torsdag 18 februari 2010

Spencer Krug och marimban

Jag har aldrig riktigt gillat Spencer Krug eller något av hans 114 band (Frog Eyes, Sunset Rubdown, Wolf Parade, Swanlake unt so weiter) men under namnet Moonface har han spelat in en EP som består av ett enda 20 minuter långt stycke med namnet Dreamland EP: Marimba and shit drums. Det är en titel som funkar lika bra som varudeklaration. Svag som jag är för marimba så hyser jag plötsligt en betydligt större respekt för Krug.

Lyssna här.

torsdag 11 februari 2010

The Tallest Man on Earth - The Wild Hunt

Häromdagen fick jag hem ett promoexemplar av Kristian Matssons uppföljare till eminenta Shallow Grave. Jag tror inte att någon kommer att bli besviken på The Wild Hunt. Det är mer av ett popalbum än föregångaren och jag saknade till en början det bluesigare, mer folky anslaget men de flesta av låtarna är så pass välkomponerade (och välspelade) att det snabbt gick över. Fortfarande är det röst och akustisk gitarr som står nästan ensamma i centrum men skivan avslutas med en pianoballad, som kanske inte fungerar särskilt väl i praktiken men åtminstone var ett hedervärt försök till omväxling.

Jag kan också påpeka att Tallest Mans charmigt svengelska uttal av ord som "enforce", "morning" och "border" är intakt.

Aufgang



Man kan helt klart säga att Pitchforks Brian Howe hade mig redan med öppningsmeningen av sin recension av Aufgang: If you've ever listened to Bach's Goldberg Variations and thought, "Pretty cool; could use some hot beats," then you're going to love Aufgang.

Det behövs egentligen inte sägas mycket mer än så. Jag gillar verkligen hur Aufgang inte kompromissar med sina konstmusikaliska inslag genom att dra på med alldeles för mycket techno utan kör på med dissonanta ackord och löpningar. På pappret är det som upplagt för kitsch men utförandet fungerar överlag rätt bra. Det självtitulerade albumet är åtminstone intressant. Channel 7 och Barok fungerar bäst.