Yakaar - Les Frères Guissé (och det andra riktigt fula skivomslaget i rad)

En gång i tiden hade jag vad man skulle kunna kalla för indiecred. Jag känner att det är något som runnit iväg från mig de senaste åren på grund av mitt i det närmaste orgasmiska förhållande till Mali, gammal blues och gospel, hiphop och swing från 20-talet. Å andra sidan har väl indiecred aldrig varit något annat än ett slags musikintressets autism eller aspergers. Att nöja sig med Sarah Records är väl egentligen precis lika insnöat och okreativt som att fotografera elstolpar. Nåväl, efter att i mitt förra inlägg tokhyllat något så ohippt som en progrock-skiva från 70-talet kände jag att det var dags att göra något helt annat och kanske återfå något av min heder. Det gör man lämpligast genom att såga något. Helst något inom ramen för det man tidigare visat en något osund kärlek till, som västafrikansk musik. Jag hade planerat att såga bröderna Djiby, Cheikh och Aliou som utgör Yakaar. Jag baserade min eventuella sågning på att omslaget var fruktansvärt fult men visst skulle det väl finnas än mer att racka ner på?

Det visade sig snabbt bli svårare än jag först trott. Yakaar är ett väldigt ofarligt band. Inte för att jag talar franska, wolof, pulaar, jola, mandinka eller något annat av språken som talas i Senegal men det harmoniska, lunkande upplägget på Les Frères Guissé säger mig att vi har med rätt vänliga och eftertänksamma själar att göra.

Till skillnad från mycket av den musik från Västafrika (och då främst Mali) som uppmärksammats och blivit stor i Europa och Nordamerika har Yakaar inte särskilt mycket med bluesmusiken att göra. "Bluesens vagga" är ett rätt slitet epitet för den västafrikanska musiken vid det här laget. Les Frères Guissé är ett mjukt album med de tre brödernas stämsång i centrum, oftast ackompanjerade av akustiska gitarrer och diskreta slagverk. Det är mjukt, varmt och tillbakalutat på samma sätt som exempelvis Rokia Traoré men för att göra den där nödvändiga jämförelsen med västvärldens musikgenrer mer besläktat med singer/songwriters än blues.

Jag kan inte såga de tre snälla bröderna. Det vore som att klä mig i ulvdräkt och äta upp de tre små grisarna som just dukat fram laktosfri gräddtårta, redo att bjuda vem som än kan tänkas ha vägarna förbi. Jag kan inte heller hylla Yakaar. Inte ens efter gräddtårta. Så vad ska jag klaga på? De är lite töntiga (men hey, alla kan inte vara Tinariwen). Någon av dem sjunger väldigt nasalt på vissa spår och gör mig lite irriterad. Flöjten på avslutande Fabala får mig att tänka på progrock (OBS! Ej Manfred Mann's Earth Band vilket alltså innebär dålig progrock).

Samtidigt önskar jag kanske att de tre små söta grisarna hade lurat i mig lite laktos trots allt. De kunde ha utmanat mig lite. De kunde kanske rentav ha provocerat mig på något sätt. Det finns ett par fina spår, CC le Feu, Laram, Baabaabe men knappast något som kommer att underhålla mig lika varaktigt som, låt säga, Ali Farka Touré eller Boubacar Traoré.

Nu ska jag lyssna på The Gerbils, Tigermilk och Would-be-goods och typ ha ångest*.


* Detta kommer inte att hända.

Manfred Mann's Earth Band - The Roaring Silence

The Roaring Silence (1976) är verket av en Manfred Mann som åldrats en hel del på de 12 år som gått sedan jättehiten Do Wah Diddy Diddy . Tillsammans med sitt Earth Band gör Manfred Mann årgång 1976 hyfsat rak proggrock, något som normalt inte alls faller mig i smaken. Mycket räddas av Manns för genren inte helt typiska röst men den huvudsakliga anledningen till att överhuvudtaget lyssna på The Roaring Silence är den fullständigt briljanta covern på Bruce Springsteens Blinded by the light. Blinded by the light är på sin höjd en mysflummig men medioker låt i händerna på Springsteen men när Mann och jordbandet tar sig an låten med utsvävande gitarrsolon, rymdsynthar och framförallt rätt lustiga produktionstekniska detaljer blir den till något helt annat. Jag gillar särskilt hur Manns röst panoreras mellan kanalerna och rentav helt fadeas ut i början av låten för att komma tillbaks med förnyad kraft, en effekt som återanvänds ett par gånger i låten. Mellanspelet (ja, det finns väl egentligen ett par sådana) med muskelsång, orgel, stråkar och hamrat piano är att dö för. Likaså sånginsatserna efter 6 minuter. Det är få låtar som jag har på huvudet lika ofta som den här och bara det är ju ett köpargument nog.

Blinded by the light på Spotify
Tacky techno-remixer av densamma på Spotify

Utöver Blinded by the light som hamnade på förstaplats på Billboard Hot 100 en gång i tiden är albumet i sin helhet inte lika minnesvärt. Ambitioner finns det dock gott om på albumet. Fina Questions baseras på Franz Schuberts Impromptu in G flat Major medan Starbird hämtar sitt tema från Stravinskys balett Eldfågeln. Hur pretentiöst det än låter är Manfred Mann's Earth Band dock aldrig King Crimson och tappar sällan fotfästet om popmusiken och lyckas emellanåt skapa en sjukt charmig kombination av de två beståndsdelarna. Hemska Spirit in the night är ett av undantagen men för tio kronor får man ändå rätt mycket utdelning.

1. Blinded by the light, en av 70-talets bästa låtar.
2. Questions
3. Ett omslag så fult att man kan skrämma bort inbrottstjuvar med det.

Jag är nöjd.

Bonusinformation: Låten finns också med i öppningen av snowboard-spelet Amped 3. Har man inte spelet själv kan man se det i crappy kvalitet på youtube. Att utklädd i rosa kanindräkt få åka snowboard till Manfred Mann's Earth Band är en rätt bra grej faktiskt. (Skriver upp det på listan över saker att klara av IRL)

Sam Chatmon - Who's loving you tonight

Sam Chatmon är en fin man, halvbror till blueslegenden Charlie Patton, medlem i Mississippi Sheiks och en av de främsta representanterna för ett Memphis-sound. Chatmon är knappast en av mina personliga favoriter musikaliskt. Däremot skulle jag kanske kunna döda någon för att få hans skägg och kläder.
Jag skulle dock inte döda Sam Chatmon för att få hans skägg och kläder.

Han dog 1983.

På filmen är han han redan 81 år gammal. Respekt.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers

Många har hävdat att hiphop idag på många sätt befinner sig där rocken befann sig på 80-talet. Den är ytlig, materialistisk och har inte minst en väldigt skev kvinnosyn. Det är bara en liten del av sanningen (det finns ju liksom mer än bara en hiphop) men det går förstås inte att blunda för det faktum det är betydligt färre kvinnor än män som slagit genom stort.
Om man en gång i tiden varit tillsammans med en genusvetare (än värre: en på grundnivå) är det inte lätt att återhämta sig från eviga påpekanden över hur allt man gör och är bara är till följd av ens inprogrammerade heteronormativitet. Jag bryr mig inte riktigt om att Fat Joe står och ser ful ut medan lättklädda kvinnor med sprängfyllda underkläder klänger på honom. Det är infantilt men vem är jag att förneka honom en lycklig barndom i vuxen ålder? Om Missy Elliott skulle vilja zooma in guppande mansrövar i sina videos är det fine by me. Moraliska invändningar överlämnar jag till någon med mindre... själ.

Vad som däremot är sorgligt är att fler kvinnliga rappare faktiskt inte har slagit genom, trots att kvinnor varit med i formationen av hiphop sedan dag 1. Vad Soul Jazz Records nu har gjort är att de har samlat kvinnliga MC's från de senaste 30 åren på en och samma skiva. Liksom när man summerar hiphopens utveckling och The Last Poets representerar ett slags förstadie till det som skulle bli rap har man här med spoken word-spår av till exempel Nicki Giovanni och Sarah Webster Fabio. Vad jag kanske saknar är ett spår av Big Maybelle vid namn Gabbin' Blues (Don't Run my Business) där BM sjunger om att en yngre kvinna ska låta bli hennes man och sedan har ett par replikskiften med nämnda kvinna som "pratar rytmiskt".
Självklart finns namn som Queen Latifah, MC Lyte och Roxanne Shanté representerade på Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers utöver lite mindre kända som Sweet Tee och brittiska Cookie Crew.



Mina favoriter på skivan av de jag inte kände till sedan innan är JJ Fad och Princess MC och Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers samlar i första hand rätt feta old school-artister vilket de ska ha all cred för. Jag vet förstås inte hur stora de här artisterna var på 80-talet men det känns som rätt bortglömd musik vid det här laget. Å andra sidan är det väl inte helt och hållet orättvist heller. Mycket är rätt taskigt producerat och framförallt sjukt daterat (liksom i princip all annan hiphop med 25 år på nacken). Kitschigt som fan är det i alla fall.

Min främsta invändning mot samlingen är att den nya hiphopen får representeras av en 12 år gammal Missy Elliott-låt - The Rain (Supa Dupa Fly) - och tillika en av hennes och Timbalands absolut tråkigaste låtar. Det är så klart ett licensproblem här men det känns inte som att det skulle vara omöjligt att åtminstone ragga upp en indierappare som Jean Grae.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers är en fin men alltför tunn introduktion som definitivt borde ha utökats till en box istället för att hållas som dubbel-CD. Jag skulle också vilja se ett kliv längre framåt med namn som Erykah Badu, Jean Grae, Remy Ma, Lauryn Hill, Foxy Brown, Lil' Kim, Eve, Trina, Lady Sovereign, Lisa Lopes, Yo Majesty och så vidare. Men hey, tänker ni, om det finns så många kända kvinnor som rappar kanske det förtar syftet med den här samlingen? Ni har en poäng. Men Fly Girls! är likväl ett intressant och rätt underhållande historiskt dokument. Det kunde ha gjorts snyggare, mer ambitiöst och framförallt mer uppdaterat men här fanns trots allt en hel del som jag inte hört tidigare. Och man blir ju inte trött på electro-beats i första taget. Cookie Crew FTW!

Lyssna på skivbolagets hemsida.

Rokia Traoré till Babel

Om jag skulle göra en topp fem över vilka länder musiken jag oftast lyssnar på kommer från skulle den förmodligen se ut så här.

1. USA
2. England
3. Sverige
4. Kanada
5. Mali

Jag har lyssnat väldigt mycket på namn som Boubacar Traoré, Ali Farka Touré, Vieux Farka Touré, Lobi Traoré, Tinariwen, Amadou & Mariam (även om jag alltid stänger av deras skivor när Manu Chao börjar göra sig hörd), Toumani Diabaté, Oumou Sangaré och ett par namn till. En av mina personliga favoriter har alltid varit diplomatdottern Rokia Traoré. Jag har framförallt omfamnat albumet Mouneïssa, släppt i Europa 1998, för den stillsamma akustiska ökenbluesens skull och förstås för rösten.

Även om jag inte tycker lika bra om hennes senare album blev jag väldigt glad över att se att hon kommer till Babel i Malmö (10/4) för en spelning. På Babels hemsida kategoriseras Traoré som afropop/jazz. Det är egentligen inte där jag vill att hon ska vara men hon är oavsett vilket en duktig musiker och sångare som säkert får de senaste albumens material att komma till sin rätt live. Och spelar hon en akustisk version av titelspåret från Mouneïssa kanske jag dör.

Dead Prez, Mejeriet, Lund

Det är svårt att bevisa så här utan bilder (min kamera är gammal och alla bilder blev extremt korniga igår) men jag var där. Och det var fett. Konsertens första halva är absolut bland det bästa jag har sett i hiphop-väg med ett vansinnigt frenetiskt tempo och tight rap från både stic.man och M-1. Jag tror inte heller att jag någonsin har sett så mycket folk på Mejeriet (att det var slutsålt är ett bra tecken på det) men det är också sällan jag har sett en så entusiastisk publik.

Merparten av kvällens låtval består fortfarande av låtar från snart 9 år gamla Let's get free och det är väl ingen hemlighet att bandets material därefter knappast har levt upp till debutens nivå. Låtar som I'm a african och They schools brändes av på exemplariskt vis men efter de inledande 6-7 låtarna sjönk tempot avsevärt i och med hemska Mind Sex (pinsamma texten) och banala Be healthy i vilken Dead Prez manar sina lyssnare till att vara hälsosamma vegetarianer som äter müsli men säger nej till alkohol och cigaretter men likväl unnar sig lite marijuana då och då.

Precis som Rage Against the Machine sitter Dead Prez rätt hårt fast i sitt politiska och förbannade hörn. De skriker slagord utan tyngd, dissar Obama (även om han är svart styr han fortfarande världens mest imperialistiska land) och när de väl försöker bryta sig loss från politiken och ilskan blir det mest pinsamt, som i en låt från kommande albumet Information Age som jag varken minns eller vill minnas.

Sista halvan av konserten bestod till stor del av låtar som tog slut efter första refrängen (det typiska hiphop-fenomenet) och långa pauser och slagord som att alla poliser är bitches. Jag kan inte undgå att fnissa åt det faktum att Dead Prez framför en så onyanserad politik inför en studentpublik som säkert till åtminstone någon procent består av statsvetare och liknande. Hur som helst, de kör en grym version av publikfavoriten Hip-hop mot slutet av konserten och alla är glada och nöjda. Avrundar gör det genom att spela Al Greens Let's stay together och sjunga med så gott de kan, vilket för att vara med hiphop-mått mätt rätt okej och om inte annat väldigt charmigt. Det så kallade extranumret rann bara ut i sanden men trots så uppenbara svagheter är det trots allt spelningens första hälft och den feta versionen av Hip-hop som jag kommer att minnas. Och trängseln som ledde till att jag blev juckad på både fram- och bakifrån.

Sébastien Tellier, KB, Malmö

Sébastien Tellier är en fantastisk man. Man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vad som bara är för showens skull, som att han sjunger falskt i Divine gång på gång medan han sjunger utmärkt i betydligt mer krävande låtar. Det är mindre än ett år sedan jag såg Tellier senast men sedan dess har han medverkat i ESC (med golfbil, helium och skäggig kör) och det märks, han står på en större scen och publiken är minst 2-3 gånger större till antalet.

Publikfavoriten Divine var så klart fet live, liksom La Ritournelle och Kilometer men framförallt kanske jag uppskattade de två spontansångerna. Den ena handlade om Jesus och den andra handlade om hamburgare ("which is best, McDonalds or Burger King? It depends on the burger"). Mellansnacket var inte riktigt lika utflippat den här gången som förra men jag är å andra sidan mest tacksam för att Tellier den här gången nöjde sig med att smeka och smygrunka av mikrofonerna i det avslutande numret, till skillnad från förra gången då det utfördes en komplett fellatio. Jag vet inte om det är jag som är pryd men det kändes lite... awkward.

Jag gillade verkligen den elektroniska inramningen (synthbas!) som kändes tydligare och mer Daft Punk (inte så konstigt med tanke på vem som har producerat albumet Sexuality) nu än förra gången.

Några danskar som jag råkade smyglyssna på inne på toaletten efter konserten summerade den med "Det var 50% fantastiskt och 50% skämt". Enligt mina analytiker blir det 100% av något väldigt, väldigt bra.