Dead Prez, Mejeriet, Lund

Det är svårt att bevisa så här utan bilder (min kamera är gammal och alla bilder blev extremt korniga igår) men jag var där. Och det var fett. Konsertens första halva är absolut bland det bästa jag har sett i hiphop-väg med ett vansinnigt frenetiskt tempo och tight rap från både stic.man och M-1. Jag tror inte heller att jag någonsin har sett så mycket folk på Mejeriet (att det var slutsålt är ett bra tecken på det) men det är också sällan jag har sett en så entusiastisk publik.

Merparten av kvällens låtval består fortfarande av låtar från snart 9 år gamla Let's get free och det är väl ingen hemlighet att bandets material därefter knappast har levt upp till debutens nivå. Låtar som I'm a african och They schools brändes av på exemplariskt vis men efter de inledande 6-7 låtarna sjönk tempot avsevärt i och med hemska Mind Sex (pinsamma texten) och banala Be healthy i vilken Dead Prez manar sina lyssnare till att vara hälsosamma vegetarianer som äter müsli men säger nej till alkohol och cigaretter men likväl unnar sig lite marijuana då och då.

Precis som Rage Against the Machine sitter Dead Prez rätt hårt fast i sitt politiska och förbannade hörn. De skriker slagord utan tyngd, dissar Obama (även om han är svart styr han fortfarande världens mest imperialistiska land) och när de väl försöker bryta sig loss från politiken och ilskan blir det mest pinsamt, som i en låt från kommande albumet Information Age som jag varken minns eller vill minnas.

Sista halvan av konserten bestod till stor del av låtar som tog slut efter första refrängen (det typiska hiphop-fenomenet) och långa pauser och slagord som att alla poliser är bitches. Jag kan inte undgå att fnissa åt det faktum att Dead Prez framför en så onyanserad politik inför en studentpublik som säkert till åtminstone någon procent består av statsvetare och liknande. Hur som helst, de kör en grym version av publikfavoriten Hip-hop mot slutet av konserten och alla är glada och nöjda. Avrundar gör det genom att spela Al Greens Let's stay together och sjunga med så gott de kan, vilket för att vara med hiphop-mått mätt rätt okej och om inte annat väldigt charmigt. Det så kallade extranumret rann bara ut i sanden men trots så uppenbara svagheter är det trots allt spelningens första hälft och den feta versionen av Hip-hop som jag kommer att minnas. Och trängseln som ledde till att jag blev juckad på både fram- och bakifrån.