (Yeasayer! Beirut! Och eh... Animal Collective) och Fleet Foxes är ett väldigt givet band i sammanhanget, men det blir knappast mindre fint för det trots det uppenbart sakrala. De är ju så tighta och har skägg. Skägg I tells you.

I vilka städer har Du varit full?

Jag glömde att ta upp det när jag skrev om En high 5 & 1 falafel men i singeln Tack för kaffet sjunger Timbuktu följande rader.

"Jag har glidit in i Gislaved
Vart full i Falkenberg
Har blitt jagad genom Hisingen
På grund av min färg
Har stupat uti Sundsvall
Och fått ligg i Västerås
Anna, Pia, Emma
Fan, jag kommer ej ihåg"

Hästpojken, detta nästan löjligt obegåvade band, körde ju som bekant på "Jag var full på Liseberg och du har knarkat i Flemingsberg" tidigare och nu verkar det ha blivit något av en trend för svenska artister att redovisa i vilka orter de har varit fulla, knarkat och lägrat frodiga kvinnor. Det är hur som helst ett väldigt ointressant stilistiskt grepp.

Kanske är låttexter de nya bloggarna. Eller... de gamla bloggarna?

Hetast på hiphop-bloggarna

Kevin Rudolf feat. Nas - NYC

Den är överallt. Jag förstår verkligen inte grejen. Nas är så klart fet men hela rock/rap-crossover-upplägget är så sjukt lame.

Missy Elliott - Block Party

Jag hade helt missat att det redan dykt upp singlar från Missy Elliotts kommande album Block Party (releasedatum: "sometime in 2009"). Samma två låtar finns också med i Step up 2 the Streets som jag av vissa förklarliga skäl inte har sett. Både Ching-a-ling och Shake your pom pom (bägge låtarna återfinns i videon) låter precis som jag vill att Missy ska låta. Det är modernt, tungt och extremt rytmiskt. Timbaland sitter i producentstolen för minst ett par låtar och efter alla samarbeten med Nelly Furtado och det-där-äckliga-nu-grunge-bandet-som-jag-helst-vill-glömma är jag glad att han är tillbaka med Missy.

Hur som helst, jag hade missat singlarna som visade sig vara feta och albumet är på gång och jag ser sjukt mycket fram emot det även om Mel B ska gästa på en låt som heter "Milk & Cookies". Efter ett par rätt trista, bleka skivsläpp (Hej The Cookbook!) verkar Missy vara på gång igen. Jag håller tummarna. Hiphop-året 2008 var/är så tråkigt att jag helst bara vill gå vidare.

Parov Stelar - The Flame of Fame EP

Österrikaren Parov Stelar har haft triphop med jazz-samplingar som sin nisch ett tag. På senaste EP:n drar han iväg mot ett mer elektroniskt technosound som påminner om Kavinsky, Mr. Oizo och annat franskt och knorrigt. Jazzen är fortfarande kvar men mindre framträdande och det hårdare soundet håller mig vaken där jag tidigare blev dåsig. Fett.

Parov Stelar - Spider

Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy

Så mycket jag såg fram emot "Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy", så lite jag lär lyssna på skivan nu när jag väl fått tag på den. Albumet är det tredje i ordningen av Sub Rosas återutgivningar av obskyr musik från 20- till 60-tal. Den här gången är temat de elektriska instrumentens pionjärer vilket förstås är intressant som historisk kuriosa men artisterna i samlingen (Blue Charlie Morris, Bob Jenkins, Albert Collins, Guitar Slim Green, Slim Gailland och Haskel Sadler m.fl.) är kanske inte de roligaste blues-namnen och deras elektrifierade blues må ha varit stilbildande men låter som vilken Chicago-blues som helst fast sämre. Det kan man leva rätt gott utan.

Gentle Giant - On Reflection

1. Första gången jag hörde "On Reflection" satt jag förstummad och hade inte den minsta aning om jag tyckte att låten var briljant eller det sämsta jag hört. Jag vet fortfarande inte riktigt var på skalan den hamnar men det är omöjligt att motstå allt gay - medeltidsflöjten, stämsången, de vita snyckarbyxorna, den allmänna vitheten och det fula progrocksutbrottet i slutet. Hur som helst är "On Reflection" den enda progrocklåt jag någonsin fått sjuka cravings efter. Förvisso är liveversionen från 1978 inte lika tight, inte riktigt lika smittsamt gay som studioupplagan men jag tror ni förstår kvalitéerna ändå. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt men att någon använder sin uppenbara musikaliska förmåga till att göra något så genuint fånigt och nördigt är så fantastiskt att man glömmer bort allt annat.

2. Kan musik bli mer vit än så här?

Les Surfs

Någon gång under första halvåret 1965 var Les Surfs från Madagaskar veckans band i Bildjournalen, tillsammans med Hamlet and the Shakespears från Leksand förstås. Jag har gjort vissa efterforskningar sedan jag först stötte på namnet för ett par timmar sedan och uppenbarligen var Les Surfs ett ganska stort namn på 60-talet och red på den exotica-popvåg som gjorde att Millie Small kunde flytta ut ur sitt "fallfärdiga skjul" (som jag också läste om och såg bilder på idag).

Tillbaka till Les Surfs. De är sex syskon, de är surfare inom citationstecken, de kommer från Madagaskar och ingen av dem är längre än 150 cm. Det är tillräckligt för att göra mig mer än lovligt intresserad. Och jo, de var rätt charmiga och sjöng på franska. Jag hade kanske förväntat mig mer Madagaskar i musiken men söt fransk dvärgpop är väl inte det dummaste heller. Om inte annat så gjorde de en fin förfranskad version av Dusty Springfields "I only want to be with you". Jag föredrar den rentav framför originalet.

A present tu peux t'en aller:

Adventure - Loredo

"Loredo" är förmodligen den låt jag lyssnat allra mest på den senaste månaden. Nu är den också min ringsignal så om jag inte svarar när ni ringer kan det bero på att jag vill höra klart låten. Bara så ni vet.

Adventure - Loredo (MP3)

Timbuktu - En high 5 & 1 falafel

Jag brukade tycka att Timbuktu var den enda vettiga rapparen i Sverige, den enda som på svenska faktiskt hade ett bra flow. Jag vet inte riktigt vad som hände efter "W.D.M.D" men förmodligen värmde kramarna från Ung Vänster så mycket att Timbuktu slutade att vara kaxig, blev politiskt korrekt, började lyssna på Manu Chao som om det fortfarande varit 90-tal, började sjunga nasalt istället för att rappa och hämtade inspiration till texterna från post-hippiesarna i Svenska Akademien (som också hade en angelägen kaxighet i början av karriären).

"En high 5 & 1 falafel" har precis kommit upp på Playground för nedladdning och det låter illa, stundtals väldigt illa. Det är kanske inte lika blekt som "Oberoendeframkallande" (vem minns ens det albumet?) men det är istället irriterande och jag är inte helt övertygad om vilket som är bäst/sämst av de två.

"Säj inte näj säj jää" kör förvisso på det fina konceptet med rap och akustisk gitarr men blir aldrig mycket mer än en mer anonym version av "Gott folk", tills Timbuktu börjar sjunga "jäää" som om han var Peps Perssons oönskade barn. "Tack för kaffet" med akustisk gitarr och gästinhopp av Dregen är hästprogg av den fulaste sorten med Timbuktus nasala sång. "Jag vill bara" har ett rätt kul break i mitten av låten men refrängen är lika olyssningsbar som General Knas wailanden. Spår som "Mörkar" och "Dom hinner aldrig ikapp" är bara ren utfyllnad. Reggae-influenserna på det sistnämnda spåret är okej men når inte heller upp i samma klass som det han gjort med Chords och M.O.N.S i Helt Off. Var är kaxigheten? Varför är han så genomgod? Produktionen väcker samma frågor. Det blir förvisso lite studsigare i "Schnyyyg" som kan vara albumets bästa spår med sin pruttiga bas och baktaktsorgel.

Ofta funkar verserna med rap hyfsat ofta. Även om produktionerna är trista och texterna är så politiska korrekta att hela Möllevångstorget får kollektiv erektion/våta underliv bär Timbuktu upp det med ett bra flow och en superb timing. "Olympiska spelen 2012" är ett bra exempel på just detta men så fort refrängen kommer (och den är beväpnad med saxofon!) blir det bara wail-psalm av det hela.

Men vad handlar "En high 5 & 1 falafel" om då? Den handlar om att sälja sig vs. integritet, den handlar om kärlek till musiken och annat hedervärt och gulligt. Den handlar också en hel del om mat. Timbuktu tackar för kaffet, Dregen sjunger om fiskgratäng, någon nämner en salladstång och så har vi förstås falafeln - hela Malmös symbol (Den som tror att Turning Torso ersatt Kockumskranen som stadens symbol har fel - det är falafeln som gäller nu och det med all rätt). Kanske är det här ett tema som Timbuktu skulle kunna fördjupa sig i till nästa gång? Varför inte rappa några rader om kanelgifflar, sötpotatis eller hur man bäst tillagar en god kantarellsoppa? Jag skulle lätt köpa det. Speciellt om produktionen var öronbedövande tung och fläskig.

Det som kanske ändå är värst med "En high 5 & 1 falafel" är att Timbuktu kommer undan med det än en gång. För saken är ju den att det i Sverige inte riktigt finns någon som riktigt kan utmana honom. Speciellt inte på svenska. Det blir särskilt tydligt i det avslutande spåret "6an" där Supreme från Looptroop gästrappar och låter för jävligt och man definitivt hör att Timbuktu ligger i en egen klass för sig. Inblandad i den låten är också Frej från Slagsmålsklubben (Hej Malmöincest!) och ni kan ladda ned den här.

Svensk hiphop är död, den dog nyfödd. Istället får man snällt nöja sig med politiskt korrekt skånefunk. Eller hoppas att Elsa tar sig i kragen och blir välkänd snart. Men hur som helst, Timbuktu lär sälja guld den här gången också. Kanske är grejen med att attrahera människor som fortfarande lever på 90-talet den att de fortfarande köper skivor.