Timbuktu - En high 5 & 1 falafel

Jag brukade tycka att Timbuktu var den enda vettiga rapparen i Sverige, den enda som på svenska faktiskt hade ett bra flow. Jag vet inte riktigt vad som hände efter "W.D.M.D" men förmodligen värmde kramarna från Ung Vänster så mycket att Timbuktu slutade att vara kaxig, blev politiskt korrekt, började lyssna på Manu Chao som om det fortfarande varit 90-tal, började sjunga nasalt istället för att rappa och hämtade inspiration till texterna från post-hippiesarna i Svenska Akademien (som också hade en angelägen kaxighet i början av karriären).

"En high 5 & 1 falafel" har precis kommit upp på Playground för nedladdning och det låter illa, stundtals väldigt illa. Det är kanske inte lika blekt som "Oberoendeframkallande" (vem minns ens det albumet?) men det är istället irriterande och jag är inte helt övertygad om vilket som är bäst/sämst av de två.

"Säj inte näj säj jää" kör förvisso på det fina konceptet med rap och akustisk gitarr men blir aldrig mycket mer än en mer anonym version av "Gott folk", tills Timbuktu börjar sjunga "jäää" som om han var Peps Perssons oönskade barn. "Tack för kaffet" med akustisk gitarr och gästinhopp av Dregen är hästprogg av den fulaste sorten med Timbuktus nasala sång. "Jag vill bara" har ett rätt kul break i mitten av låten men refrängen är lika olyssningsbar som General Knas wailanden. Spår som "Mörkar" och "Dom hinner aldrig ikapp" är bara ren utfyllnad. Reggae-influenserna på det sistnämnda spåret är okej men når inte heller upp i samma klass som det han gjort med Chords och M.O.N.S i Helt Off. Var är kaxigheten? Varför är han så genomgod? Produktionen väcker samma frågor. Det blir förvisso lite studsigare i "Schnyyyg" som kan vara albumets bästa spår med sin pruttiga bas och baktaktsorgel.

Ofta funkar verserna med rap hyfsat ofta. Även om produktionerna är trista och texterna är så politiska korrekta att hela Möllevångstorget får kollektiv erektion/våta underliv bär Timbuktu upp det med ett bra flow och en superb timing. "Olympiska spelen 2012" är ett bra exempel på just detta men så fort refrängen kommer (och den är beväpnad med saxofon!) blir det bara wail-psalm av det hela.

Men vad handlar "En high 5 & 1 falafel" om då? Den handlar om att sälja sig vs. integritet, den handlar om kärlek till musiken och annat hedervärt och gulligt. Den handlar också en hel del om mat. Timbuktu tackar för kaffet, Dregen sjunger om fiskgratäng, någon nämner en salladstång och så har vi förstås falafeln - hela Malmös symbol (Den som tror att Turning Torso ersatt Kockumskranen som stadens symbol har fel - det är falafeln som gäller nu och det med all rätt). Kanske är det här ett tema som Timbuktu skulle kunna fördjupa sig i till nästa gång? Varför inte rappa några rader om kanelgifflar, sötpotatis eller hur man bäst tillagar en god kantarellsoppa? Jag skulle lätt köpa det. Speciellt om produktionen var öronbedövande tung och fläskig.

Det som kanske ändå är värst med "En high 5 & 1 falafel" är att Timbuktu kommer undan med det än en gång. För saken är ju den att det i Sverige inte riktigt finns någon som riktigt kan utmana honom. Speciellt inte på svenska. Det blir särskilt tydligt i det avslutande spåret "6an" där Supreme från Looptroop gästrappar och låter för jävligt och man definitivt hör att Timbuktu ligger i en egen klass för sig. Inblandad i den låten är också Frej från Slagsmålsklubben (Hej Malmöincest!) och ni kan ladda ned den här.

Svensk hiphop är död, den dog nyfödd. Istället får man snällt nöja sig med politiskt korrekt skånefunk. Eller hoppas att Elsa tar sig i kragen och blir välkänd snart. Men hur som helst, Timbuktu lär sälja guld den här gången också. Kanske är grejen med att attrahera människor som fortfarande lever på 90-talet den att de fortfarande köper skivor.