Den fine Bernhard Fleischmann (det är jävligt awesome namn) har gjort en av mina favoritskivor i kategorin "Oförarglig, försiktigt puttrande mys-electronica med akustiska inslag" - The Humbucking Coil. Så här med Angst is not a weltanschauung i hörlurarna är det mycket lättare att motivera vad som gjorde The Humbucking Coil så bra - B. Fleischmann hade den goda smaken att hålla käften på fina, stämningsfulla låtar som Broken Monitors, Composure, Static Grate och Aldebaran Waltz. Jag har förstått att han öppnade munnen redan på 2007-års Melancholie, ett album som jag verkar ha missat eller helt enkelt förträngt att jag alls lyssnat på. Redan i inledande Hello börjar B. Köttman att sjunga och det känns lika fel som när en korpulent liten tysk med mustasch flexar musklerna på stranden. Man vet inte varför han gör det och man skulle gärna se att han dolde det som så uppenbarligen äcklar de oskyldiga strandbesökarna. Det kanske är lite hårddraget att påstå att Fleischmanns röst äcklar mig och... eller nej, det är det verkligen inte när jag tänker efter. Det känns som att österrikaren har dränerats på sin fantasi och sin, trodde vi, outsinliga källa av elektronisk godhet. Kvar finns en man som lyssnat alldeles för mycket på Murder Ballads och tror att någon vill höra en Nick Cave med tysk brytning sjunga. Här är det förstås möjligt att diskutera en eventuell kommersiell succé i de tyskspråkiga staterna men kunde han inte i så fall sjungit på tyska? Och duetten In trains... det finns inte riktigt ord för uselheten.Cred ska B. Fleischmann dock ha för att han bygger en låt utifrån Daniel Johnstons sång (samplad från låten King Kong)i Phones, Machines and King Kong som också är ett av de få lyssningsvärda spåren på albumet. Det låter förvisso fortfarande inte lika inspirerat som på The Humbucking Coil, det låter rätt mycket som trött triphop men synthmattorna, det envisa beatet och Daniel Johnstons gälla röst är tveklöst en fin kombination. Jag tänkte låta det sluta så här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar