The Zombies på KB, Malmö

The Zombies gav sig åter ut på turné i samband med 40-årsjubileet av deras album Odessey and Oracle från 1968 – en av de bästa popskivorna genom tiderna. I London har bandet framfört albumet i sin helhet, tillsammans med en mängd gästmusiker, men låtlistan såg annorlunda ut när bandet kom till Malmö. En stor del av fokus ligger fortfarande på Odessey and Oracle och deras mest klassiska låtar som kommer från detta, deras kanske enda egentliga album (Begin Here var trots allt mest en singelsamling).

Två av de fem personerna på scen är originalmedlemmar, sångaren Colin Bluntstone och pianisten och andresångaren Rod Argent. Bassisten Jim Rodford, som ser ut som Karl-Alfred, var inblandad i bandet redan back in the days men var upptagen på andra håll och med band som Kinks, Swinging Blue Jeans och Animals. Hans son Steve spelar trummor under turnén och gitarrspelet stod Keith Airey för, en man som onekligen sätter sin prägel under kvällen med en betydligt rockigare touch än The Zombies egentligen är kända för.
Man får lite ta konserten för vad den är, en nostalgitripp som sträcker sig från 1964 fram till idag – med nytt album på gång. Självklart drar de stora hitsen från 1968, Care of Cell 44, Time of the season och A rose for Emily kvällens kanske största applåder och trots att det har gått 42 år sedan skivan spelades in känner man tydligt igen Bluntstones röst och han klarar fortfarande av de höga tonerna och bandmedlemmarnas stämsång sitter där den ska. Det är för sin fina, lätt psykedeliska popmusik som The Zombies blivit kända men bandet visar sig från många andra sidor under konserten. De spelar en bluesrockig Ray Charles-dänga, Motown-klassikern What becomes of the broken hearted och renodlad arenarock i Argents (Rod Argents band – surprise! - efter The Zombies-tiden) Hold your head up som förde tankarna till 70-talets The Who. Det är också i dessa rockigare som bandet ser som gladast ut medan Odessey and Oracle-hitsen framförs nästan lite plikttroget. Colin Bluntstone ser också väldigt nöjd ut i pretentiösa och smöriga Alan Parsons Project-låten Old and wise.

The Zombies konsert var en ordentlig nostalgitripp för många i publiken (jag tror att jag inte ens är hälften så gammal som genomsnittsbesökaren på spelningen) men bandet var också angeläget om att visa upp nya material, låtar som överlag fungerade bra. Mycket tack vare gitarristen Aireys guitar hero-utstrålning, något som förvisso kan tänkas sticka i ögonen på The Zombies-puristerna.
I april kommer Odessey and Oracle återigen att uppföras i sin helhet i London igen. Trots att konserten på KB var sympatisk och helt okej uppförd är det ändå något i mig som säger att man borde låta skivan vara.

Alla bilder är courtesy of Sebastian Sahlberg.

Animal Collective, Mejeriet i Lund

Jag är för trött för att skriva något annat än "Åh Animal Collective!". Jag är också för trött för att orka redigera bilder eller för att ens orka vara bitter över hur dålig min kamera är eller bry mig om det faktum att två av bilderna nästan är identiska.
Som sagt, jag orkar inte skriva något utförligt. Första halvan av konserten gjorde mig lite uttråkad, mest på grund av allt reverb och eko men när bandet väl började komma igång var det hur bra som helst. De rätt givna publikfavoriterna Fireworks och Brother Sport var helt fantastiska.

Nu ska jag lyssna på Brian Enos Music for airports och somna.

Dead Prez, Mejeriet, Lund

Det är svårt att bevisa så här utan bilder (min kamera är gammal och alla bilder blev extremt korniga igår) men jag var där. Och det var fett. Konsertens första halva är absolut bland det bästa jag har sett i hiphop-väg med ett vansinnigt frenetiskt tempo och tight rap från både stic.man och M-1. Jag tror inte heller att jag någonsin har sett så mycket folk på Mejeriet (att det var slutsålt är ett bra tecken på det) men det är också sällan jag har sett en så entusiastisk publik.

Merparten av kvällens låtval består fortfarande av låtar från snart 9 år gamla Let's get free och det är väl ingen hemlighet att bandets material därefter knappast har levt upp till debutens nivå. Låtar som I'm a african och They schools brändes av på exemplariskt vis men efter de inledande 6-7 låtarna sjönk tempot avsevärt i och med hemska Mind Sex (pinsamma texten) och banala Be healthy i vilken Dead Prez manar sina lyssnare till att vara hälsosamma vegetarianer som äter müsli men säger nej till alkohol och cigaretter men likväl unnar sig lite marijuana då och då.

Precis som Rage Against the Machine sitter Dead Prez rätt hårt fast i sitt politiska och förbannade hörn. De skriker slagord utan tyngd, dissar Obama (även om han är svart styr han fortfarande världens mest imperialistiska land) och när de väl försöker bryta sig loss från politiken och ilskan blir det mest pinsamt, som i en låt från kommande albumet Information Age som jag varken minns eller vill minnas.

Sista halvan av konserten bestod till stor del av låtar som tog slut efter första refrängen (det typiska hiphop-fenomenet) och långa pauser och slagord som att alla poliser är bitches. Jag kan inte undgå att fnissa åt det faktum att Dead Prez framför en så onyanserad politik inför en studentpublik som säkert till åtminstone någon procent består av statsvetare och liknande. Hur som helst, de kör en grym version av publikfavoriten Hip-hop mot slutet av konserten och alla är glada och nöjda. Avrundar gör det genom att spela Al Greens Let's stay together och sjunga med så gott de kan, vilket för att vara med hiphop-mått mätt rätt okej och om inte annat väldigt charmigt. Det så kallade extranumret rann bara ut i sanden men trots så uppenbara svagheter är det trots allt spelningens första hälft och den feta versionen av Hip-hop som jag kommer att minnas. Och trängseln som ledde till att jag blev juckad på både fram- och bakifrån.

Sébastien Tellier, KB, Malmö

Sébastien Tellier är en fantastisk man. Man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vad som bara är för showens skull, som att han sjunger falskt i Divine gång på gång medan han sjunger utmärkt i betydligt mer krävande låtar. Det är mindre än ett år sedan jag såg Tellier senast men sedan dess har han medverkat i ESC (med golfbil, helium och skäggig kör) och det märks, han står på en större scen och publiken är minst 2-3 gånger större till antalet.

Publikfavoriten Divine var så klart fet live, liksom La Ritournelle och Kilometer men framförallt kanske jag uppskattade de två spontansångerna. Den ena handlade om Jesus och den andra handlade om hamburgare ("which is best, McDonalds or Burger King? It depends on the burger"). Mellansnacket var inte riktigt lika utflippat den här gången som förra men jag är å andra sidan mest tacksam för att Tellier den här gången nöjde sig med att smeka och smygrunka av mikrofonerna i det avslutande numret, till skillnad från förra gången då det utfördes en komplett fellatio. Jag vet inte om det är jag som är pryd men det kändes lite... awkward.

Jag gillade verkligen den elektroniska inramningen (synthbas!) som kändes tydligare och mer Daft Punk (inte så konstigt med tanke på vem som har producerat albumet Sexuality) nu än förra gången.

Några danskar som jag råkade smyglyssna på inne på toaletten efter konserten summerade den med "Det var 50% fantastiskt och 50% skämt". Enligt mina analytiker blir det 100% av något väldigt, väldigt bra.

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves på Babel, Malmö

Jag vet inte riktigt vad jag har sett live som kan ha varit bättre än Eli "Paperboy" Reed & The True Loves var ikväll (13/11) på Babel i Malmö. De var tighta, framförde de dansanta låtarna i nästan dubbelt så högt tempo som på album och "Paperboy" själv lät ännu bättre och raspigare live. Hans James Brown-spasmer var asfina, liksom falsettylen. Och blåset! Bästa live-musiken. Jag har inte riktigt hämtat mig än. Synd att det inte var fler där bara.

Nej men hej Doug Martsch

Egentligen har jag alltid varit emot att band fastnar i sina gamla mästerverk och aldrig kommer bort från dem igen men imorgon tänker jag okritiskt låta det hända när Built to spill spelar på KB. Senast jag såg dem (2007-05-09) hade de precis släppt ett album som var sådär. Nu framför bandet hela "Perfect from now on" från 1997, som av en ren händelse råkar vara ett av mina favoritalbum någonsin. Jag håller tummarna för att Doug Martsch ska sjunga yttersta hudlagret av mig på "Made-up dreams" medan jag frossar i den där snuskiga känslan som jag tror kallas för nostalgi.




Bild: courtesy of Fredrik Schützer, naken pianist.