The Zombies gav sig åter ut på turné i samband med 40-årsjubileet av deras album Odessey and Oracle från 1968 – en av de bästa popskivorna genom tiderna. I London har bandet framfört albumet i sin helhet, tillsammans med en mängd gästmusiker, men låtlistan såg annorlunda ut när bandet kom till Malmö. En stor del av fokus ligger fortfarande på Odessey and Oracle och deras mest klassiska låtar som kommer från detta, deras kanske enda egentliga album (Begin Here var trots allt mest en singelsamling).Två av de fem personerna på scen är originalmedlemmar, sångaren Colin Bluntstone och pianisten och andresångaren Rod Argent. Bassisten Jim Rodford, som ser ut som Karl-Alfred, var inblandad i bandet redan back in the days men var upptagen på andra håll och med band som Kinks, Swinging Blue Jeans och Animals. Hans son Steve spelar trummor under turnén och gitarrspelet stod Keith Airey för, en man som onekligen sätter sin prägel under kvällen med en betydligt rockigare touch än The Zombies egentligen är kända för.
Man får lite ta konserten för vad den är, en nostalgitripp som sträcker sig från 1964 fram till idag – med nytt album på gång. Självklart drar de stora hitsen från 1968, Care of Cell 44, Time of the season och A rose for Emily kvällens kanske största applåder och trots att det har gått 42 år sedan skivan spelades in känner man tydligt igen Bluntstones röst och han klarar fortfarande av de höga tonerna och bandmedlemmarnas stämsång sitter där den ska. Det är för sin fina, lätt psykedeliska popmusik som The Zombies blivit kända men bandet visar sig från många andra sidor under konserten. De spelar en bluesrockig Ray Charles-dänga, Motown-klassikern What becomes of the broken hearted och renodlad arenarock i Argents (Rod Argents band – surprise! - efter The Zombies-tiden) Hold your head up som förde tankarna till 70-talets The Who. Det är också i dessa rockigare som bandet ser som gladast ut medan Odessey and Oracle-hitsen framförs nästan lite plikttroget. Colin Bluntstone ser också väldigt nöjd ut i pretentiösa och smöriga Alan Parsons Project-låten Old and wise.The Zombies konsert var en ordentlig nostalgitripp för många i publiken (jag tror att jag inte ens är hälften så gammal som genomsnittsbesökaren på spelningen) men bandet var också angeläget om att visa upp nya material, låtar som överlag fungerade bra. Mycket tack vare gitarristen Aireys guitar hero-utstrålning, något som förvisso kan tänkas sticka i ögonen på The Zombies-puristerna.
I april kommer Odessey and Oracle återigen att uppföras i sin helhet i London igen. Trots att konserten på KB var sympatisk och helt okej uppförd är det ändå något i mig som säger att man borde låta skivan vara.Alla bilder är courtesy of Sebastian Sahlberg.
Inlägg
4 kommentarer:
Arena-Zombies var helt klart oväntad. Men så här i efterhand var det kanske inte så dumt. Trots allt så -fick- jag Care of Cell 44, I want her she wants me och Tell her no, men jag -slapp- Changes och Butcher's Tale. Det är nästan helt optimalt.
Däremot var väl Keith lite obalanserad, han tog över ibland. Det var egentligen väldigt fint att de spelade Rose for Emilyutan trummor och gitarr. Och det var inte som att jag kände "Hm, She's not there är en bra låt. Om bara den hade lite Van Halen-tappande så vore den perfekt".
Den stora överraskningen för mig var nog Rod Argent. Han börjar mer och mer framstå som en slags ledare för the Zombies. Fast han verkligen själv vara mest stolt över Argent. Den sista bilden är ju tagen i hans sinnessjuka Hold your head up-pepp.
Det var en rolig konsert.
Jag hade rätt så bråttom till skolan när jag skrev det inlägget.
Ja, det var faktiskt en rolig konsert. Jag kände mig inte särskilt besviken även om illusionen delvis blev lite krossad. Jag kände mig glad efteråt och det är väl alltid ett bra betyg.
yes. äntligen så hittade jag din musikblogg. det tog bara en månad av funderande av vart den kunde vara!
ser ut som det finns mycket att hämta!
Skicka en kommentar