Tages - Studio

I utbildningssyfte har jag lyssnat en hel del på svensk pop från åren 1965 till 1967 de senaste veckorna. Det mesta har låtit väldigt blekt och det är svårt att förstå hysterin som omgärdade flera av banden. Visst är Shanes, Mascots och även Malmös egna The Namelosers rätt charmiga i alla sin barnsliga oskyldighet men Hep Stars är bara alldeles för töntiga för att ens vara det minsta likeable. Jag säger bara: Svenne Hedlund.

Det enda band som verkligen visade ambitioner och strävade efter att vara något mer än en dansbandsmesig version av de brittiska banden var Tages - västkustens svar på Beatles. Många av deras låtar, som genombrottet med Sleep little girl, är knappast något att väta ned sina byxor för men de ambitioner som bandet visar upp på albumet Studio (1967) är tveklöst beundransvärda. Det är uppenbart att Tages lyssnat en del på Sgt. Pepper och försökt att utvecklas musikaliskt. De använde också studion (albumet är inspelat i Abbey Road) på ett helt annat sätt än de andra svenska banden vid den här tiden. Baklängesgitarrer var trots allt väldigt modernt men Tages var bandet som visste hur man använde dem.

Folkmusikinfluenserna är tydliga. Albumet inleds med söta fioler i Have you seen your brother lately? innan slafsiga trummor och en sprättig bas tar över. Det är en rätt snygg produktion och ett av de bästa spåren på Studio och man undrar vad Tages hade kunnat åstadkomma med en riktigt bra sångare (nej, varken Tommy Blom eller Göran Lagerberg är mer än okej) och bättre texter. I left my shoes at home handlar om precis vad titeln antyder och håller liksom större delen av bandets textmaterial nästan en Postis-låg kvalitet. Och så har vi förstås uttalet men där är det nästan bara att beklaga att just svensk brytning låter så illa på engelska.

I mitt huvud är Tages väldigt bra. Jag har haft vissa av låtarna på huvudet oavbrutet i ett par dagar och nynnat på dem. It's my life och Like a woman har fina melodiska inslag som fastnar men det är aldrig lika angenämt när man väl lyssnar. Däremot tycker jag faktiskt att både Have you seen my brother lately, singelsläppet She's having a baby now om ofrivillig graviditet (yay, kontroversiellt!) och What's the time är bra på riktigt och det avslutande små folkpsykadeliska spåret The old man Wafwer är om inte annat intressant. Jag är imponerad. Och sen sårar det mig något att medlemmarna efter Tages-tiden främst har livnärt sig genom samarbeten med Magnus Uggla. Hur Tages låter efter namnbytet till Blond under 70-talet vet jag inte. Däremot vet jag att Göran Lagerberg gick vidare och har spelat i flera proggband, däribland Kebnekaise vars album II kan vara det svenska album som jag lyssnat allra mest på. Det visste ni inte.

Med tanke på att albumet är svårt att få tag på (det finns inte ordentligt utgivet på CD och vinylexemplaren går för 350-500 kronor på Tradera) så tror jag faktiskt att det kan vara okej att länka till några av låtarna.

Have you seen your brother lately?
What's the time
She's having a baby now

Och faktiskt, svensk 60-talspop blev aldrig bättre än så här.