iAH - Äntligen (eller: Malmö som ett musikaliskt misslyckande)

Jag fick i recensionsuppdrag skriva om iAH (ska uttalas som "ja" på skånska). Det var en hemsk upplevelse som fick mig att fundera på varför det görs så otroligt dålig musik i Malmö. Rimligtvis borde det finnas underlag för X antal hyfsade band i en stad med nästan 300.000 invånare och det borde kunna uppstå något eklektiskt, underligt och kanske rentav bra i en så mångkulturell stad. Istället får man bara samma politiskt korrekta möllanmys (klubben för inbördes beundran) till musik. iAH är bland det sämsta jag har hört. De låter som om någon dödat Timbuktus livsvilja, tvingat honom att läsa politiskt korrekt "poesi" kompad av ett dansband som tror att de spelar världsfunk bara för att de har congas. Budskapet? Kärleken är störst och sånt där förstås. Varför dominerar hippiekulturen fortfarande musikutbudet i Malmö när den på de allra flesta andra håll självdött för längesen?

Egentligen vill jag inte skriva om dålig musik här, åtminstone inte i en större utsträckning men i det här fallet tycker jag att det är ett intressant fenomen. Om små städer som Hässleholm och Borlänge kan få fram artister, varför kan inte Malmö det?

(Om ni ens kommer på några band från Malmö är de med största säkerhet exil-smålänningar eller från Norrköping, läs: The Cardigans, The Ark, Slagsmålsklubben und so weiter)