Lars Horntveth - Kaleidoscopic

Lars Horntveth hör till vardags hemma i experimental-jazzarna i norska Jaga Jazzists. Hans Kaleidoscopic är inget purfärskt verk (släpptes i slutet av 2008) men definitivt värt att tipsa om ändå, särskilt eftersom den nästan 37 minuter långa låt som utgör hela själva skivan nyligen kommit upp på Spotify. Musiken pendlar mellan vad som för en lekman kan uppfattas som klassisk konstmusik med massor av stråkar, electronica, ambient och jazz. Det är i princip 37 minuter chill men kommer man in i rätt mood så sitter man ändå där som värsta fusion-nörden och anmärker lyckligt när en sitar kommer in i ljudbilden.

Gui Boratto - Take my breath away

Brasilianaren Gui Boratto har jag främst bekantat mig med genom en rad Kompakt-samlingar. Tillsammans med The Field, Dominik Eulberg och Gas har han oftast utgjort höjdpunkterna på nämnda samlingar. Take my breath away följer upp Chromophobia från 2007 men låter snäppet bättre. Det är mjukt housig techno med fina melodier och vändningar. Låtmaterialet är också hyfsat varierat och sträcker sig från det mer monotona och minimalistiska till balearisk disco och försiktigt puttrande electronica med inslag av både piano, gitarr och big beat-trummor. "Besides" och titelspåret tillhör de bästa på albumet.
Ganska väntat årets bästa techno-släpp så här långt (The Fields nya släpps 25/5).

Eddie Lang och den blinda pseudonymen

För att knyta an till det stora inlägget om blinda musiker kan det vara värt att nämna att den amerikanska jazzgitarristen Eddie Lang ibland spelade in en del bluesskivor tillsammans med Lonnie Johnson. Eddie Lang & Lonnie Johnson lät inte särskilt svart eller särskilt bluesigt och just därför började Eddie Lang att kalla sig Blind Willie Dunn. Lonnie Johnson fick fortsätta att heta Lonnie Johnson.

Where have all the blind musicians gone?

Är det något jag saknar i dagens musikvärld så är det blinda musiker. Blinda musiker har haft en betydande roll genom musikhistorien, från hovmusikerna i Kina som ska ha verkat redan 200 år f.Kr. fram till Stevie Wonder. Mycket av den musik som blinda har spelat skulle idag hamna, och hamnar än, under den så missvisande rubriken "Världsmusik". Fram till 1930-talet dominerades den ukrainska kobzars-traditionen av blinda musiker och sångare och under den sena medeltiden, fram till 1800-talet, var det vanligt med blinda musiker på Irland. I England har det också varit så vanligt med blinda pianostämmare i England att seende stämmare fortfarande bemöts med viss skepsis. Det finns till och med, än idag, en Association of Blind Piano Tuners.

Jag skulle inte vilja påstå att jag spisar kobzarstvo-, keltisk trubadur- eller japansk biwa hoshi-musik till vardags. Däremot har jag, liksom de flesta andra, lyssnat på den afroamerikanska musik som skapats av blinda musiker. Tradtionen var särskilt utbredd inom genrer som gospel, jazz (kanske mest Art Tatum), blues och framförallt det som brukar kallas för countryblues. Inom det sistnämnda är det ibland rentav något av en utmaning att hitta en betydande artist som inte varit blind och det var rentav kutym att använda sin synskada* som en del av sitt namn (Blind Gary Davis, Blind Lemon Jefferson, Blind Roosevelt Graves, Blind Blake, Blind Willie McTell och så vidare). De flesta av de blinda musikerna under 1900-talets första hälft var svarta även om undantag, som bluegrass-pionjären Doc Watson, går att hitta. Den vedertagna anledningen till varför så många blinda blev framstående musiker är att de helt enkelt inte dög till så mycket annat än att sjunga och musicera i vad man antar var ett ganska hårt arbetsklimat utan Samhall-insatser. Många blev därför gatumusiker.
Man kanske inte kan hävda att det här är musiker som fått ett större kommersiellt genomslag eller kan höras som influens på hyfsat nutida musik (undantag #1: Bob Dylan, undantag #2: Tallest Man on Earth).

Annat är det med de betydligt yngre namnen Ray Charles och Stevie Wonder (i sin tur influerade av andra blinda afroamerikaner) som onekligen tillhör det absoluta toppskiktet inom amerikansk musikelit. Det här är artister som lämnat stora avtryck i amerikansk musik, musiker som blivit legendariska. Trots genomslaget verkar Ray Charles och den 20 år yngre Stevie Wonder representera den sista skaran av framgångsrika, blinda, afroamerikanska musiker. I samband med kränkningssamhällets framväxt har blinda blivit väldigt normala, vilket förstås mest är av godo. Men jag saknar, av rent egoistiska skäl bör tilläggas, den blinda traditionen. Var håller alla de blinda som skulle kunna släppa fruktansvärt feta skivor hus nu? Någonstans gör det lite ont i mig att tänka att de deppar på kontor och trängs på bussar precis som vilken dödlig idiot som helst.



Jag försökte sammanställa en lista över nutida blinda musiker. Den blev väldigt fattig och skulle bestå av många namn som jag egentligen inte känner till och än mindre har lyssnat på men de kanske främsta fanbärarna för en blind musiktradition idag är Mali-födda paret Amadou & Mariam som rentav träffades på ett institut för unga blinda i hemlandet. Den amerikanske rapparen Brother Ali som kanske är mest känd för sina sammarbeten med Atmosphere och är inte bara albino utan tydligen också blind (fatta hur många exoticism-poäng han tar hem på det! det är nästan så att en trött bibliotekarie kan råka lägga honom i världsmusik-hyllan) bör också nämnas.

Det kanske allra senaste tillskottet i den blinda musiker-kategorin är Scott Macintyre som Idol-juryn, och media med dem, hyllar som en otrolig musikalisk talang. Jag har för mig att det var Kara som ansåg det vara helt fantastiskt att en (nästan) blind person kunde lära sig att spela ett så svårt instrument som piano. Är det att kränka blinda? Don't know, don't care men det är jävligt obildat. Därtill är Macintyre inte så jävla bra på piano som det påstås och han sjunger som en Josh Groban i målbrottet, dvs väldigt jobbigt. Om jag inte minns fel (här blottar jag min svaghet för vad som kallas för skräpkultur) var det också en blind man med fult hår med i senaste upplagan av svenska Idol också. Han var inte heller bra men fick en extra boost av juryn just för att han var blind.

Så, vad är min poäng med det här? Jag vet inte riktigt. Jag tror egentligen att jag vill dissa kränkningssamhället men det är antagligen också att vara väldigt politiskt inkorrekt. Om man läser mellan raderna kanske man kan utläsa att jag anser att man daltar med handikappade, och därmed också blinda, personer och att man istället för att låta dem stå med ena foten utanför samhället (läs: bli jävligt feta gatumusikanter som sedan spelar in helt vansinnigt bra musik när de väl blivit upptäckta) gullar med mediokra talanger just för att de råkar vara blinda. Det är väl egentligen inte det jag vill säga. Jag vill väl snarare ställa frågan varför det inte dykt upp någon överbegåvad blind musiker sedan typ Stevie Wonder. Här finns säkerligen mängder av undantag som jag missat, säkerligen inom konstmusiken (hej den blinda dirigenten unt so weiter!) men det är förvånande att en grupp människor som varit så betydande för den västerländska 1900-talsmusiken nu knappt syns någonstans utom i inslag som "han/hon är blind men kan ändå spela piano!", som när Lesley Stahl intervjuar den blinde idiot savanten Derek Paracivini i 60 Minutes.

De blinda musikerna ska inte heller enbart kommas ihåg för sin musik. De gick också i bräschen för användandet av solglasögon, något som är väldigt starkt förknippat med rock och allt annat som är typ awesome. Tack till alla blinda som läser det här.




* Jag överdriver kanske en aning. Det finns trots allt ingen som kallar sig Gråstarr eller Skelögde X.

B. Fleischmann - Angst is not a weltanschauung

Den fine Bernhard Fleischmann (det är jävligt awesome namn) har gjort en av mina favoritskivor i kategorin "Oförarglig, försiktigt puttrande mys-electronica med akustiska inslag" - The Humbucking Coil. Så här med Angst is not a weltanschauung i hörlurarna är det mycket lättare att motivera vad som gjorde The Humbucking Coil så bra - B. Fleischmann hade den goda smaken att hålla käften på fina, stämningsfulla låtar som Broken Monitors, Composure, Static Grate och Aldebaran Waltz. Jag har förstått att han öppnade munnen redan på 2007-års Melancholie, ett album som jag verkar ha missat eller helt enkelt förträngt att jag alls lyssnat på. Redan i inledande Hello börjar B. Köttman att sjunga och det känns lika fel som när en korpulent liten tysk med mustasch flexar musklerna på stranden. Man vet inte varför han gör det och man skulle gärna se att han dolde det som så uppenbarligen äcklar de oskyldiga strandbesökarna. Det kanske är lite hårddraget att påstå att Fleischmanns röst äcklar mig och... eller nej, det är det verkligen inte när jag tänker efter. Det känns som att österrikaren har dränerats på sin fantasi och sin, trodde vi, outsinliga källa av elektronisk godhet. Kvar finns en man som lyssnat alldeles för mycket på Murder Ballads och tror att någon vill höra en Nick Cave med tysk brytning sjunga. Här är det förstås möjligt att diskutera en eventuell kommersiell succé i de tyskspråkiga staterna men kunde han inte i så fall sjungit på tyska? Och duetten In trains... det finns inte riktigt ord för uselheten.

Cred ska B. Fleischmann dock ha för att han bygger en låt utifrån Daniel Johnstons sång (samplad från låten King Kong)i Phones, Machines and King Kong som också är ett av de få lyssningsvärda spåren på albumet. Det låter förvisso fortfarande inte lika inspirerat som på The Humbucking Coil, det låter rätt mycket som trött triphop men synthmattorna, det envisa beatet och Daniel Johnstons gälla röst är tveklöst en fin kombination. Jag tänkte låta det sluta så här.

The Zombies på KB, Malmö

The Zombies gav sig åter ut på turné i samband med 40-årsjubileet av deras album Odessey and Oracle från 1968 – en av de bästa popskivorna genom tiderna. I London har bandet framfört albumet i sin helhet, tillsammans med en mängd gästmusiker, men låtlistan såg annorlunda ut när bandet kom till Malmö. En stor del av fokus ligger fortfarande på Odessey and Oracle och deras mest klassiska låtar som kommer från detta, deras kanske enda egentliga album (Begin Here var trots allt mest en singelsamling).

Två av de fem personerna på scen är originalmedlemmar, sångaren Colin Bluntstone och pianisten och andresångaren Rod Argent. Bassisten Jim Rodford, som ser ut som Karl-Alfred, var inblandad i bandet redan back in the days men var upptagen på andra håll och med band som Kinks, Swinging Blue Jeans och Animals. Hans son Steve spelar trummor under turnén och gitarrspelet stod Keith Airey för, en man som onekligen sätter sin prägel under kvällen med en betydligt rockigare touch än The Zombies egentligen är kända för.
Man får lite ta konserten för vad den är, en nostalgitripp som sträcker sig från 1964 fram till idag – med nytt album på gång. Självklart drar de stora hitsen från 1968, Care of Cell 44, Time of the season och A rose for Emily kvällens kanske största applåder och trots att det har gått 42 år sedan skivan spelades in känner man tydligt igen Bluntstones röst och han klarar fortfarande av de höga tonerna och bandmedlemmarnas stämsång sitter där den ska. Det är för sin fina, lätt psykedeliska popmusik som The Zombies blivit kända men bandet visar sig från många andra sidor under konserten. De spelar en bluesrockig Ray Charles-dänga, Motown-klassikern What becomes of the broken hearted och renodlad arenarock i Argents (Rod Argents band – surprise! - efter The Zombies-tiden) Hold your head up som förde tankarna till 70-talets The Who. Det är också i dessa rockigare som bandet ser som gladast ut medan Odessey and Oracle-hitsen framförs nästan lite plikttroget. Colin Bluntstone ser också väldigt nöjd ut i pretentiösa och smöriga Alan Parsons Project-låten Old and wise.

The Zombies konsert var en ordentlig nostalgitripp för många i publiken (jag tror att jag inte ens är hälften så gammal som genomsnittsbesökaren på spelningen) men bandet var också angeläget om att visa upp nya material, låtar som överlag fungerade bra. Mycket tack vare gitarristen Aireys guitar hero-utstrålning, något som förvisso kan tänkas sticka i ögonen på The Zombies-puristerna.
I april kommer Odessey and Oracle återigen att uppföras i sin helhet i London igen. Trots att konserten på KB var sympatisk och helt okej uppförd är det ändå något i mig som säger att man borde låta skivan vara.

Alla bilder är courtesy of Sebastian Sahlberg.

Staff Benda Bilili - Tres tres fort

Ja men vad fan, man blir ju varm i kroppen av betydligt mindre. Staff Benda Bilili är ett gäng Kinshasa-bor med varierande handikapp som träffas och gör musik inspirerad av 70-talsfunk, kubanska rytmer och inte minst sin egen inhemska kongolesiska musiktradition på hemmagjorda instrument. Klart att det är väldigt fet musik.

Albumet, Tres Tres Fort släpptes i år och finns på Spotify. Det är fin, glädjande musik som låter väldigt obekymrad, speciellt med tanke på omständigheterna. Jag har inga belägg för det här men något säger mig att Kinshasa inte är världens trevligaste stad. Generellt sätt brukar det också hävdas att det typ är rätt trist att vara handikappad också. Wouldn't know anything about it.



"Sexa machina!"
Låten heter i albumversion Je t'aime.

Animal Collective, Mejeriet i Lund

Jag är för trött för att skriva något annat än "Åh Animal Collective!". Jag är också för trött för att orka redigera bilder eller för att ens orka vara bitter över hur dålig min kamera är eller bry mig om det faktum att två av bilderna nästan är identiska.
Som sagt, jag orkar inte skriva något utförligt. Första halvan av konserten gjorde mig lite uttråkad, mest på grund av allt reverb och eko men när bandet väl började komma igång var det hur bra som helst. De rätt givna publikfavoriterna Fireworks och Brother Sport var helt fantastiska.

Nu ska jag lyssna på Brian Enos Music for airports och somna.