The Zombies till Malmö

Det var 40 år sedan The Zombies släppte Odessey & Oracle och som en del i jubileumsfirandet kommer bandet för att framföra albumet på KB. Jag är fortfarande i ett chocktillstånd. Självklart lär Colin Bluntstone knappast låta lika bra idag som 1968 men det spelar inte så stor roll. Det är trots original-The Zombies (minus den avlidne gitarristen Paul Atkinson), bandet som gjort en av pophistoriens bästa skivor. Och vad för slags merchandise kommer att säljas på konserten? Tillåt mig att dreggla.

Spotify

Jag hade ingen lust att tigga som ett barn för en invite till Spotify så jag registrerade mig helt enkelt en månad, för 99 kronor. Skillnaden mellan betalvarianten och den gratisversion som kräver att man får en invite är att man slipper all reklam (ett reklaminslag hörs annars ungefär en gång i halvtimmen och är av någon anledning oftast på norska). Jag är helt klart imponerad av utbudet och ljudkvalitén (256 kb/s) och upplägget känns lättmanövrerat och snyggt med uppenbara lån från iTunes. Det finns också ett integrerat stöd för last.fm som jag uppskattar. För det första känns det väldigt bra att lyssna på musik lagligt och ändå ha ett så pass stort utbud tillgängligt. Tanken på att Joanna Newsom faktiskt får betalt för varje gång jag börjar att lyssna på någon av hennes låtar är tillfredsställande.

Utbudet är som sagt stort men knappast heltäckande. Det växer konstant och lär väl vara riktigt, riktigt bra om något år. Jag är lite besviken över att jag inte hittar mer än en handfull låtar av Animal Collective och att jag inte hittar något alls av till exempel Pete Molinari eller The Tallest Man on Earths fullängdare (första EP:n finns dock). Jag skulle önska mig ett samarbete med distributörerna på dotshop.se för endast ett fåtal av deras artister finns representerade på Spotify. Utbudet av smalare indie och electronica är överlag väldigt dåligt (det enda Built to Spill-albumet de har för tillfället är You in reverse) medan det förstås inkluderar allt av artister som Coldplay och The Killers. Det fungerar också utmärkt för backtracking gällande stora artister. Det finns till exempel mängder av skivor av Neil Young och David Bowie vilket kanske är speciellt användbart när man bara vill höra en specifik låt direkt för ja, om du har Under Pressure eller Tiny Dancer på huvudet så finns de garanterat på Spotify, i en ljudkvalité som Youtube aldrig kan mäta sig med.

Det finns också en radiofunktion inbyggd i Spotify men den verkar hittills vara rent genrebaserad (och grovt indelad) och stämmer inte särskilt bra. När jag spelade en tagg för musik äldre än 50-talet fick jag upp bland annat Biffo Clyro och andra band som inte alls hör hemma under den diffust definierade epoken. Utvecklarna är tveklöst medvetna om last.fm vilket förhoppningsvis kan leda till en mer användardesignad radiofunktion liksom audioscrobblern.

Det som har imponerat mig mest hittills med Spotify är dess utbud av till exempel gammal blues. Jag hittade till exempel mängder av inspelningar av Rev. Gary Davis (också känd som Reverend Gary Davis, Blind Gary Davis och Gary Davis) som annars är rätt svåra men framförallt väldigt dyra att få tag på. Demons & Angels-boxen kan man få betala runt 300 kronor för och den är inte heller helt lätt att hitta på Soulseek. Nackdelen är då förstås att man inte kan lägga in musiken på sin MP3-spelare eftersom den är streamad via Spotify men man kan så klart också köpa loss en MP3:a direkt via programmet men det kanske känns surt om man redan betalar 99 kronor i månaden.

Jag har aldrig varit känd för min starka moral men det känns oväntat skönt att lyssna på musik vid datorn och tänka att den är laglig, att jag antingen har betalat för den eller att den finansieras via reklam och att mina spelade låtar resulterar i att artister får betalt. Jag tror onekligen på konceptet Spotify och 99 kronor känns som ett rimligt pris. Tills dess att utbudet av musiken verkligen breddas har jag svårt att se att den helt kan ersätta den illegala nedladdningen men då främst den nedladdning som sker på grund av att skivorna är svåra att få tag på, begränsade upplagor, Japan-versioner och så vidare. För de flesta musikfildelarna, de som drar hem Coldplays senaste och kan leva med sig själva trots det, bör Spotify fungera alldeles utmärkt. Kanske får man dock se Spotify som ett komplement till den illegala fildelningen men samtidigt, om man faktiskt har betalat för att lyssna på Coldplays musik i programmet framstår man inte heller lika mycket som en kriminell om man laddar ned MP3:orna via torrent för att lägga in dem på sin MP3-spelare. Hur långt fram i tiden ligger Spotify för MP3-spelare?

Elizabeth Cotten

Rev. Gary Davis

Tar man sig bara förbi den hemska Pete Seeger får man världens finaste musik signerad Reverend Gary Davis. Just nu finns det ingen skiva jag hellre vill ha än Demons & Angels, särskilt på grund av inspelningen av just Oh Glory, men den kostar över 30 dollar exklusive frakt. Pengar som jag rimligtvis borde lägga på något så roligt som tandläkarräkningen istället. Bitterheten.

Rainbow Quest är ett väldigt nyttigt program. De lyckades samla in och filma mängder av fina amerikanska folkmusiker. Haken stavades förstås Pete Seeger som med självgod uppsyn, långa tråkiga utläggningar och ett irriterande självbelåtet banjokomp lägger sig i allting. Kulturgärningen vet förstås inga gränser så man får stå ut med honom ändå.

Jo, det är Donovan som skymtas i videon. Klippet är filmat under hans sämsta frisyrperiod bör kanske tilläggas.

Asthmatic Kitty-julen

En handfull av Sufjan Stevens julskivor finns utgivna ordentligt, de som släppts därefter (han är uppe i nummer 8 nu med namnet Songs for Christmas Volume 8: Astral Inter Planet Space Captain Christmas Infinity Voyage) har bara distribuerats till familj och vänner. Synd och skam förstås men man kan ändå få höra (och ladda ned) Good King Wencelas på Sounds Familyre-bloggen. Det låter förvisso inte riktigt som det brukar med sina rätt störiga synthar och vocoder-sång men ändå. Om man är allt för besviken på resultatet kan man istället lyssna på den nya Half-Handed Cloud-låten Home for Christmas. Det är bara att fröjdas. Tror jag.

Pete Molinari

Jag gillar hans röst.

2008

2008 var ett sånt där år, som när det summeras får en att känna sig snuskigt vit, indierock och Sonic. Eller ja, Sonic var förstås en överdrift. Jag skulle aldrig i mitt liv ha med Ossler, Titiyo eller Frida Hyvönen på min topplista. Hur som helst, de två översta placeringarna på listan var det inga problem att fylla. Därefter känns det som att inget av de andra albumen egentligen borde finnas med på åtminstone topp 10 men problemet är att man helt enkelt måste fylla ut med det som släppts. Och det är när man yxat och och tryckt in med våld som man känner sig väldigt, väldigt förutsägbar och tråkig. Nåväl. Med det sagt, hade jag varit hemma hade jag puffat på med en massa länkar till MP3:or men ni är myndiga nu, jag förväntar mig att ni vet hur man hittar musik på egen hand.

01. Fleet Foxes - Fleet Foxes
Oemotståndlig i sin stämsångsorgie till exkursion genom den amerikanska musikhistorien.

02. The Tallest Man on Earth - Shallow Grave
Kristian Mattsson snuddar absolut vid förstaplatsen. Bästa svenska fullängdalbumet och i en klass för sig. Återigen folky, återigen amerikanskt klingande och känslosamt. The Tallest Man on Earth kan sin Mississippi John Hurt och är det någon som ger respekt i min bok är det just det.

03. Air France - No way down EP
För att inte dö av tristess inkluderar jag även EP-formatet. No way down innehöll några av sommarens finaste låtar.

04. Deerhunter - Microcastle/Weird Era Cont.
Märkligt beroendeframkallande.

05. Girl Talk - Feed the animals
Gregg Gillis mashar ihop mer än någon annan och resultatet är dampigare än det mesta annat men också vansinnigt catchy. Ihopmixningen av Ace of Bases All that she wants med Lil' Scrappy i Still Here är så briljant att jag dör.

06. Eli "Paperboy" Reed & The True Loves - Roll with you
07. Four Tet - Ringer
08. El Guincho - Alegranza!
09. Adventure - Adventure
10. Hauschka - Ferndorf
11. The Field - Sound of light
12. The Dodos - Visiter
13. Hanggai - Introducing Hanggai
14. Bowerbirds - Hymns for a dark horse
15. Eine Kleine Nachtmusik - Eine Kleine Nachtmusik
16. Horse Feathers - House with no home
17. Raphael Saadiq - The way I see it
18. Lindstrøm - Where You Go I Go Too
19. The Ruby Suns - Sea Lion
20. Plej - Home is where your heart was
21. Raphael Saadiq - The way I see it
22. Animal Collective - Water Curses EP
23. T.I. - Paper Trail
24. Jamie Lidell - Jim
25. Truckasauras - Tea Parties, Guns and Valor

Kom nästan med: Psapp - The Camel's Back, Skatebård - Cosmos, The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon, Pete Molinari - A virtual landslide (som jag precis börjat lyssna på, medveten om chansen/risken att han växer på mig eller inte gör det), Ólafur Arnalds - Eulogy for evolution, Ice Cube - Raw Footage, eMC - The show

Några låtar:
Osborne - 16th stage
Dr. Dog - The Rabbit, The Bat and the Reindeer
Sebastien Tellier - Divine
Ice Cube - Gangsta rap made me do it
Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur
Kano - 140 Grime St: Egentligen bara ett intro på albumet med samma namn. Introt var helt sjukt fett och lovade alldeles för mycket som inte albumet kunde hålla.
Wiley - Wearing my rolex

Överskattat:
Glasvegas - Glasvegas
Jag vet inte riktigt vad grejen är med den där hemska Arcade Fire och Proclaimers-blandningen som verkar få alla recensenter att bli träskvåta av upphetsning.

Årets WTF:
Mofo the Maverick. Tveklöst en av de bästa svenskarna jag har hört rappa på engelska (och han låter inte helt olik Jay-Z) men att han samtidigt är ultrablå politiskt, osympatisk och dryg i intervjuer och hyllar Reinfeldt i sina, oftast, urusla texter är en minst sagt förvirrande kombination.

Gammalt:
Daniel Johnston - Songs of pain
Hansson & Karlsson - Hansson & Karlsson
Tages - Studio
Nina Simone - Anthology
Neil Young - On the beach
Neil Young - Cortez the killer (låt)
Booker White - Aberdeen låt)
Skip James - Crow Jane (låt)
The Mills Brothers - Swing it, sister (låt)

Och typ tusen andra låtar.

Årets konserter:

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves, Babel, Malmö: Förmodligen den bästa spelning jag har varit på och dessutom i Babels (f.d. Jerikos) fina lokaler. Eli kved, skrek och sjöng som rena James Brown under sina glansdagar, kompad av ett fruktansvärt tight soulband komplett med spexig blåssektion. Hur bra albumet Roll with you än är live så går det knappast att jämföra med den energi som Boston-sonen tillsammans med sitt band demonstrerade live. Felfritt.

Built to Spill, KB, Malmö: Built to Spill kom till Malmö för att spela det elva år gamla albumet Perfect from now, ett live-koncept som rimligtvis borde resulterat i en oförskämd mängd obefogad nostalgi snarare än någonting annat. Men så är ju inte Built to Spill vilket band som helst och Perfect from now är förmodligen det bästa, mest massiva indierock-album som har spelats in. Live-versionerna av låtarna framfördes felfritt, kryddades i vissa fall och man avslutade med en riktigt grym version av Goin' against your mind (från ett nyare album). Konserten fick mig också att lyssna frenetiskt på låtar som Kicked it in the sun, Velvet Waltz och min personliga favorit Made-up dreams igen.

Sebastien Tellier, Jeriko, Malmö: Den mest absurda konsertupplevelse jag någonsin har haft. Tellier åmade sig på pianot, hävdade att både indianer och hans egen mamma var "so fat, so ugly", sög av en mikrofon och ursäktade sin hosta med att han fått i sig för mycket lax och heroin. Samtidigt framförde han och bandet riktigt bra versioner av Divine och La Ritournelle. Tellier var way over the top men jag har å andra sidan aldrig varit på en konsert som fått mig att gråta av skratt förut.

Gershon Kingsley

Det här är mest till Sebastian, för att jag pratade om det här klippet nyligen.



Upphovsmannen spelar sin gamla hit från 60-talet och frågan löd "Kan Popcorn någonsin vara uthärdlig?". Jag tycker det.

The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon

Konceptet är kanske aningen roligare än själva skivan. The Welcome Wagon är det äkta paret Auito och herr Vito Autio (yey, namnet!) är presbyteriansk präst och gör alltså tillsammans med sin fru mjuk kristen gospelpop på Sufjan Stevens skivbolag, Asthmatic Kitty (vars hemsida jag kollar ungefär en gång i veckan för att se om Half-Handed Cloud har släppt något nytt). Det är orkestral indiepop, med Sufjans varma, mjuka produktion, fin stämsång och viss ironisk distans. Mässande "He never said a mumblin' word" och poppigare "Unless the Lord the House Shall Build" är kanske de bästa låtarna på albumet.

Sold! To the nice rich man

Huun-Huur-Tu feat. Sainkho - Mother-Earth! Father-Sky!

Huun-Huur-Tu är ett av världens bästa popband med odödliga klassiker som Aa-shuu-dekei-oo och Eki Attar i bagaget. De är Tuvas Beatles, Elvis, Michael Jackson och Velvet Underground i ett, fast i genomgående snyggare klädsel.
Sainkho Namtchylak är inte bara skallig, hon har också en röst som spänner över imponerande sju oktaver och hanterar övertonssång, xhöömei som om hon vore värsta Kaigal-Ool Khovalyg (världens kanske fetaste igil-spelare, klädd i neonrosa på omslagsbilden). Sainkho är utbildad på fina skolor i Moskva, bor i exil i Wien och är för Tuva vad Björk är för Island.

Både Huun-Huur-Tu och Sainkho kommer alltså från den lilla ryska delrepubliken Tuva (nära Mongoliet), mest känd för sin strupsång, galet kalla vintrar och för att de äter råa jakögon i brist på godis. Mötet mellan några av Tuvas absolut största musiker borde förstås resultera i storslagen, bombastisk strupsångspop men så är inte fallet. Istället kör de på ett mer roots-baserat spår som inte alls lämpar sig för jorddansgolvet. Artyy Sayir ("den konstnärliga räddaren") med någon av herrarna från Huun-Huur-Tu på sång har fina slagverk och skulle platsa på något av bandets mer psykedeliska album. Sainkho gör också en fin och nasal insats på låten. Mer renodlad pop får man i Dembildey med struttiga igils, störda pipljud signerade Sainkho och fet strupsång. Överlag dominerar dock de new age-ljudande spåren som inte gör någon glad. Årets Tuvinska besvikelse (jag hyser vissa misstankar om att det blir den enda).

Twiggy Frostbite - Heroes

Enligt pressutskicket från Playground är Gävle-bandet Twiggy Frostbites Heroes den tredje mest uppmärksammade låten i bloggvärlden just nu. Genom mitt inlägg förväntar jag mig att den stiger minst en placering. Jag har försökt kolla genom www.elbo.ws som tydligen stått för statistiken men hittar inget där som stödjer uttalandet.

Twiggy Frostbite - Heroes