Jag vet att jag skrev om Raphael Saadiqs senaste album här men tydligen försvann texten. Det är ganska underligt. Det kan ha varit Google som hade invändningar mot att jag länkade till en av låtarna. Det var i alla fall en av mina längra texter på Krautfighter så det känns lite bittert. Jag skrev om 42-årige Saadiqs 90-talsförflutna i Tony! Toni! Toné! och att jag mest förknippat mannen med tråkigt wailande på låtar av Q-Tip, The Roots, Nappy Roots och Snoop. Och mindre creddiga samarbeten med Bee Gees, Lionel Richie och Whitney Houston.
Det finaste med The way I see it är att Saadiq helt omfamnat soundet från de artister han växte upp med att lyssna på. Det är Motown fullt ut, med tamburiner, blås och lite dov produktion. Det är väldigt snyggt, speciellt i inledande Sure hope you mean it.
(eftersom inlägget försvann senast får ni nöja er med en live-video)
Det finns en handfull riktigt bra låtar på albumet och gästerna är knappast av pinsam Lionel Richie-klass. Stevie Wonder gästar på munspel på Never give you up, Joss Stone sjunger och Jay-Z rappar på bonus-versionen av Oh Girl. Skivan tappar fokus mot mitten, Saadiq har väl lätt för att falla tillbaka mot det direkt smöriga men det är samtidigt inte så svårt att bortse från på det hela. Förutom latino-smöriga Calling. Saadiqs röst passar, något oväntat, ljudbilden perfekt och det är kul att höra honom låta som gamla Motown-sångare, på ett mer traditionellt soul-sätt. Det är förstås fortfarande soft, Saadiq är inte precis den raspiga James Brown-typen.
Och så är omslaget så pass classy att jag faktiskt vill ha den i min skivhylla.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar