Where have all the blind musicians gone?

Är det något jag saknar i dagens musikvärld så är det blinda musiker. Blinda musiker har haft en betydande roll genom musikhistorien, från hovmusikerna i Kina som ska ha verkat redan 200 år f.Kr. fram till Stevie Wonder. Mycket av den musik som blinda har spelat skulle idag hamna, och hamnar än, under den så missvisande rubriken "Världsmusik". Fram till 1930-talet dominerades den ukrainska kobzars-traditionen av blinda musiker och sångare och under den sena medeltiden, fram till 1800-talet, var det vanligt med blinda musiker på Irland. I England har det också varit så vanligt med blinda pianostämmare i England att seende stämmare fortfarande bemöts med viss skepsis. Det finns till och med, än idag, en Association of Blind Piano Tuners.

Jag skulle inte vilja påstå att jag spisar kobzarstvo-, keltisk trubadur- eller japansk biwa hoshi-musik till vardags. Däremot har jag, liksom de flesta andra, lyssnat på den afroamerikanska musik som skapats av blinda musiker. Tradtionen var särskilt utbredd inom genrer som gospel, jazz (kanske mest Art Tatum), blues och framförallt det som brukar kallas för countryblues. Inom det sistnämnda är det ibland rentav något av en utmaning att hitta en betydande artist som inte varit blind och det var rentav kutym att använda sin synskada* som en del av sitt namn (Blind Gary Davis, Blind Lemon Jefferson, Blind Roosevelt Graves, Blind Blake, Blind Willie McTell och så vidare). De flesta av de blinda musikerna under 1900-talets första hälft var svarta även om undantag, som bluegrass-pionjären Doc Watson, går att hitta. Den vedertagna anledningen till varför så många blinda blev framstående musiker är att de helt enkelt inte dög till så mycket annat än att sjunga och musicera i vad man antar var ett ganska hårt arbetsklimat utan Samhall-insatser. Många blev därför gatumusiker.
Man kanske inte kan hävda att det här är musiker som fått ett större kommersiellt genomslag eller kan höras som influens på hyfsat nutida musik (undantag #1: Bob Dylan, undantag #2: Tallest Man on Earth).

Annat är det med de betydligt yngre namnen Ray Charles och Stevie Wonder (i sin tur influerade av andra blinda afroamerikaner) som onekligen tillhör det absoluta toppskiktet inom amerikansk musikelit. Det här är artister som lämnat stora avtryck i amerikansk musik, musiker som blivit legendariska. Trots genomslaget verkar Ray Charles och den 20 år yngre Stevie Wonder representera den sista skaran av framgångsrika, blinda, afroamerikanska musiker. I samband med kränkningssamhällets framväxt har blinda blivit väldigt normala, vilket förstås mest är av godo. Men jag saknar, av rent egoistiska skäl bör tilläggas, den blinda traditionen. Var håller alla de blinda som skulle kunna släppa fruktansvärt feta skivor hus nu? Någonstans gör det lite ont i mig att tänka att de deppar på kontor och trängs på bussar precis som vilken dödlig idiot som helst.



Jag försökte sammanställa en lista över nutida blinda musiker. Den blev väldigt fattig och skulle bestå av många namn som jag egentligen inte känner till och än mindre har lyssnat på men de kanske främsta fanbärarna för en blind musiktradition idag är Mali-födda paret Amadou & Mariam som rentav träffades på ett institut för unga blinda i hemlandet. Den amerikanske rapparen Brother Ali som kanske är mest känd för sina sammarbeten med Atmosphere och är inte bara albino utan tydligen också blind (fatta hur många exoticism-poäng han tar hem på det! det är nästan så att en trött bibliotekarie kan råka lägga honom i världsmusik-hyllan) bör också nämnas.

Det kanske allra senaste tillskottet i den blinda musiker-kategorin är Scott Macintyre som Idol-juryn, och media med dem, hyllar som en otrolig musikalisk talang. Jag har för mig att det var Kara som ansåg det vara helt fantastiskt att en (nästan) blind person kunde lära sig att spela ett så svårt instrument som piano. Är det att kränka blinda? Don't know, don't care men det är jävligt obildat. Därtill är Macintyre inte så jävla bra på piano som det påstås och han sjunger som en Josh Groban i målbrottet, dvs väldigt jobbigt. Om jag inte minns fel (här blottar jag min svaghet för vad som kallas för skräpkultur) var det också en blind man med fult hår med i senaste upplagan av svenska Idol också. Han var inte heller bra men fick en extra boost av juryn just för att han var blind.

Så, vad är min poäng med det här? Jag vet inte riktigt. Jag tror egentligen att jag vill dissa kränkningssamhället men det är antagligen också att vara väldigt politiskt inkorrekt. Om man läser mellan raderna kanske man kan utläsa att jag anser att man daltar med handikappade, och därmed också blinda, personer och att man istället för att låta dem stå med ena foten utanför samhället (läs: bli jävligt feta gatumusikanter som sedan spelar in helt vansinnigt bra musik när de väl blivit upptäckta) gullar med mediokra talanger just för att de råkar vara blinda. Det är väl egentligen inte det jag vill säga. Jag vill väl snarare ställa frågan varför det inte dykt upp någon överbegåvad blind musiker sedan typ Stevie Wonder. Här finns säkerligen mängder av undantag som jag missat, säkerligen inom konstmusiken (hej den blinda dirigenten unt so weiter!) men det är förvånande att en grupp människor som varit så betydande för den västerländska 1900-talsmusiken nu knappt syns någonstans utom i inslag som "han/hon är blind men kan ändå spela piano!", som när Lesley Stahl intervjuar den blinde idiot savanten Derek Paracivini i 60 Minutes.

De blinda musikerna ska inte heller enbart kommas ihåg för sin musik. De gick också i bräschen för användandet av solglasögon, något som är väldigt starkt förknippat med rock och allt annat som är typ awesome. Tack till alla blinda som läser det här.




* Jag överdriver kanske en aning. Det finns trots allt ingen som kallar sig Gråstarr eller Skelögde X.