Yakaar - Les Frères Guissé (och det andra riktigt fula skivomslaget i rad)

En gång i tiden hade jag vad man skulle kunna kalla för indiecred. Jag känner att det är något som runnit iväg från mig de senaste åren på grund av mitt i det närmaste orgasmiska förhållande till Mali, gammal blues och gospel, hiphop och swing från 20-talet. Å andra sidan har väl indiecred aldrig varit något annat än ett slags musikintressets autism eller aspergers. Att nöja sig med Sarah Records är väl egentligen precis lika insnöat och okreativt som att fotografera elstolpar. Nåväl, efter att i mitt förra inlägg tokhyllat något så ohippt som en progrock-skiva från 70-talet kände jag att det var dags att göra något helt annat och kanske återfå något av min heder. Det gör man lämpligast genom att såga något. Helst något inom ramen för det man tidigare visat en något osund kärlek till, som västafrikansk musik. Jag hade planerat att såga bröderna Djiby, Cheikh och Aliou som utgör Yakaar. Jag baserade min eventuella sågning på att omslaget var fruktansvärt fult men visst skulle det väl finnas än mer att racka ner på?

Det visade sig snabbt bli svårare än jag först trott. Yakaar är ett väldigt ofarligt band. Inte för att jag talar franska, wolof, pulaar, jola, mandinka eller något annat av språken som talas i Senegal men det harmoniska, lunkande upplägget på Les Frères Guissé säger mig att vi har med rätt vänliga och eftertänksamma själar att göra.

Till skillnad från mycket av den musik från Västafrika (och då främst Mali) som uppmärksammats och blivit stor i Europa och Nordamerika har Yakaar inte särskilt mycket med bluesmusiken att göra. "Bluesens vagga" är ett rätt slitet epitet för den västafrikanska musiken vid det här laget. Les Frères Guissé är ett mjukt album med de tre brödernas stämsång i centrum, oftast ackompanjerade av akustiska gitarrer och diskreta slagverk. Det är mjukt, varmt och tillbakalutat på samma sätt som exempelvis Rokia Traoré men för att göra den där nödvändiga jämförelsen med västvärldens musikgenrer mer besläktat med singer/songwriters än blues.

Jag kan inte såga de tre snälla bröderna. Det vore som att klä mig i ulvdräkt och äta upp de tre små grisarna som just dukat fram laktosfri gräddtårta, redo att bjuda vem som än kan tänkas ha vägarna förbi. Jag kan inte heller hylla Yakaar. Inte ens efter gräddtårta. Så vad ska jag klaga på? De är lite töntiga (men hey, alla kan inte vara Tinariwen). Någon av dem sjunger väldigt nasalt på vissa spår och gör mig lite irriterad. Flöjten på avslutande Fabala får mig att tänka på progrock (OBS! Ej Manfred Mann's Earth Band vilket alltså innebär dålig progrock).

Samtidigt önskar jag kanske att de tre små söta grisarna hade lurat i mig lite laktos trots allt. De kunde ha utmanat mig lite. De kunde kanske rentav ha provocerat mig på något sätt. Det finns ett par fina spår, CC le Feu, Laram, Baabaabe men knappast något som kommer att underhålla mig lika varaktigt som, låt säga, Ali Farka Touré eller Boubacar Traoré.

Nu ska jag lyssna på The Gerbils, Tigermilk och Would-be-goods och typ ha ångest*.


* Detta kommer inte att hända.