Den suicidala musikbranschen

De stora skivbolagen är sucidiala barn som skriker på hjälp, skaffar sig fiender och motsätter sig den hjälp som erbjuds. Det är nu klart att restriktioner kommer att införas på Spotify, en tjänst som redan idag har enorma luckor i sitt utbud, och artister som Tool motsätter sig att deras musik finns gratis på en streamad tjänst (trots att de i själva verket tjänar pengar på att folk lyssnar på deras musik där). Jag kan inte annat än att le skadeglatt när de skjuter sig själva i foten på det här viset. Kan man verkligen motsätta sig ny teknik så totalt och som ett gnälligt barn gråta över inkomstförlusterna för att man vägrar gå vidare efter cd-skivan, ett medium som lanserades 1982 och nu är nästan 30 år gammalt?

I samband med att jag skaffade Spotify raderade jag stora delar av min MP3-mapp och började att lyssna lagligt. Vem har råd att köpa hela Neil Youngs, Beach Boys eller Elton Johns backkatalog på skiva? Det var ju just därför Spotify var ett så bra, lagligt, alternativ. Vi har redan sett stora bolag som Warner ta bort musikvideos från Youtube eller införa geografiska restriktioner, något som nu också ska finnas på Spotify. Återstår bara att se hur pass mycket det går ut över utbudet i Sverige men Spotify blev i ett slag ett betydligt mindre attraktivt alternativ.

Animal Collective till Lund

Jag hade fullständigt tröttnat på konsertformatet, tröttnat på att stå och bli trött i fötterna och trängas med fula människor som spiller öl på ens skor. Jag tror att det kan vara resultatet av en mängd halvdana konserter som jag enbart närvarat på för att tjäna lite extra pengar. Det är också något otroligt osexigt med att se hur fula, dräggiga och äckliga andra människor som uppenbarligen delar åtminstone fragment av ens musiksmak är. Är det känslan av gemenskap jag upplevt?

Efter konserter med Tellier, Eli "Paperboy" Reed och Built to Spill förra året började jag återigen att se fram emot spelningar. Att Animal Collective med ett så fett album som Merriweather Post Pavilion i bagaget kommer till Mejeriet i Lund ligger helt rätt i tiden. För mig. Det är kul nu och Animal Collective är förmodligen världens bästa popband sedan ett par år tillbaka. Det är förstås en svårslagen kombination.

Jag ser också fram emot Sebastien Telliers återkomst till Malmö (och jag hoppas att det blir lika spektakulärt dirty och dumt som hans förra besök) och konserter med Dead Prez (Lund) och The Zombies (Malmö). High Places på Debaser skulle också kunna bli fint.

Claude Larson - High Tech

Det bästa med Soulseek är att man kan dra hem stora kvantiteter med okänd musik från användare som verkar ha en intressant smak. Det blir rätt mycket rysk experimentell musik men ibland händer det också att man får ner något som Claude Larsons High Tech, en av de mest svåråtkomliga skivorna jag har lyssnat på under senare år.

Jag drog ned skivan någon gång förra hösten och har försökt hitta information om både Larson och hans musik men utan större framgång. Vad jag vet är att Claude Larson är tysk eller åtminstone var verksam som elektronisk musiker i Tyskland. Hans album, med titlar som Surroundings, Enviroment, Rivers och Panorama släpptes alla runt 1980 och med tanke på hur High Tech låter skulle jag gissa på att albumet släpptes någon gång mellan 1980-1984, även om det skulle låtit rätt daterat redan under de senare åren under det tidsspannet.

High Tech är ett intressant album som bevisar att framtidsvisioner aldrig blir så spännande som när de redan är daterade. Claude Larsons futuristiska sound men främst melodier påminner mycket om riktigt gamla TV-spelskonsolers musik. Låtarna hänvisar till en förlegad framtid med låttitlar som Hardware, Telex, 64K Ram och Disk Drive. Samtidigt som han är bunden till sina synthar är det melodiskt ganska fritt. Till exempel har inledande Pipeline tydliga mellanösterninfluenser medan andra spår påminner om vinjetter ur 80-talsdeckarserier, fighting-spel till Nintedo 8-bitar, funk och Las Vegas-slisk. Jag är särskilt förtjust i Telex, en fantastisk låt och hyllning till den här maskinen. Med dramatisk inledning, söta melodier, en fruktansvärt fin småfunkig refräng och en kort slinga i versen framförd med något synthljud som får mig att tänka på melodierna i Zelda är Telex förmodligen en av de finaste kärleksförklaringarna en maskin någonsin har fått.

Det kanske bara är jag men jag hör så otroligt mycket bitpop i Claude Larsons väldigt okända album.

Jag uppmanar er att ladda ned Telex här.

Fever Ray

Det bästa som hänt The Knife var övergången från pastellfärgad indiekitsch till riktigt mörk och nedpitchad techno i och med Silent Shout, ett av 00-talets allra bästa skivor. Jag har väntat ett par år på en uppföljare till just det albumet men medan min väntan fortsätter har Karin Dreijer släppt nytt under namnet Fever Ray. Jag har lyssnat på If I had a heart ett tag, det är ett fascinerande singelsläpp i all sin befrielse från catchy-het men den växer likväl långsamt på en.



Jag har inte lyssnat särskilt mycket på det självtitulerade solodebutalbumet än men det jag har hört låter riktigt fett. Låt inte omslaget skrämma er. Jag fastnade kanske särskilt för When I grow up och Seven men det är svårt att plocka en favorit.

Fever Ray och Merryweather Post Pavilion känns som en fin inledning på musikåret 2009. Nu väntar jag på att Missy ska släppa Block Party den 10:e februari.

Deastro - Parallelogram

Jag vet inte så mycket om Deastro förutom att han har släppt en skiva som heter Keeper's som har ett rätt fult omslag. Keeper's är ett helt okej album men det jag har hört från kommande albumet Moondagger låter betydligt mer lovande. Spåret Parallelogram är rentav riktigt fett och låter som ett färgsprackande Radio Dept. eller som M83 borde ha låtit förra året istället för att vara skittråkig.

Reverend Gary Davis - Death don't have no mercy

Jag vet inte om det här är på riktigt eller om någon producent har försökt sätta Rev. Gary Davis i något som ser ut som kulisser ur en blaxploitation-film. Det gör ju knappast videoklippet mindre hårt förstås.

Brother Sport

Jag har fortfarande inte hört särskilt mycket från Animal Collectives kommande album Merriweather Post Pavilion som släpps i USA (och alltså på diverse digitala nedladdningstjänster) imorgon men Brother Sport bådar så pass gott att jag förmodligen hade köpt albumet omedelbart om jag bara hade pengar till det. Jag tror att det allra finaste med just Animal Collective är att jag fortfarande inte har blivit besviken på ett enda av deras skivsläpp sedan jag först började lyssna på dem. De lyckas bevara sin dampighet och experimentlusta samtidigt som de låter allt mer pop och blir mer lättlyssnade. Tveksamt om Avey Tare och Panda Bear någonsin låtit bättre tillsammans än på Brother Sport. Fina popmusiken.