Jake One

Med tanke på vilken besvikelse "Jeanius" var hoppas jag istället på Jake Ones "White Van Music". Risken är väl att det är lite av samma indiestråkrapsvara men när MOP, Busta Rhymes, Freeway och Royce da 5'9" gästar borde det åtminstone finnas en del singelmaterial som imponerar.

Jean Grae - Jeanius

Första gången jag kollade upp Jean Grae var i samband med Hultsfredfestivalen 2004. Jag hörde henne på avstånd och det lät fruktansvärt fett. Några månader efter Hultsfred släppte hon "This week" och jag var besviken men såg en stor potential. Det dröjde till 2007 och "The Orchestral Files" innan hon följde upp och återigen saknade jag frenesin och det riktigt feta flowet som jag hörde på Hultsfred även om "Soul Clap" var rätt fet.

Med 9th Wonder i producentstolen har Jean Graes länge beryktade "Jeanius" släppts. Introt bådar gott, "232'" följer upp hyfsat men sedan är Grae snabbt tillbaka i sitt makliga tempo och med sentimentala texter hämtade ur ryggsäcksträsket. Man tröttnar också rätt snabbt på alla stråkar. 9th Wonder är inte en så fet producent som många hävdar (Murs och Little Brother är faktiskt inte sååå roliga).

Jean Grae levererar sin tredje besvikelse till album och tänker uppenbarligen inte ens försöka att ta sig upp ur indierap-hålet. Synd på potentialen. Som vanligt alltså.

Icke Google-anpassade bandnamn

The The, Adventure, Gas, The Music, Young and Sexy, The Band, Can, Earth, Au, Belong, Black Bear, Grizzly Bear, Krokodil, Evidence, Food for animals, Freeway, Gas, Toy, Random, Roommate, Swimmingpool och förstås alla band med namn efter städer (Saigon, Beirut, Chicago, Boston, Gjutaregården med omnejd etc).

Krokodil - Concord

Hör och häpna - jag köpte en fysisk skiva! Förvisso beställde jag den via internet men ändå. Krokodil heter bandet bestående av gitarristen Klas Gullbrand och basisten Palle Solinger och de gör en ganska fin småfolkig jazz. Jag hade bara hört några enstaka ljudklipp i förväg men blev nyfiken. Riktigt lika roligt var det kanske inte när skivan väl hamnade i min dator och liksom SvD:s Dan Backman säger så finns det vissa drag av Pat Metheny som är det slemmigaste sedan, låt säga, Yngvie Malmsteen. Riktigt så muzak-jazziga blir tack och lov aldrig Krokodil men jag hade kanske förväntat mig lite mer tuggmotstånd och elektronik. Hur som helst var det fint att hålla en fysisk skiva i handen igen. Kommer det att hända igen? Nja, det beror väl på hur många feta 360-spel det släpps inom det närmaste.

Man kan lyssna på bandets myspace.

Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Animal Collectives nya album "Merriweather Post Pavilion" närmar sig releasedatum. Panda Bear har redan kallat det för bandets bäst inspelade album, vad det nu betyder och nu finns det också ett omslag att tillgå. Det rör sig om man tittar på det. Kommer jag att köpa skivan på vinyl bara för att freaka ut mig själv nu? Kan man köpa mönstret som gardintyg?

Sébastien Tellier till KB

Den sjunde februari kommer Sébastien Tellier tillbaka till Malmö. Den här gången till KB och inte Jeriko. Det är sällan jag ser fram så mycket emot konserter som jag ser fram emot nästa Tellier-spelning. På den förra spelningen fick han mig att skratta så att jag fick ont i magen under sina fantastiska mellansnack, det har ingen annan artist jag sett någonsin lyckats med förut. Samtidigt lät både "La Ritournelle" (förvisso avbruten av Tellier själv eftersom han tyckte att den lät så seriös) och "Divine" riktigt bra. Det kanske man inte riktigt kan säga om det flera minuter långa avslutandet som mest bestod av stön och en Tellier som låtsades utföra minst sagt engagerat oralsex på sin mikrofon. Det var den mest bisarra och spontana konsert jag har varit på, en av de få som inte kändes det minsta planerad i förväg. Man får hoppas att Sébastien är lika full av lax och heroin som senast.

Jag förväntar mig att "Ska gå"-siffran stiger.

Esau Mwamwaya & Radioclit

Jag hittade Esau Mwamwaya & Radioclits version av M.I.A:s "Boyz" för några veckor sedan på någon blogg men jag kunde bara streama låten vilket inte var så kul. Som vanligt är det alltid pitchfork som är först ut med mp3:or och jag blev väldigt exhalterad när jag hittade "Boyz" som mp3:a där idag. Det är fint och hysteriskt och påminner om en afrikaniserad El Guincho med T.O.K-skrik. Inte dumt alls alltså.

Ifall ni har missat, ladda ned här

Built to Spill, KB

Det är svårt att skilja på nostalgi och kvalitet ibland men i fallet med Built to Spills "Perfect from now on"-spelning är jag övertygad om att det är lika stora delar av de båda ingredienserna, det är svårt att hitta något att kritisera. Built to Spill framför med rätt öm hand låtar från ett av indierockens största album och de har knappast några problem med att återskapa de massiva gitarrväggarna från albumet. "Velvet Waltz" och "Kicked it in the sun" är helt fantastiska live medan min personliga favorit "Made-up dreams" var en av de få låtarna som de verkade köra genom snabbare än på skiva (förvisso albumets kortaste spår) och dessutom i en rätt odynamisk tappning. Doug Martschs röst lät äldre, något jag inte reagerade så mycket på förra året, men han kan ha haft en sliten dag. Jag brukar bara uppskatta att höra röster spricka smått. Det var också fint att de körde "Goin' against your mind" som var en av de få riktigt bra låtarna på förra albumet som de turnerade med senast. "Car" med cellokomp kändes som det ultimata extranumret och jag är glad över att ha fått höra "You were right" också. Jag är trött och har en uppsats att ta mig genom. Jag hejdar mig här men det första jag gjorde efter att jag kommit hem var att sätta på "Perfect from now on". Det kan inte vara något annat än ett väldigt bra betyg.

Woven Hand vs. Dr. Dog

Den 16:e november tänker jag gå på Woven Hand-konserten på KB. Jag bryr mig inte alls om Woven Hand även om jag uppskattade 16 Horsepower under en kort period av mitt liv. Anledning att jag ändå tänker gå är för att Dr. Dog står listade som "special guest" och just Dr. Dog har gjort en av de låtar som jag lyssnat på allra mest i år - "The Rabbit, The Bat and the Reindeer". Faktum är att jag faktiskt har lyssnat närmast maniskt på den vissa dagar, upp till 20 gånger i rad och så där. Som vanligt var albumet inte mycket att jubla över men på varje Dr. Dog-album finns det åtminstone en totalt oemotståndlig poplåt och hur skulle jag kunna motstå den ansträngda, ljusa rösten eller det simpla pianot eller pizzicatostråkarna i "The Rabbit, The Bat and the Reindeer"? Jag funkar ju fan inte så.

Skatebård - Cosmos

Först Røyksopp, Lindstrøm, Diskjokke och Prins Thomas och nu Skatebård - de norsk italo disco-techno-artisterna verkar bara bli fler och fler och det mest anmärkningsvärda i det är väl att de alla håller väldigt hög klass. Skatebårds "Cosmos" är bra i prinip från början till slut och inslagen av sång är så pass få att jag inte ens hinner börja störa mig på det heller. Bäst är den frenetiska syntbasen i "Untitled".

Senast jag lade upp musik här tog blogspot bort inlägget så det blir till att hålla sig med gratis-mp3:or, smakprov, videos och sådant i fortsättningen. Inte alltid helt lätt att hitta men det finns, om inte annat, tre smakprov från "Cosmos" på dotshop.se

Vuelo
Kosmos
Inspirational Weekend

Nej men hej Doug Martsch

Egentligen har jag alltid varit emot att band fastnar i sina gamla mästerverk och aldrig kommer bort från dem igen men imorgon tänker jag okritiskt låta det hända när Built to spill spelar på KB. Senast jag såg dem (2007-05-09) hade de precis släppt ett album som var sådär. Nu framför bandet hela "Perfect from now on" från 1997, som av en ren händelse råkar vara ett av mina favoritalbum någonsin. Jag håller tummarna för att Doug Martsch ska sjunga yttersta hudlagret av mig på "Made-up dreams" medan jag frossar i den där snuskiga känslan som jag tror kallas för nostalgi.




Bild: courtesy of Fredrik Schützer, naken pianist.

Boondocks

Jag upptäckte idag att Afro Samurai, en japansk anime om en svart samurai vars röst görs av Samuel L. Jackson, kommer som spel till 360 och PS3. Det ser inte alls lika snyggt ut som serien (cell-shadat vaffan?!) men verkar ha en del fina Assassin's Creed i afro-vibbar intakta. Rza kommer att stå för musiken också och jag förväntar mig åtminstone två-tre scener med sjukt fet 90-talshiphop, vilket fick mig att tänka på min favoritscen ur tv-serien Boondocks:

Inspectah Deck har aldrig låtit bättre än på Raekwons "Guillotine". En sådan lyckad scen i Afro Samurai-spelet och jag är såld.

Aberdeen Blues

Efter Son House är Booker White min favoritraspare.

Horse Feathers - House with no home

Jag äter delvis upp mig själv genom att säga det men 2008 har varit ett bra år för flanellbeklädda amerikanska män. Fleet Foxes är väl det bästa exemplet på det men de senaste veckorna är Horse Feathers ett av de band jag lyssnat allra mest på. Samma, lite luddiga, genrekomponenter med americana, folk och country i basen men det som jag faller främst för är Justin Ringles röst. Som en piggare Iron & Wine. Som en Bonnie "Prince" Billy utan zoloft och en övertygelse om att mörda alla som kommer i hans väg genom att vara världens tråkigaste singer/songwriter. Någon kallade "House with no home" för "american chamber-country" följt av en bunte frågetecken. Det kändes inte helt fel. Jag gillar verkligen de lågmälda stråk- och banjoarrangemangen som mest tassar omkring i bakgrunden. Stråkarna i "Albina" dödar mig. Det finns en rätt söt hemmagjord video till "Curs of weeds" med det fyndiga namnet "Curs in the weeds" också:

Jag väger upp flanellen genom att lyssna på Eric B. & Rakim om morgnarna och Plej på nätterna och stråkgull i Braid någonstans däremellan.

iAH - Äntligen (eller: Malmö som ett musikaliskt misslyckande)

Jag fick i recensionsuppdrag skriva om iAH (ska uttalas som "ja" på skånska). Det var en hemsk upplevelse som fick mig att fundera på varför det görs så otroligt dålig musik i Malmö. Rimligtvis borde det finnas underlag för X antal hyfsade band i en stad med nästan 300.000 invånare och det borde kunna uppstå något eklektiskt, underligt och kanske rentav bra i en så mångkulturell stad. Istället får man bara samma politiskt korrekta möllanmys (klubben för inbördes beundran) till musik. iAH är bland det sämsta jag har hört. De låter som om någon dödat Timbuktus livsvilja, tvingat honom att läsa politiskt korrekt "poesi" kompad av ett dansband som tror att de spelar världsfunk bara för att de har congas. Budskapet? Kärleken är störst och sånt där förstås. Varför dominerar hippiekulturen fortfarande musikutbudet i Malmö när den på de allra flesta andra håll självdött för längesen?

Egentligen vill jag inte skriva om dålig musik här, åtminstone inte i en större utsträckning men i det här fallet tycker jag att det är ett intressant fenomen. Om små städer som Hässleholm och Borlänge kan få fram artister, varför kan inte Malmö det?

(Om ni ens kommer på några band från Malmö är de med största säkerhet exil-smålänningar eller från Norrköping, läs: The Cardigans, The Ark, Slagsmålsklubben und so weiter)

Nordpolen - På Nordpolen

Människor, jag hatar er. Vilka är de två kanske mest hypade banden just nu? Det är Glasvegas och Nordpolen. Glasvegas låter som skotsk gubbemo med lama Arcade Fire-försök (ja, klart att recensenterna gillar det) medan Nordpolen... det är bara inte acceptabelt. Det är The Tough Alliance och Sibiria i ett och det är några av de värsta textraderna jag har stött på i hela mitt liv. Av lathet väljer jag att kopiera citat från dagensskiva, för jag hör ärligt talat ytterst sällan vad Pelle Hellström gnäller fram.

"Bara drömmar och ekonomer
Lever ikväll
Men dom är döda för mig
Dom är döda för mig
Av numren i min telefonbok
Lever bara du"

"21 och redan gammal
Vill inte ens tänka på när du blir 22
Du pratar om karriär
Medans vi krossar barriär"

"John Travolta
Skulle gå fram
Fram till dig
Kyssa dig
Gå på bio
Ligga med dig

Prata om dig
Ljuga för dig
Äta middag
Äta frukost

Du är här
Jag är frusen
Du är en av flera tusen
I en plastburk för oss unga
är du där med mun och tunga"

De här raderna sjungs med gnälligaste tänkbara Sibiria/Vapnet-röst till futtig technopuls. När ska recensenterna lära sig? Varje gång TTA släpper nytt sprutar de brallorna av sig i ett par veckor, sedan skäms de över sitt misstag fram till nästa skivsläpp. Kristin Lundell på Svd tycker att "På Nordpolen" handlar om framtiden och att albumet hjälper till att råda bot på musiksamtidens femtioplusperspektiv (?). Hon skriver väldigt lite om hur musiken egentligen låter. Är det ens relevant att man bara med ett självplågande tillvägagångssätt kan lyssna på eländet? Varför reagerar så få recenster på att texterna är som skrivna av en obegåvad 12-åring med lite ångest? Jag skäms. Recensenterna gör bara Nordpolen en björntjänst.

Ace of Base - WTF?!

Att 90-talet varit på väg tillbaka har det sagts i ett par år. Det slog mig först i ansiktet på allvar för någon månad sedan när jag recenserade The Verves senaste och fick obehagskväljningar. Att lyssna på deras album, "Forth", var som att krysta ut en tegelsten ur urinröret.

Och idag vaknar man och har fått Ace of Bases kommande singel med det fantasifulla namnet "Wheel of Fortune 2009" som släppts 24/10. Albumet kommer någon gång nästa år. Och hur låter det då? Jo, det börjar med lite Kelis-baktakt och en robotröst men sedan blir det samma gamla, gråa 90-talssoppa som åtminstone jag hade hoppats att vi lämnat kvar bakom oss. Tekniken känns förstås fräschare och snarare 80-talsretro än 90-tal men vad fan, det är Ace of Base och det låter för jävligt. Dessutom ser de ut som en gothig version av Jill Johnsons kompband. Är fresh ordet ni söker efter?

Adventure - Adventure

Bitpop har känts som en rätt typiskt skandinavisk grej men efter Truckasauras genomslag i USA verkar det växa till sig på bredare front, så där nästan 10 år senare. Det roliga med det är väl att det känns förhållandevis fräscht i jämförelse med svensk buskismusik med NES-influenser (läs: Slagsmålsklubben). Adventure från Baltimore är ett nytt namn och håller sig mer trogen commodore 64 än till exempel Truckasauras med sina sjukt ofräscha gästrappare och liknande. Adventures självtitulerade albumet är riktigt fet TV-spelsdisco och det glädjer mig att albumet har fått svensk distribution nu (dotshop förstås). Jag har inte fastnat så här hårt för den här sortens musik sedan Randoms "Happy Ending After All".



Inte en särskilt representativ låt egentligen. Den missar det melodiska från albumet men det är den enda videon som finns för tillfället. Jag förmodar att det kommer mer. Jag ser fram emot "Loredo" och och "Crypt, Castle, Cult, Killer".

T.I. - Paper Trail

T.I. är en av mina favoritrappare men efter en första genomlyssning av nya "Paper Trail" känner jag mig mest besviken. Det gjorde jag efter "T.I. vs. T.I.P." också. Den där schizofrena vinklingen som många recensenter hyllade kändes inte alls så fräsch som den framställdes men där fanns åtminstone spår på vilka T.I. visade vilken sjukt bra rappare han är och Eminem gjorde en insats som man kunde stå ut med vilket ändå måste anses vara häpnadsväckande för hans del. "King" var ett sjukt bra album. Kanske mitt favorithiphopalbum på den här sidan av millenieskiftet. Både "Urban Legend" och "Trap Muzik" har en del riktigt feta spår, om än inte riktigt i klass med vad T.I. uppnådde på "King Back" och "What you know". "Paper Trail" knuffade mig inte ordentligt en enda gång under första lyssningen. Konstigt, med tanke på att både Just Blaze och DJ Toomp (som producerat just "King Back" och "What you know") fortfarande är inblandade. "Paper Trail" låter hur som helst mer laid-back och kanske mer soulig men jag fick samtidigt känslan av att det var en tröttare Beanie Sigel jag lyssnade på och inte den uppkäftiga, tekniskt skickliga T.I. som jag förväntat mig. Den åsikten förändras säkert men det faktum att det var det första T.I.-albumet som passerade mig förbi närmast obemärkt känns ändå värt att nämna.