Huun-Huur-Tu feat. Sainkho - Mother-Earth! Father-Sky!

Huun-Huur-Tu är ett av världens bästa popband med odödliga klassiker som Aa-shuu-dekei-oo och Eki Attar i bagaget. De är Tuvas Beatles, Elvis, Michael Jackson och Velvet Underground i ett, fast i genomgående snyggare klädsel.
Sainkho Namtchylak är inte bara skallig, hon har också en röst som spänner över imponerande sju oktaver och hanterar övertonssång, xhöömei som om hon vore värsta Kaigal-Ool Khovalyg (världens kanske fetaste igil-spelare, klädd i neonrosa på omslagsbilden). Sainkho är utbildad på fina skolor i Moskva, bor i exil i Wien och är för Tuva vad Björk är för Island.

Både Huun-Huur-Tu och Sainkho kommer alltså från den lilla ryska delrepubliken Tuva (nära Mongoliet), mest känd för sin strupsång, galet kalla vintrar och för att de äter råa jakögon i brist på godis. Mötet mellan några av Tuvas absolut största musiker borde förstås resultera i storslagen, bombastisk strupsångspop men så är inte fallet. Istället kör de på ett mer roots-baserat spår som inte alls lämpar sig för jorddansgolvet. Artyy Sayir ("den konstnärliga räddaren") med någon av herrarna från Huun-Huur-Tu på sång har fina slagverk och skulle platsa på något av bandets mer psykedeliska album. Sainkho gör också en fin och nasal insats på låten. Mer renodlad pop får man i Dembildey med struttiga igils, störda pipljud signerade Sainkho och fet strupsång. Överlag dominerar dock de new age-ljudande spåren som inte gör någon glad. Årets Tuvinska besvikelse (jag hyser vissa misstankar om att det blir den enda).