Bästa skivorna 2009

1. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Ibland vaknar jag kallsvettig och undrar när Animal Collective, liksom Lee Konitz före dem, ska tappa sina fräschör och kreativitet. Det är exceptionellt att ett band lyckas hålla sig intressant och edgy ett helt decennium, särskilt eftersom de bara blivit bättre och bättre mot slutet. EP:n "Fall be kind" lovar riktigt gott inför framtiden.

2. Atlas Sound - Logos

Bradford Cox från halvtråkiga Deerhunter gav sig ut på soloexkursion och teamade up med bland annat Panda Bear/Noah Lennox från Animal Collective vilket resulterade i Walkabout, en av årets absolut bästa poplåtar.

3. Tinariwen - Imidiwan

Medan tuareg-kollegorna i Toumast släpade in rappare och började att riffa som Lenny Kravitz fortsatte Tinariwen med sitt långsamt gungande sound. Inledande "Imidiwan Afrik Tendam" tillhör det mest harmoniska Mali-bandet har gjort.

4. Method Man & Redman - Blackout! 2

När de nya hiphop-namnen misslyckas att imponera på mig med sina autotunade hymner till efterblivenheten så fortsätter medelålders Wu-Tang Clan-associates att leverera. Ska det verkligen vara så?

5. Gui Boratto - Take my breath away

Mysig, poppig techno. Utgjorde soundtracket till min vår.




6. Marek Hemmann - In between

Stundtals oemotståndlig minimalistisk techno.




7. Staff Benda Bilili - Tres tres fort

Okej, här är upplägget: Staff Benda Bilili är ett band från Kongo-Kinshasa som består av flera polioskadade musiker som spelar afrikansk James Brown-funk på hemmabyggda instrument. Är det fantastiskt? Ja, det är så jävla fantastiskt. I synnerhet "Je'taime", som jag hypat här tidigare.

8. The Field - Yesterday and today

Plats nummer 8 a.k.a. här börjar skivorna som inte riktigt skulle ha platsat om musikåret 2009 varit bättre. The Field är fortfarande den överlägset främsta svenska techno-producenten även om jag inte alls tyckte att "Yesterday and today" nådde upp till samma höjder som "From here we go sublime".

9. Random - Megaran 9

Det var ett briljant koncept redan första gången Random mixade ihop Mega Man-samplingar med rap på albumet "Megaran" (2007). På "Megaran 9" har Raheem Jarbo förfinat sin stil. Det är lite väl mycket indie-rap många gånger men samplingarna är det definitivt inget fel på.

10. Fever Ray - Fever Ray

Bra soloalbum från Karin Dreijer, må så vara att jag tröttnade fort.




Bubblare: Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba - I speak fula, Grizzly Bear - Veckatimest, Kurt Vile - Childish prodigy, Raekwon - Only built for cuban linx... pt. II.

Spontan lista, 00-talets bästa album

1. Joanna Newsom - Ys (2006)
2. Animal Collective - Merriweather post pavilion (2009)
3. The Knife - Silent Shout (2006)
4. Girl Talk - Night ripper (2006)
5. T.I. - King (2006)
6. Tinariwen - Aman iman (2007)
7. Sufjan Stevens - Illinois (2005)
8. The Field - From here we go sublime (2007)
9. Shugo tokumaru - Night piece (2004)
10. The Tallest Man on Earth - Shallow grave (2008)
11. Fleet Foxes - Fleet Foxes (2008)
12. Panda Bear - Person pitch (2007)
13. PMD - The awakening (2003)
14. Half-Handed Cloud - Halos & lassos (2006)
15. Four Tet - Rounds (2003)
16. Spank Rock - YoYoYoYoYo (2006)
17. Dominik Eulberg - Heimische Gefilde (2007)
18. Beirut - The flying club cup (2007)
19. Boot Camp clik - The chosen few (2002)
20. Eli "Paperboy" Reed - Roll with you (2008)
21. Method Man - Tiqal: The Prequel (2004)
22. Iron & Wine - The creek drank the cradle (2002)
23. Tussle - Kling klang (2004)
23. Etran Finatawa - Desert crossroads (2008)
24. Psapp - The camel's back (2008)
25. Beanie Sigel - The Reason (2001)
26. Ola Bergman - The satellite city (2005)
27. Interpol - Turn on the bright lights (2002)
28. Gang Starr - The ownerz (2003)
29. Modest Mouse - The moon & antarctica (2000)
30. Scarface - The fix (2002)

Foreign Born - Person to person

Det var ett bra tag sedan jag intresserade mig för ett nytt indieband. Det var också ett bra tag sedan jag intresserade mig för ett nytt band/ny artist överhuvudtaget. Jag skyller främst på autotune-fenomenet. När till och med Method Man börjat använda autotune på Blackout! 2 har det gått för långt.

Foreign Born använder inte autotune men de gör å andra sidan inte heller hiphop. De gör kort och gott indierock. Trots att de ligger på Secretly Canadian har de lyckats undgå att falla handlöst ned i de två olika alternativen som verkar stå skivbolagets band till buds: psykedelisk fuzz-rock och psykedelisk nu-folk.

Foreign Born förändrar inte mitt liv (eh) men de får mig att åtminstone spruta en gnutta lyckosäd och det räcker en bra bit för mig. Den rätt platta ljudbilden som för tankarna åt Spoon kombineras med afrikanskt influerade gitarrslingor som sticker ut fint och låter inspirerade av exempelvis Graceland. Det hörs förmodligen tydligast i Early Warnings men är ständigt närvarande. Det är alltså inte riktigt Mall 1-indie även men det befinner sig inte ljusår därifrån. Det finns en hel del snygga detaljer, oftast just i en afrikanskt ljudande bas eller stämsången mot slutet av Blood Oranges som påminner om B.R.M.C när de är lite gulliga.

Och till skillnad från Vampire Weekend som körde på ett liknande koncept och var roliga under exakt en kväll så har jag smyglyssnat på Foreign Born i över en månad utan att tröttna.

Det var liksom bara det.

Nipsey Kalimba

Plötsligt hörde jag en kalimba i refrängen av Bullets. Det höjde mitt intresse med ungefär 650%.

Nipsey Hu$$le - Bullets ain't got no name vol. II

"Throw your hands in the ayer
wave them like you just don't cayer
if you're a blood, i'm a crip on dat gangbang shit
everybody say oh yayer"

Man kan inte kalla Nipsey Hussle för en stor textförfattare. Flera gånger under Bullets ain't got no name vol. II händer det att jag skrattar rakt ut åt textrader som "You a bitch - I'm a poodle" och om jag uppfattar Nipsey rätt så är han ingen självironisk humorist - tvärtom. Trots det känns han mixtape som en frisk fläkt, åtminstone under skivans första 10 låtar eller så. 23 låtar är det ytterst få artister som klarar av att hantera med någon slags grace, allra minst unga rappare och crips-medlemmar. Dessutom är han kompis med The Game, vilket säger något om... grace, antar jag.
Överlag låter det rätt fresh, som en yngre och Snoopigare T.I. Nästan mest anmärkningsvärt är att det inte dyker upp någon autotune-sång förrän i spår 7.

Den officiella albumdebuten sker någon gång under sommaren. Med tunga produktioner och på gränsen till oförlåtligt dumma metaforer kan det bli riktigt fett. Förhoppningsvis har han den goda smaken att vara sparsam med autotune-sång då också.

Bullets ain't got no name vol. II går att dra hem bland annat härifrån.

Lars Horntveth - Kaleidoscopic

Lars Horntveth hör till vardags hemma i experimental-jazzarna i norska Jaga Jazzists. Hans Kaleidoscopic är inget purfärskt verk (släpptes i slutet av 2008) men definitivt värt att tipsa om ändå, särskilt eftersom den nästan 37 minuter långa låt som utgör hela själva skivan nyligen kommit upp på Spotify. Musiken pendlar mellan vad som för en lekman kan uppfattas som klassisk konstmusik med massor av stråkar, electronica, ambient och jazz. Det är i princip 37 minuter chill men kommer man in i rätt mood så sitter man ändå där som värsta fusion-nörden och anmärker lyckligt när en sitar kommer in i ljudbilden.

Gui Boratto - Take my breath away

Brasilianaren Gui Boratto har jag främst bekantat mig med genom en rad Kompakt-samlingar. Tillsammans med The Field, Dominik Eulberg och Gas har han oftast utgjort höjdpunkterna på nämnda samlingar. Take my breath away följer upp Chromophobia från 2007 men låter snäppet bättre. Det är mjukt housig techno med fina melodier och vändningar. Låtmaterialet är också hyfsat varierat och sträcker sig från det mer monotona och minimalistiska till balearisk disco och försiktigt puttrande electronica med inslag av både piano, gitarr och big beat-trummor. "Besides" och titelspåret tillhör de bästa på albumet.
Ganska väntat årets bästa techno-släpp så här långt (The Fields nya släpps 25/5).

Eddie Lang och den blinda pseudonymen

För att knyta an till det stora inlägget om blinda musiker kan det vara värt att nämna att den amerikanska jazzgitarristen Eddie Lang ibland spelade in en del bluesskivor tillsammans med Lonnie Johnson. Eddie Lang & Lonnie Johnson lät inte särskilt svart eller särskilt bluesigt och just därför började Eddie Lang att kalla sig Blind Willie Dunn. Lonnie Johnson fick fortsätta att heta Lonnie Johnson.

Where have all the blind musicians gone?

Är det något jag saknar i dagens musikvärld så är det blinda musiker. Blinda musiker har haft en betydande roll genom musikhistorien, från hovmusikerna i Kina som ska ha verkat redan 200 år f.Kr. fram till Stevie Wonder. Mycket av den musik som blinda har spelat skulle idag hamna, och hamnar än, under den så missvisande rubriken "Världsmusik". Fram till 1930-talet dominerades den ukrainska kobzars-traditionen av blinda musiker och sångare och under den sena medeltiden, fram till 1800-talet, var det vanligt med blinda musiker på Irland. I England har det också varit så vanligt med blinda pianostämmare i England att seende stämmare fortfarande bemöts med viss skepsis. Det finns till och med, än idag, en Association of Blind Piano Tuners.

Jag skulle inte vilja påstå att jag spisar kobzarstvo-, keltisk trubadur- eller japansk biwa hoshi-musik till vardags. Däremot har jag, liksom de flesta andra, lyssnat på den afroamerikanska musik som skapats av blinda musiker. Tradtionen var särskilt utbredd inom genrer som gospel, jazz (kanske mest Art Tatum), blues och framförallt det som brukar kallas för countryblues. Inom det sistnämnda är det ibland rentav något av en utmaning att hitta en betydande artist som inte varit blind och det var rentav kutym att använda sin synskada* som en del av sitt namn (Blind Gary Davis, Blind Lemon Jefferson, Blind Roosevelt Graves, Blind Blake, Blind Willie McTell och så vidare). De flesta av de blinda musikerna under 1900-talets första hälft var svarta även om undantag, som bluegrass-pionjären Doc Watson, går att hitta. Den vedertagna anledningen till varför så många blinda blev framstående musiker är att de helt enkelt inte dög till så mycket annat än att sjunga och musicera i vad man antar var ett ganska hårt arbetsklimat utan Samhall-insatser. Många blev därför gatumusiker.
Man kanske inte kan hävda att det här är musiker som fått ett större kommersiellt genomslag eller kan höras som influens på hyfsat nutida musik (undantag #1: Bob Dylan, undantag #2: Tallest Man on Earth).

Annat är det med de betydligt yngre namnen Ray Charles och Stevie Wonder (i sin tur influerade av andra blinda afroamerikaner) som onekligen tillhör det absoluta toppskiktet inom amerikansk musikelit. Det här är artister som lämnat stora avtryck i amerikansk musik, musiker som blivit legendariska. Trots genomslaget verkar Ray Charles och den 20 år yngre Stevie Wonder representera den sista skaran av framgångsrika, blinda, afroamerikanska musiker. I samband med kränkningssamhällets framväxt har blinda blivit väldigt normala, vilket förstås mest är av godo. Men jag saknar, av rent egoistiska skäl bör tilläggas, den blinda traditionen. Var håller alla de blinda som skulle kunna släppa fruktansvärt feta skivor hus nu? Någonstans gör det lite ont i mig att tänka att de deppar på kontor och trängs på bussar precis som vilken dödlig idiot som helst.



Jag försökte sammanställa en lista över nutida blinda musiker. Den blev väldigt fattig och skulle bestå av många namn som jag egentligen inte känner till och än mindre har lyssnat på men de kanske främsta fanbärarna för en blind musiktradition idag är Mali-födda paret Amadou & Mariam som rentav träffades på ett institut för unga blinda i hemlandet. Den amerikanske rapparen Brother Ali som kanske är mest känd för sina sammarbeten med Atmosphere och är inte bara albino utan tydligen också blind (fatta hur många exoticism-poäng han tar hem på det! det är nästan så att en trött bibliotekarie kan råka lägga honom i världsmusik-hyllan) bör också nämnas.

Det kanske allra senaste tillskottet i den blinda musiker-kategorin är Scott Macintyre som Idol-juryn, och media med dem, hyllar som en otrolig musikalisk talang. Jag har för mig att det var Kara som ansåg det vara helt fantastiskt att en (nästan) blind person kunde lära sig att spela ett så svårt instrument som piano. Är det att kränka blinda? Don't know, don't care men det är jävligt obildat. Därtill är Macintyre inte så jävla bra på piano som det påstås och han sjunger som en Josh Groban i målbrottet, dvs väldigt jobbigt. Om jag inte minns fel (här blottar jag min svaghet för vad som kallas för skräpkultur) var det också en blind man med fult hår med i senaste upplagan av svenska Idol också. Han var inte heller bra men fick en extra boost av juryn just för att han var blind.

Så, vad är min poäng med det här? Jag vet inte riktigt. Jag tror egentligen att jag vill dissa kränkningssamhället men det är antagligen också att vara väldigt politiskt inkorrekt. Om man läser mellan raderna kanske man kan utläsa att jag anser att man daltar med handikappade, och därmed också blinda, personer och att man istället för att låta dem stå med ena foten utanför samhället (läs: bli jävligt feta gatumusikanter som sedan spelar in helt vansinnigt bra musik när de väl blivit upptäckta) gullar med mediokra talanger just för att de råkar vara blinda. Det är väl egentligen inte det jag vill säga. Jag vill väl snarare ställa frågan varför det inte dykt upp någon överbegåvad blind musiker sedan typ Stevie Wonder. Här finns säkerligen mängder av undantag som jag missat, säkerligen inom konstmusiken (hej den blinda dirigenten unt so weiter!) men det är förvånande att en grupp människor som varit så betydande för den västerländska 1900-talsmusiken nu knappt syns någonstans utom i inslag som "han/hon är blind men kan ändå spela piano!", som när Lesley Stahl intervjuar den blinde idiot savanten Derek Paracivini i 60 Minutes.

De blinda musikerna ska inte heller enbart kommas ihåg för sin musik. De gick också i bräschen för användandet av solglasögon, något som är väldigt starkt förknippat med rock och allt annat som är typ awesome. Tack till alla blinda som läser det här.




* Jag överdriver kanske en aning. Det finns trots allt ingen som kallar sig Gråstarr eller Skelögde X.

B. Fleischmann - Angst is not a weltanschauung

Den fine Bernhard Fleischmann (det är jävligt awesome namn) har gjort en av mina favoritskivor i kategorin "Oförarglig, försiktigt puttrande mys-electronica med akustiska inslag" - The Humbucking Coil. Så här med Angst is not a weltanschauung i hörlurarna är det mycket lättare att motivera vad som gjorde The Humbucking Coil så bra - B. Fleischmann hade den goda smaken att hålla käften på fina, stämningsfulla låtar som Broken Monitors, Composure, Static Grate och Aldebaran Waltz. Jag har förstått att han öppnade munnen redan på 2007-års Melancholie, ett album som jag verkar ha missat eller helt enkelt förträngt att jag alls lyssnat på. Redan i inledande Hello börjar B. Köttman att sjunga och det känns lika fel som när en korpulent liten tysk med mustasch flexar musklerna på stranden. Man vet inte varför han gör det och man skulle gärna se att han dolde det som så uppenbarligen äcklar de oskyldiga strandbesökarna. Det kanske är lite hårddraget att påstå att Fleischmanns röst äcklar mig och... eller nej, det är det verkligen inte när jag tänker efter. Det känns som att österrikaren har dränerats på sin fantasi och sin, trodde vi, outsinliga källa av elektronisk godhet. Kvar finns en man som lyssnat alldeles för mycket på Murder Ballads och tror att någon vill höra en Nick Cave med tysk brytning sjunga. Här är det förstås möjligt att diskutera en eventuell kommersiell succé i de tyskspråkiga staterna men kunde han inte i så fall sjungit på tyska? Och duetten In trains... det finns inte riktigt ord för uselheten.

Cred ska B. Fleischmann dock ha för att han bygger en låt utifrån Daniel Johnstons sång (samplad från låten King Kong)i Phones, Machines and King Kong som också är ett av de få lyssningsvärda spåren på albumet. Det låter förvisso fortfarande inte lika inspirerat som på The Humbucking Coil, det låter rätt mycket som trött triphop men synthmattorna, det envisa beatet och Daniel Johnstons gälla röst är tveklöst en fin kombination. Jag tänkte låta det sluta så här.

The Zombies på KB, Malmö

The Zombies gav sig åter ut på turné i samband med 40-årsjubileet av deras album Odessey and Oracle från 1968 – en av de bästa popskivorna genom tiderna. I London har bandet framfört albumet i sin helhet, tillsammans med en mängd gästmusiker, men låtlistan såg annorlunda ut när bandet kom till Malmö. En stor del av fokus ligger fortfarande på Odessey and Oracle och deras mest klassiska låtar som kommer från detta, deras kanske enda egentliga album (Begin Here var trots allt mest en singelsamling).

Två av de fem personerna på scen är originalmedlemmar, sångaren Colin Bluntstone och pianisten och andresångaren Rod Argent. Bassisten Jim Rodford, som ser ut som Karl-Alfred, var inblandad i bandet redan back in the days men var upptagen på andra håll och med band som Kinks, Swinging Blue Jeans och Animals. Hans son Steve spelar trummor under turnén och gitarrspelet stod Keith Airey för, en man som onekligen sätter sin prägel under kvällen med en betydligt rockigare touch än The Zombies egentligen är kända för.
Man får lite ta konserten för vad den är, en nostalgitripp som sträcker sig från 1964 fram till idag – med nytt album på gång. Självklart drar de stora hitsen från 1968, Care of Cell 44, Time of the season och A rose for Emily kvällens kanske största applåder och trots att det har gått 42 år sedan skivan spelades in känner man tydligt igen Bluntstones röst och han klarar fortfarande av de höga tonerna och bandmedlemmarnas stämsång sitter där den ska. Det är för sin fina, lätt psykedeliska popmusik som The Zombies blivit kända men bandet visar sig från många andra sidor under konserten. De spelar en bluesrockig Ray Charles-dänga, Motown-klassikern What becomes of the broken hearted och renodlad arenarock i Argents (Rod Argents band – surprise! - efter The Zombies-tiden) Hold your head up som förde tankarna till 70-talets The Who. Det är också i dessa rockigare som bandet ser som gladast ut medan Odessey and Oracle-hitsen framförs nästan lite plikttroget. Colin Bluntstone ser också väldigt nöjd ut i pretentiösa och smöriga Alan Parsons Project-låten Old and wise.

The Zombies konsert var en ordentlig nostalgitripp för många i publiken (jag tror att jag inte ens är hälften så gammal som genomsnittsbesökaren på spelningen) men bandet var också angeläget om att visa upp nya material, låtar som överlag fungerade bra. Mycket tack vare gitarristen Aireys guitar hero-utstrålning, något som förvisso kan tänkas sticka i ögonen på The Zombies-puristerna.
I april kommer Odessey and Oracle återigen att uppföras i sin helhet i London igen. Trots att konserten på KB var sympatisk och helt okej uppförd är det ändå något i mig som säger att man borde låta skivan vara.

Alla bilder är courtesy of Sebastian Sahlberg.

Staff Benda Bilili - Tres tres fort

Ja men vad fan, man blir ju varm i kroppen av betydligt mindre. Staff Benda Bilili är ett gäng Kinshasa-bor med varierande handikapp som träffas och gör musik inspirerad av 70-talsfunk, kubanska rytmer och inte minst sin egen inhemska kongolesiska musiktradition på hemmagjorda instrument. Klart att det är väldigt fet musik.

Albumet, Tres Tres Fort släpptes i år och finns på Spotify. Det är fin, glädjande musik som låter väldigt obekymrad, speciellt med tanke på omständigheterna. Jag har inga belägg för det här men något säger mig att Kinshasa inte är världens trevligaste stad. Generellt sätt brukar det också hävdas att det typ är rätt trist att vara handikappad också. Wouldn't know anything about it.



"Sexa machina!"
Låten heter i albumversion Je t'aime.

Animal Collective, Mejeriet i Lund

Jag är för trött för att skriva något annat än "Åh Animal Collective!". Jag är också för trött för att orka redigera bilder eller för att ens orka vara bitter över hur dålig min kamera är eller bry mig om det faktum att två av bilderna nästan är identiska.
Som sagt, jag orkar inte skriva något utförligt. Första halvan av konserten gjorde mig lite uttråkad, mest på grund av allt reverb och eko men när bandet väl började komma igång var det hur bra som helst. De rätt givna publikfavoriterna Fireworks och Brother Sport var helt fantastiska.

Nu ska jag lyssna på Brian Enos Music for airports och somna.

Yakaar - Les Frères Guissé (och det andra riktigt fula skivomslaget i rad)

En gång i tiden hade jag vad man skulle kunna kalla för indiecred. Jag känner att det är något som runnit iväg från mig de senaste åren på grund av mitt i det närmaste orgasmiska förhållande till Mali, gammal blues och gospel, hiphop och swing från 20-talet. Å andra sidan har väl indiecred aldrig varit något annat än ett slags musikintressets autism eller aspergers. Att nöja sig med Sarah Records är väl egentligen precis lika insnöat och okreativt som att fotografera elstolpar. Nåväl, efter att i mitt förra inlägg tokhyllat något så ohippt som en progrock-skiva från 70-talet kände jag att det var dags att göra något helt annat och kanske återfå något av min heder. Det gör man lämpligast genom att såga något. Helst något inom ramen för det man tidigare visat en något osund kärlek till, som västafrikansk musik. Jag hade planerat att såga bröderna Djiby, Cheikh och Aliou som utgör Yakaar. Jag baserade min eventuella sågning på att omslaget var fruktansvärt fult men visst skulle det väl finnas än mer att racka ner på?

Det visade sig snabbt bli svårare än jag först trott. Yakaar är ett väldigt ofarligt band. Inte för att jag talar franska, wolof, pulaar, jola, mandinka eller något annat av språken som talas i Senegal men det harmoniska, lunkande upplägget på Les Frères Guissé säger mig att vi har med rätt vänliga och eftertänksamma själar att göra.

Till skillnad från mycket av den musik från Västafrika (och då främst Mali) som uppmärksammats och blivit stor i Europa och Nordamerika har Yakaar inte särskilt mycket med bluesmusiken att göra. "Bluesens vagga" är ett rätt slitet epitet för den västafrikanska musiken vid det här laget. Les Frères Guissé är ett mjukt album med de tre brödernas stämsång i centrum, oftast ackompanjerade av akustiska gitarrer och diskreta slagverk. Det är mjukt, varmt och tillbakalutat på samma sätt som exempelvis Rokia Traoré men för att göra den där nödvändiga jämförelsen med västvärldens musikgenrer mer besläktat med singer/songwriters än blues.

Jag kan inte såga de tre snälla bröderna. Det vore som att klä mig i ulvdräkt och äta upp de tre små grisarna som just dukat fram laktosfri gräddtårta, redo att bjuda vem som än kan tänkas ha vägarna förbi. Jag kan inte heller hylla Yakaar. Inte ens efter gräddtårta. Så vad ska jag klaga på? De är lite töntiga (men hey, alla kan inte vara Tinariwen). Någon av dem sjunger väldigt nasalt på vissa spår och gör mig lite irriterad. Flöjten på avslutande Fabala får mig att tänka på progrock (OBS! Ej Manfred Mann's Earth Band vilket alltså innebär dålig progrock).

Samtidigt önskar jag kanske att de tre små söta grisarna hade lurat i mig lite laktos trots allt. De kunde ha utmanat mig lite. De kunde kanske rentav ha provocerat mig på något sätt. Det finns ett par fina spår, CC le Feu, Laram, Baabaabe men knappast något som kommer att underhålla mig lika varaktigt som, låt säga, Ali Farka Touré eller Boubacar Traoré.

Nu ska jag lyssna på The Gerbils, Tigermilk och Would-be-goods och typ ha ångest*.


* Detta kommer inte att hända.

Manfred Mann's Earth Band - The Roaring Silence

The Roaring Silence (1976) är verket av en Manfred Mann som åldrats en hel del på de 12 år som gått sedan jättehiten Do Wah Diddy Diddy . Tillsammans med sitt Earth Band gör Manfred Mann årgång 1976 hyfsat rak proggrock, något som normalt inte alls faller mig i smaken. Mycket räddas av Manns för genren inte helt typiska röst men den huvudsakliga anledningen till att överhuvudtaget lyssna på The Roaring Silence är den fullständigt briljanta covern på Bruce Springsteens Blinded by the light. Blinded by the light är på sin höjd en mysflummig men medioker låt i händerna på Springsteen men när Mann och jordbandet tar sig an låten med utsvävande gitarrsolon, rymdsynthar och framförallt rätt lustiga produktionstekniska detaljer blir den till något helt annat. Jag gillar särskilt hur Manns röst panoreras mellan kanalerna och rentav helt fadeas ut i början av låten för att komma tillbaks med förnyad kraft, en effekt som återanvänds ett par gånger i låten. Mellanspelet (ja, det finns väl egentligen ett par sådana) med muskelsång, orgel, stråkar och hamrat piano är att dö för. Likaså sånginsatserna efter 6 minuter. Det är få låtar som jag har på huvudet lika ofta som den här och bara det är ju ett köpargument nog.

Blinded by the light på Spotify
Tacky techno-remixer av densamma på Spotify

Utöver Blinded by the light som hamnade på förstaplats på Billboard Hot 100 en gång i tiden är albumet i sin helhet inte lika minnesvärt. Ambitioner finns det dock gott om på albumet. Fina Questions baseras på Franz Schuberts Impromptu in G flat Major medan Starbird hämtar sitt tema från Stravinskys balett Eldfågeln. Hur pretentiöst det än låter är Manfred Mann's Earth Band dock aldrig King Crimson och tappar sällan fotfästet om popmusiken och lyckas emellanåt skapa en sjukt charmig kombination av de två beståndsdelarna. Hemska Spirit in the night är ett av undantagen men för tio kronor får man ändå rätt mycket utdelning.

1. Blinded by the light, en av 70-talets bästa låtar.
2. Questions
3. Ett omslag så fult att man kan skrämma bort inbrottstjuvar med det.

Jag är nöjd.

Bonusinformation: Låten finns också med i öppningen av snowboard-spelet Amped 3. Har man inte spelet själv kan man se det i crappy kvalitet på youtube. Att utklädd i rosa kanindräkt få åka snowboard till Manfred Mann's Earth Band är en rätt bra grej faktiskt. (Skriver upp det på listan över saker att klara av IRL)

Sam Chatmon - Who's loving you tonight

Sam Chatmon är en fin man, halvbror till blueslegenden Charlie Patton, medlem i Mississippi Sheiks och en av de främsta representanterna för ett Memphis-sound. Chatmon är knappast en av mina personliga favoriter musikaliskt. Däremot skulle jag kanske kunna döda någon för att få hans skägg och kläder.
Jag skulle dock inte döda Sam Chatmon för att få hans skägg och kläder.

Han dog 1983.

På filmen är han han redan 81 år gammal. Respekt.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers

Många har hävdat att hiphop idag på många sätt befinner sig där rocken befann sig på 80-talet. Den är ytlig, materialistisk och har inte minst en väldigt skev kvinnosyn. Det är bara en liten del av sanningen (det finns ju liksom mer än bara en hiphop) men det går förstås inte att blunda för det faktum det är betydligt färre kvinnor än män som slagit genom stort.
Om man en gång i tiden varit tillsammans med en genusvetare (än värre: en på grundnivå) är det inte lätt att återhämta sig från eviga påpekanden över hur allt man gör och är bara är till följd av ens inprogrammerade heteronormativitet. Jag bryr mig inte riktigt om att Fat Joe står och ser ful ut medan lättklädda kvinnor med sprängfyllda underkläder klänger på honom. Det är infantilt men vem är jag att förneka honom en lycklig barndom i vuxen ålder? Om Missy Elliott skulle vilja zooma in guppande mansrövar i sina videos är det fine by me. Moraliska invändningar överlämnar jag till någon med mindre... själ.

Vad som däremot är sorgligt är att fler kvinnliga rappare faktiskt inte har slagit genom, trots att kvinnor varit med i formationen av hiphop sedan dag 1. Vad Soul Jazz Records nu har gjort är att de har samlat kvinnliga MC's från de senaste 30 åren på en och samma skiva. Liksom när man summerar hiphopens utveckling och The Last Poets representerar ett slags förstadie till det som skulle bli rap har man här med spoken word-spår av till exempel Nicki Giovanni och Sarah Webster Fabio. Vad jag kanske saknar är ett spår av Big Maybelle vid namn Gabbin' Blues (Don't Run my Business) där BM sjunger om att en yngre kvinna ska låta bli hennes man och sedan har ett par replikskiften med nämnda kvinna som "pratar rytmiskt".
Självklart finns namn som Queen Latifah, MC Lyte och Roxanne Shanté representerade på Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers utöver lite mindre kända som Sweet Tee och brittiska Cookie Crew.



Mina favoriter på skivan av de jag inte kände till sedan innan är JJ Fad och Princess MC och Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers samlar i första hand rätt feta old school-artister vilket de ska ha all cred för. Jag vet förstås inte hur stora de här artisterna var på 80-talet men det känns som rätt bortglömd musik vid det här laget. Å andra sidan är det väl inte helt och hållet orättvist heller. Mycket är rätt taskigt producerat och framförallt sjukt daterat (liksom i princip all annan hiphop med 25 år på nacken). Kitschigt som fan är det i alla fall.

Min främsta invändning mot samlingen är att den nya hiphopen får representeras av en 12 år gammal Missy Elliott-låt - The Rain (Supa Dupa Fly) - och tillika en av hennes och Timbalands absolut tråkigaste låtar. Det är så klart ett licensproblem här men det känns inte som att det skulle vara omöjligt att åtminstone ragga upp en indierappare som Jean Grae.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers är en fin men alltför tunn introduktion som definitivt borde ha utökats till en box istället för att hållas som dubbel-CD. Jag skulle också vilja se ett kliv längre framåt med namn som Erykah Badu, Jean Grae, Remy Ma, Lauryn Hill, Foxy Brown, Lil' Kim, Eve, Trina, Lady Sovereign, Lisa Lopes, Yo Majesty och så vidare. Men hey, tänker ni, om det finns så många kända kvinnor som rappar kanske det förtar syftet med den här samlingen? Ni har en poäng. Men Fly Girls! är likväl ett intressant och rätt underhållande historiskt dokument. Det kunde ha gjorts snyggare, mer ambitiöst och framförallt mer uppdaterat men här fanns trots allt en hel del som jag inte hört tidigare. Och man blir ju inte trött på electro-beats i första taget. Cookie Crew FTW!

Lyssna på skivbolagets hemsida.

Rokia Traoré till Babel

Om jag skulle göra en topp fem över vilka länder musiken jag oftast lyssnar på kommer från skulle den förmodligen se ut så här.

1. USA
2. England
3. Sverige
4. Kanada
5. Mali

Jag har lyssnat väldigt mycket på namn som Boubacar Traoré, Ali Farka Touré, Vieux Farka Touré, Lobi Traoré, Tinariwen, Amadou & Mariam (även om jag alltid stänger av deras skivor när Manu Chao börjar göra sig hörd), Toumani Diabaté, Oumou Sangaré och ett par namn till. En av mina personliga favoriter har alltid varit diplomatdottern Rokia Traoré. Jag har framförallt omfamnat albumet Mouneïssa, släppt i Europa 1998, för den stillsamma akustiska ökenbluesens skull och förstås för rösten.

Även om jag inte tycker lika bra om hennes senare album blev jag väldigt glad över att se att hon kommer till Babel i Malmö (10/4) för en spelning. På Babels hemsida kategoriseras Traoré som afropop/jazz. Det är egentligen inte där jag vill att hon ska vara men hon är oavsett vilket en duktig musiker och sångare som säkert får de senaste albumens material att komma till sin rätt live. Och spelar hon en akustisk version av titelspåret från Mouneïssa kanske jag dör.

Dead Prez, Mejeriet, Lund

Det är svårt att bevisa så här utan bilder (min kamera är gammal och alla bilder blev extremt korniga igår) men jag var där. Och det var fett. Konsertens första halva är absolut bland det bästa jag har sett i hiphop-väg med ett vansinnigt frenetiskt tempo och tight rap från både stic.man och M-1. Jag tror inte heller att jag någonsin har sett så mycket folk på Mejeriet (att det var slutsålt är ett bra tecken på det) men det är också sällan jag har sett en så entusiastisk publik.

Merparten av kvällens låtval består fortfarande av låtar från snart 9 år gamla Let's get free och det är väl ingen hemlighet att bandets material därefter knappast har levt upp till debutens nivå. Låtar som I'm a african och They schools brändes av på exemplariskt vis men efter de inledande 6-7 låtarna sjönk tempot avsevärt i och med hemska Mind Sex (pinsamma texten) och banala Be healthy i vilken Dead Prez manar sina lyssnare till att vara hälsosamma vegetarianer som äter müsli men säger nej till alkohol och cigaretter men likväl unnar sig lite marijuana då och då.

Precis som Rage Against the Machine sitter Dead Prez rätt hårt fast i sitt politiska och förbannade hörn. De skriker slagord utan tyngd, dissar Obama (även om han är svart styr han fortfarande världens mest imperialistiska land) och när de väl försöker bryta sig loss från politiken och ilskan blir det mest pinsamt, som i en låt från kommande albumet Information Age som jag varken minns eller vill minnas.

Sista halvan av konserten bestod till stor del av låtar som tog slut efter första refrängen (det typiska hiphop-fenomenet) och långa pauser och slagord som att alla poliser är bitches. Jag kan inte undgå att fnissa åt det faktum att Dead Prez framför en så onyanserad politik inför en studentpublik som säkert till åtminstone någon procent består av statsvetare och liknande. Hur som helst, de kör en grym version av publikfavoriten Hip-hop mot slutet av konserten och alla är glada och nöjda. Avrundar gör det genom att spela Al Greens Let's stay together och sjunga med så gott de kan, vilket för att vara med hiphop-mått mätt rätt okej och om inte annat väldigt charmigt. Det så kallade extranumret rann bara ut i sanden men trots så uppenbara svagheter är det trots allt spelningens första hälft och den feta versionen av Hip-hop som jag kommer att minnas. Och trängseln som ledde till att jag blev juckad på både fram- och bakifrån.

Sébastien Tellier, KB, Malmö

Sébastien Tellier är en fantastisk man. Man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vad som bara är för showens skull, som att han sjunger falskt i Divine gång på gång medan han sjunger utmärkt i betydligt mer krävande låtar. Det är mindre än ett år sedan jag såg Tellier senast men sedan dess har han medverkat i ESC (med golfbil, helium och skäggig kör) och det märks, han står på en större scen och publiken är minst 2-3 gånger större till antalet.

Publikfavoriten Divine var så klart fet live, liksom La Ritournelle och Kilometer men framförallt kanske jag uppskattade de två spontansångerna. Den ena handlade om Jesus och den andra handlade om hamburgare ("which is best, McDonalds or Burger King? It depends on the burger"). Mellansnacket var inte riktigt lika utflippat den här gången som förra men jag är å andra sidan mest tacksam för att Tellier den här gången nöjde sig med att smeka och smygrunka av mikrofonerna i det avslutande numret, till skillnad från förra gången då det utfördes en komplett fellatio. Jag vet inte om det är jag som är pryd men det kändes lite... awkward.

Jag gillade verkligen den elektroniska inramningen (synthbas!) som kändes tydligare och mer Daft Punk (inte så konstigt med tanke på vem som har producerat albumet Sexuality) nu än förra gången.

Några danskar som jag råkade smyglyssna på inne på toaletten efter konserten summerade den med "Det var 50% fantastiskt och 50% skämt". Enligt mina analytiker blir det 100% av något väldigt, väldigt bra.

Den suicidala musikbranschen

De stora skivbolagen är sucidiala barn som skriker på hjälp, skaffar sig fiender och motsätter sig den hjälp som erbjuds. Det är nu klart att restriktioner kommer att införas på Spotify, en tjänst som redan idag har enorma luckor i sitt utbud, och artister som Tool motsätter sig att deras musik finns gratis på en streamad tjänst (trots att de i själva verket tjänar pengar på att folk lyssnar på deras musik där). Jag kan inte annat än att le skadeglatt när de skjuter sig själva i foten på det här viset. Kan man verkligen motsätta sig ny teknik så totalt och som ett gnälligt barn gråta över inkomstförlusterna för att man vägrar gå vidare efter cd-skivan, ett medium som lanserades 1982 och nu är nästan 30 år gammalt?

I samband med att jag skaffade Spotify raderade jag stora delar av min MP3-mapp och började att lyssna lagligt. Vem har råd att köpa hela Neil Youngs, Beach Boys eller Elton Johns backkatalog på skiva? Det var ju just därför Spotify var ett så bra, lagligt, alternativ. Vi har redan sett stora bolag som Warner ta bort musikvideos från Youtube eller införa geografiska restriktioner, något som nu också ska finnas på Spotify. Återstår bara att se hur pass mycket det går ut över utbudet i Sverige men Spotify blev i ett slag ett betydligt mindre attraktivt alternativ.

Animal Collective till Lund

Jag hade fullständigt tröttnat på konsertformatet, tröttnat på att stå och bli trött i fötterna och trängas med fula människor som spiller öl på ens skor. Jag tror att det kan vara resultatet av en mängd halvdana konserter som jag enbart närvarat på för att tjäna lite extra pengar. Det är också något otroligt osexigt med att se hur fula, dräggiga och äckliga andra människor som uppenbarligen delar åtminstone fragment av ens musiksmak är. Är det känslan av gemenskap jag upplevt?

Efter konserter med Tellier, Eli "Paperboy" Reed och Built to Spill förra året började jag återigen att se fram emot spelningar. Att Animal Collective med ett så fett album som Merriweather Post Pavilion i bagaget kommer till Mejeriet i Lund ligger helt rätt i tiden. För mig. Det är kul nu och Animal Collective är förmodligen världens bästa popband sedan ett par år tillbaka. Det är förstås en svårslagen kombination.

Jag ser också fram emot Sebastien Telliers återkomst till Malmö (och jag hoppas att det blir lika spektakulärt dirty och dumt som hans förra besök) och konserter med Dead Prez (Lund) och The Zombies (Malmö). High Places på Debaser skulle också kunna bli fint.

Claude Larson - High Tech

Det bästa med Soulseek är att man kan dra hem stora kvantiteter med okänd musik från användare som verkar ha en intressant smak. Det blir rätt mycket rysk experimentell musik men ibland händer det också att man får ner något som Claude Larsons High Tech, en av de mest svåråtkomliga skivorna jag har lyssnat på under senare år.

Jag drog ned skivan någon gång förra hösten och har försökt hitta information om både Larson och hans musik men utan större framgång. Vad jag vet är att Claude Larson är tysk eller åtminstone var verksam som elektronisk musiker i Tyskland. Hans album, med titlar som Surroundings, Enviroment, Rivers och Panorama släpptes alla runt 1980 och med tanke på hur High Tech låter skulle jag gissa på att albumet släpptes någon gång mellan 1980-1984, även om det skulle låtit rätt daterat redan under de senare åren under det tidsspannet.

High Tech är ett intressant album som bevisar att framtidsvisioner aldrig blir så spännande som när de redan är daterade. Claude Larsons futuristiska sound men främst melodier påminner mycket om riktigt gamla TV-spelskonsolers musik. Låtarna hänvisar till en förlegad framtid med låttitlar som Hardware, Telex, 64K Ram och Disk Drive. Samtidigt som han är bunden till sina synthar är det melodiskt ganska fritt. Till exempel har inledande Pipeline tydliga mellanösterninfluenser medan andra spår påminner om vinjetter ur 80-talsdeckarserier, fighting-spel till Nintedo 8-bitar, funk och Las Vegas-slisk. Jag är särskilt förtjust i Telex, en fantastisk låt och hyllning till den här maskinen. Med dramatisk inledning, söta melodier, en fruktansvärt fin småfunkig refräng och en kort slinga i versen framförd med något synthljud som får mig att tänka på melodierna i Zelda är Telex förmodligen en av de finaste kärleksförklaringarna en maskin någonsin har fått.

Det kanske bara är jag men jag hör så otroligt mycket bitpop i Claude Larsons väldigt okända album.

Jag uppmanar er att ladda ned Telex här.

Fever Ray

Det bästa som hänt The Knife var övergången från pastellfärgad indiekitsch till riktigt mörk och nedpitchad techno i och med Silent Shout, ett av 00-talets allra bästa skivor. Jag har väntat ett par år på en uppföljare till just det albumet men medan min väntan fortsätter har Karin Dreijer släppt nytt under namnet Fever Ray. Jag har lyssnat på If I had a heart ett tag, det är ett fascinerande singelsläpp i all sin befrielse från catchy-het men den växer likväl långsamt på en.



Jag har inte lyssnat särskilt mycket på det självtitulerade solodebutalbumet än men det jag har hört låter riktigt fett. Låt inte omslaget skrämma er. Jag fastnade kanske särskilt för When I grow up och Seven men det är svårt att plocka en favorit.

Fever Ray och Merryweather Post Pavilion känns som en fin inledning på musikåret 2009. Nu väntar jag på att Missy ska släppa Block Party den 10:e februari.

Deastro - Parallelogram

Jag vet inte så mycket om Deastro förutom att han har släppt en skiva som heter Keeper's som har ett rätt fult omslag. Keeper's är ett helt okej album men det jag har hört från kommande albumet Moondagger låter betydligt mer lovande. Spåret Parallelogram är rentav riktigt fett och låter som ett färgsprackande Radio Dept. eller som M83 borde ha låtit förra året istället för att vara skittråkig.

Reverend Gary Davis - Death don't have no mercy

Jag vet inte om det här är på riktigt eller om någon producent har försökt sätta Rev. Gary Davis i något som ser ut som kulisser ur en blaxploitation-film. Det gör ju knappast videoklippet mindre hårt förstås.

Brother Sport

Jag har fortfarande inte hört särskilt mycket från Animal Collectives kommande album Merriweather Post Pavilion som släpps i USA (och alltså på diverse digitala nedladdningstjänster) imorgon men Brother Sport bådar så pass gott att jag förmodligen hade köpt albumet omedelbart om jag bara hade pengar till det. Jag tror att det allra finaste med just Animal Collective är att jag fortfarande inte har blivit besviken på ett enda av deras skivsläpp sedan jag först började lyssna på dem. De lyckas bevara sin dampighet och experimentlusta samtidigt som de låter allt mer pop och blir mer lättlyssnade. Tveksamt om Avey Tare och Panda Bear någonsin låtit bättre tillsammans än på Brother Sport. Fina popmusiken.