Mikroskopisch telefunk-radiopop

Spencer Krug och marimban

2010-02-18T06:07:00.000-08:00

Jag har aldrig riktigt gillat Spencer Krug eller något av hans 114 band (Frog Eyes, Sunset Rubdown, Wolf Parade, Swanlake unt so weiter) men under namnet Moonface har han spelat in en EP som består av ett enda 20 minuter långt stycke med namnet Dreamland EP: Marimba and shit drums. Det är en titel som funkar lika bra som varudeklaration. Svag som jag är för marimba så hyser jag plötsligt en betydligt större respekt för Krug.

Lyssna här.

The Tallest Man on Earth - The Wild Hunt

2010-02-11T14:37:00.000-08:00

Häromdagen fick jag hem ett promoexemplar av Kristian Matssons uppföljare till eminenta Shallow Grave. Jag tror inte att någon kommer att bli besviken på The Wild Hunt. Det är mer av ett popalbum än föregångaren och jag saknade till en början det bluesigare, mer folky anslaget men de flesta av låtarna är så pass välkomponerade (och välspelade) att det snabbt gick över. Fortfarande är det röst och akustisk gitarr som står nästan ensamma i centrum men skivan avslutas med en pianoballad, som kanske inte fungerar särskilt väl i praktiken men åtminstone var ett hedervärt försök till omväxling.

Jag kan också påpeka att Tallest Mans charmigt svengelska uttal av ord som "enforce", "morning" och "border" är intakt.

Aufgang

2010-02-11T14:27:00.000-08:00

Man kan helt klart säga att Pitchforks Brian Howe hade mig redan med öppningsmeningen av sin recension av Aufgang: If you've ever listened to Bach's Goldberg Variations and thought, "Pretty cool; could use some hot beats," then you're going to love Aufgang.

Det behövs egentligen inte sägas mycket mer än så. Jag gillar verkligen hur Aufgang inte kompromissar med sina konstmusikaliska inslag genom att dra på med alldeles för mycket techno utan kör på med dissonanta ackord och löpningar. På pappret är det som upplagt för kitsch men utförandet fungerar överlag rätt bra. Det självtitulerade albumet är åtminstone intressant. Channel 7 och Barok fungerar bäst.

Bästa skivorna 2009

2009-12-29T14:16:00.000-08:00

1. Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

Ibland vaknar jag kallsvettig och undrar när Animal Collective, liksom Lee Konitz före dem, ska tappa sina fräschör och kreativitet. Det är exceptionellt att ett band lyckas hålla sig intressant och edgy ett helt decennium, särskilt eftersom de bara blivit bättre och bättre mot slutet. EP:n "Fall be kind" lovar riktigt gott inför framtiden.

2. Atlas Sound - Logos

Bradford Cox från halvtråkiga Deerhunter gav sig ut på soloexkursion och teamade up med bland annat Panda Bear/Noah Lennox från Animal Collective vilket resulterade i Walkabout, en av årets absolut bästa poplåtar.

3. Tinariwen - Imidiwan

Medan tuareg-kollegorna i Toumast släpade in rappare och började att riffa som Lenny Kravitz fortsatte Tinariwen med sitt långsamt gungande sound. Inledande "Imidiwan Afrik Tendam" tillhör det mest harmoniska Mali-bandet har gjort.

4. Method Man & Redman - Blackout! 2

När de nya hiphop-namnen misslyckas att imponera på mig med sina autotunade hymner till efterblivenheten så fortsätter medelålders Wu-Tang Clan-associates att leverera. Ska det verkligen vara så?

5. Gui Boratto - Take my breath away

Mysig, poppig techno. Utgjorde soundtracket till min vår.

6. Marek Hemmann - In between

Stundtals oemotståndlig minimalistisk techno.

7. Staff Benda Bilili - Tres tres fort

Okej, här är upplägget: Staff Benda Bilili är ett band från Kongo-Kinshasa som består av flera polioskadade musiker som spelar afrikansk James Brown-funk på hemmabyggda instrument. Är det fantastiskt? Ja, det är så jävla fantastiskt. I synnerhet "Je'taime", som jag hypat här tidigare.

8. The Field - Yesterday and today

Plats nummer 8 a.k.a. här börjar skivorna som inte riktigt skulle ha platsat om musikåret 2009 varit bättre. The Field är fortfarande den överlägset främsta svenska techno-producenten även om jag inte alls tyckte att "Yesterday and today" nådde upp till samma höjder som "From here we go sublime".

9. Random - Megaran 9

Det var ett briljant koncept redan första gången Random mixade ihop Mega Man-samplingar med rap på albumet "Megaran" (2007). På "Megaran 9" har Raheem Jarbo förfinat sin stil. Det är lite väl mycket indie-rap många gånger men samplingarna är det definitivt inget fel på.

10. Fever Ray - Fever Ray

Bra soloalbum från Karin Dreijer, må så vara att jag tröttnade fort.

Bubblare: Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba - I speak fula, Grizzly Bear - Veckatimest, Kurt Vile - Childish prodigy, Raekwon - Only built for cuban linx... pt. II.

Spontan lista, 00-talets bästa album

2009-12-29T10:40:00.000-08:00

1. Joanna Newsom - Ys (2006)
2. Animal Collective - Merriweather post pavilion (2009)
3. The Knife - Silent Shout (2006)
4. Girl Talk - Night ripper (2006)
5. T.I. - King (2006)
6. Tinariwen - Aman iman (2007)
7. Sufjan Stevens - Illinois (2005)
8. The Field - From here we go sublime (2007)
9. Shugo tokumaru - Night piece (2004)
10. The Tallest Man on Earth - Shallow grave (2008)
11. Fleet Foxes - Fleet Foxes (2008)
12. Panda Bear - Person pitch (2007)
13. PMD - The awakening (2003)
14. Half-Handed Cloud - Halos & lassos (2006)
15. Four Tet - Rounds (2003)
16. Spank Rock - YoYoYoYoYo (2006)
17. Dominik Eulberg - Heimische Gefilde (2007)
18. Beirut - The flying club cup (2007)
19. Boot Camp clik - The chosen few (2002)
20. Eli "Paperboy" Reed - Roll with you (2008)
21. Method Man - Tiqal: The Prequel (2004)
22. Iron & Wine - The creek drank the cradle (2002)
23. Tussle - Kling klang (2004)
23. Etran Finatawa - Desert crossroads (2008)
24. Psapp - The camel's back (2008)
25. Beanie Sigel - The Reason (2001)
26. Ola Bergman - The satellite city (2005)
27. Interpol - Turn on the bright lights (2002)
28. Gang Starr - The ownerz (2003)
29. Modest Mouse - The moon & antarctica (2000)
30. Scarface - The fix (2002)

Foreign Born - Person to person

2009-06-08T02:50:00.001-07:00

Det var ett bra tag sedan jag intresserade mig för ett nytt indieband. Det var också ett bra tag sedan jag intresserade mig för ett nytt band/ny artist överhuvudtaget. Jag skyller främst på autotune-fenomenet. När till och med Method Man börjat använda autotune på Blackout! 2 har det gått för långt.

Foreign Born använder inte autotune men de gör å andra sidan inte heller hiphop. De gör kort och gott indierock. Trots att de ligger på Secretly Canadian har de lyckats undgå att falla handlöst ned i de två olika alternativen som verkar stå skivbolagets band till buds: psykedelisk fuzz-rock och psykedelisk nu-folk.

Foreign Born förändrar inte mitt liv (eh) men de får mig att åtminstone spruta en gnutta lyckosäd och det räcker en bra bit för mig. Den rätt platta ljudbilden som för tankarna åt Spoon kombineras med afrikanskt influerade gitarrslingor som sticker ut fint och låter inspirerade av exempelvis Graceland. Det hörs förmodligen tydligast i Early Warnings men är ständigt närvarande. Det är alltså inte riktigt Mall 1-indie även men det befinner sig inte ljusår därifrån. Det finns en hel del snygga detaljer, oftast just i en afrikanskt ljudande bas eller stämsången mot slutet av Blood Oranges som påminner om B.R.M.C när de är lite gulliga.

Och till skillnad från Vampire Weekend som körde på ett liknande koncept och var roliga under exakt en kväll så har jag smyglyssnat på Foreign Born i över en månad utan att tröttna.

Det var liksom bara det.

Nipsey Kalimba

2009-06-08T02:47:00.001-07:00

Plötsligt hörde jag en kalimba i refrängen av Bullets. Det höjde mitt intresse med ungefär 650%.

Nipsey Hu$$le - Bullets ain't got no name vol. II

2009-04-19T05:19:00.000-07:00

"Throw your hands in the ayer
wave them like you just don't cayer
if you're a blood, i'm a crip on dat gangbang shit
everybody say oh yayer"

Man kan inte kalla Nipsey Hussle för en stor textförfattare. Flera gånger under Bullets ain't got no name vol. II händer det att jag skrattar rakt ut åt textrader som "You a bitch - I'm a poodle" och om jag uppfattar Nipsey rätt så är han ingen självironisk humorist - tvärtom. Trots det känns han mixtape som en frisk fläkt, åtminstone under skivans första 10 låtar eller så. 23 låtar är det ytterst få artister som klarar av att hantera med någon slags grace, allra minst unga rappare och crips-medlemmar. Dessutom är han kompis med The Game, vilket säger något om... grace, antar jag.
Överlag låter det rätt fresh, som en yngre och Snoopigare T.I. Nästan mest anmärkningsvärt är att det inte dyker upp någon autotune-sång förrän i spår 7.

Den officiella albumdebuten sker någon gång under sommaren. Med tunga produktioner och på gränsen till oförlåtligt dumma metaforer kan det bli riktigt fett. Förhoppningsvis har han den goda smaken att vara sparsam med autotune-sång då också.

Bullets ain't got no name vol. II går att dra hem bland annat härifrån.

Lars Horntveth - Kaleidoscopic

2009-03-30T16:06:00.000-07:00

Lars Horntveth hör till vardags hemma i experimental-jazzarna i norska Jaga Jazzists. Hans Kaleidoscopic är inget purfärskt verk (släpptes i slutet av 2008) men definitivt värt att tipsa om ändå, särskilt eftersom den nästan 37 minuter långa låt som utgör hela själva skivan nyligen kommit upp på Spotify. Musiken pendlar mellan vad som för en lekman kan uppfattas som klassisk konstmusik med massor av stråkar, electronica, ambient och jazz. Det är i princip 37 minuter chill men kommer man in i rätt mood så sitter man ändå där som värsta fusion-nörden och anmärker lyckligt när en sitar kommer in i ljudbilden.

Gui Boratto - Take my breath away

2009-03-23T15:38:00.000-07:00

Brasilianaren Gui Boratto har jag främst bekantat mig med genom en rad Kompakt-samlingar. Tillsammans med The Field, Dominik Eulberg och Gas har han oftast utgjort höjdpunkterna på nämnda samlingar. Take my breath away följer upp Chromophobia från 2007 men låter snäppet bättre. Det är mjukt housig techno med fina melodier och vändningar. Låtmaterialet är också hyfsat varierat och sträcker sig från det mer monotona och minimalistiska till balearisk disco och försiktigt puttrande electronica med inslag av både piano, gitarr och big beat-trummor. "Besides" och titelspåret tillhör de bästa på albumet.
Ganska väntat årets bästa techno-släpp så här långt (The Fields nya släpps 25/5).

Eddie Lang och den blinda pseudonymen

2009-03-20T14:37:00.001-07:00

För att knyta an till det stora inlägget om blinda musiker kan det vara värt att nämna att den amerikanska jazzgitarristen Eddie Lang ibland spelade in en del bluesskivor tillsammans med Lonnie Johnson. Eddie Lang & Lonnie Johnson lät inte särskilt svart eller särskilt bluesigt och just därför började Eddie Lang att kalla sig Blind Willie Dunn. Lonnie Johnson fick fortsätta att heta Lonnie Johnson.

Where have all the blind musicians gone?

2009-03-20T12:20:00.000-07:00

Är det något jag saknar i dagens musikvärld så är det blinda musiker. Blinda musiker har haft en betydande roll genom musikhistorien, från hovmusikerna i Kina som ska ha verkat redan 200 år f.Kr. fram till Stevie Wonder. Mycket av den musik som blinda har spelat skulle idag hamna, och hamnar än, under den så missvisande rubriken "Världsmusik". Fram till 1930-talet dominerades den ukrainska kobzars-traditionen av blinda musiker och sångare och under den sena medeltiden, fram till 1800-talet, var det vanligt med blinda musiker på Irland. I England har det också varit så vanligt med blinda pianostämmare i England att seende stämmare fortfarande bemöts med viss skepsis. Det finns till och med, än idag, en Association of Blind Piano Tuners.

Jag skulle inte vilja påstå att jag spisar kobzarstvo-, keltisk trubadur- eller japansk biwa hoshi-musik till vardags. Däremot har jag, liksom de flesta andra, lyssnat på den afroamerikanska musik som skapats av blinda musiker. Tradtionen var särskilt utbredd inom genrer som gospel, jazz (kanske mest Art Tatum), blues och framförallt det som brukar kallas för countryblues. Inom det sistnämnda är det ibland rentav något av en utmaning att hitta en betydande artist som inte varit blind och det var rentav kutym att använda sin synskada* som en del av sitt namn (Blind Gary Davis, Blind Lemon Jefferson, Blind Roosevelt Graves, Blind Blake, Blind Willie McTell och så vidare). De flesta av de blinda musikerna under 1900-talets första hälft var svarta även om undantag, som bluegrass-pionjären Doc Watson, går att hitta. Den vedertagna anledningen till varför så många blinda blev framstående musiker är att de helt enkelt inte dög till så mycket annat än att sjunga och musicera i vad man antar var ett ganska hårt arbetsklimat utan Samhall-insatser. Många blev därför gatumusiker.
Man kanske inte kan hävda att det här är musiker som fått ett större kommersiellt genomslag eller kan höras som influens på hyfsat nutida musik (undantag #1: Bob Dylan, undantag #2: Tallest Man on Earth).

Annat är det med de betydligt yngre namnen Ray Charles och Stevie Wonder (i sin tur influerade av andra blinda afroamerikaner) som onekligen tillhör det absoluta toppskiktet inom amerikansk musikelit. Det här är artister som lämnat stora avtryck i amerikansk musik, musiker som blivit legendariska. Trots genomslaget verkar Ray Charles och den 20 år yngre Stevie Wonder representera den sista skaran av framgångsrika, blinda, afroamerikanska musiker. I samband med kränkningssamhällets framväxt har blinda blivit väldigt normala, vilket förstås mest är av godo. Men jag saknar, av rent egoistiska skäl bör tilläggas, den blinda traditionen. Var håller alla de blinda som skulle kunna släppa fruktansvärt feta skivor hus nu? Någonstans gör det lite ont i mig att tänka att de deppar på kontor och trängs på bussar precis som vilken dödlig idiot som helst.

Jag försökte sammanställa en lista över nutida blinda musiker. Den blev väldigt fattig och skulle bestå av många namn som jag egentligen inte känner till och än mindre har lyssnat på men de kanske främsta fanbärarna för en blind musiktradition idag är Mali-födda paret Amadou & Mariam som rentav träffades på ett institut för unga blinda i hemlandet. Den amerikanske rapparen Brother Ali som kanske är mest känd för sina sammarbeten med Atmosphere och är inte bara albino utan tydligen också blind (fatta hur många exoticism-poäng han tar hem på det! det är nästan så att en trött bibliotekarie kan råka lägga honom i världsmusik-hyllan) bör också nämnas.

Det kanske allra senaste tillskottet i den blinda musiker-kategorin är Scott Macintyre som Idol-juryn, och media med dem, hyllar som en otrolig musikalisk talang. Jag har för mig att det var Kara som ansåg det vara helt fantastiskt att en (nästan) blind person kunde lära sig att spela ett så svårt instrument som piano. Är det att kränka blinda? Don't know, don't care men det är jävligt obildat. Därtill är Macintyre inte så jävla bra på piano som det påstås och han sjunger som en Josh Groban i målbrottet, dvs väldigt jobbigt. Om jag inte minns fel (här blottar jag min svaghet för vad som kallas för skräpkultur) var det också en blind man med fult hår med i senaste upplagan av svenska Idol också. Han var inte heller bra men fick en extra boost av juryn just för att han var blind.

Så, vad är min poäng med det här? Jag vet inte riktigt. Jag tror egentligen att jag vill dissa kränkningssamhället men det är antagligen också att vara väldigt politiskt inkorrekt. Om man läser mellan raderna kanske man kan utläsa att jag anser att man daltar med handikappade, och därmed också blinda, personer och att man istället för att låta dem stå med ena foten utanför samhället (läs: bli jävligt feta gatumusikanter som sedan spelar in helt vansinnigt bra musik när de väl blivit upptäckta) gullar med mediokra talanger just för att de råkar vara blinda. Det är väl egentligen inte det jag vill säga. Jag vill väl snarare ställa frågan varför det inte dykt upp någon överbegåvad blind musiker sedan typ Stevie Wonder. Här finns säkerligen mängder av undantag som jag missat, säkerligen inom konstmusiken (hej den blinda dirigenten unt so weiter!) men det är förvånande att en grupp människor som varit så betydande för den västerländska 1900-talsmusiken nu knappt syns någonstans utom i inslag som "han/hon är blind men kan ändå spela piano!", som när Lesley Stahl intervjuar den blinde idiot savanten Derek Paracivini i 60 Minutes.

De blinda musikerna ska inte heller enbart kommas ihåg för sin musik. De gick också i bräschen för användandet av solglasögon, något som är väldigt starkt förknippat med rock och allt annat som är typ awesome. Tack till alla blinda som läser det här.

* Jag överdriver kanske en aning. Det finns trots allt ingen som kallar sig Gråstarr eller Skelögde X.

B. Fleischmann - Angst is not a weltanschauung

2009-03-19T13:10:00.000-07:00

Den fine Bernhard Fleischmann (det är jävligt awesome namn) har gjort en av mina favoritskivor i kategorin "Oförarglig, försiktigt puttrande mys-electronica med akustiska inslag" - The Humbucking Coil. Så här med Angst is not a weltanschauung i hörlurarna är det mycket lättare att motivera vad som gjorde The Humbucking Coil så bra - B. Fleischmann hade den goda smaken att hålla käften på fina, stämningsfulla låtar som Broken Monitors, Composure, Static Grate och Aldebaran Waltz. Jag har förstått att han öppnade munnen redan på 2007-års Melancholie, ett album som jag verkar ha missat eller helt enkelt förträngt att jag alls lyssnat på. Redan i inledande Hello börjar B. Köttman att sjunga och det känns lika fel som när en korpulent liten tysk med mustasch flexar musklerna på stranden. Man vet inte varför han gör det och man skulle gärna se att han dolde det som så uppenbarligen äcklar de oskyldiga strandbesökarna. Det kanske är lite hårddraget att påstå att Fleischmanns röst äcklar mig och... eller nej, det är det verkligen inte när jag tänker efter. Det känns som att österrikaren har dränerats på sin fantasi och sin, trodde vi, outsinliga källa av elektronisk godhet. Kvar finns en man som lyssnat alldeles för mycket på Murder Ballads och tror att någon vill höra en Nick Cave med tysk brytning sjunga. Här är det förstås möjligt att diskutera en eventuell kommersiell succé i de tyskspråkiga staterna men kunde han inte i så fall sjungit på tyska? Och duetten In trains... det finns inte riktigt ord för uselheten.

Cred ska B. Fleischmann dock ha för att han bygger en låt utifrån Daniel Johnstons sång (samplad från låten King Kong)i Phones, Machines and King Kong som också är ett av de få lyssningsvärda spåren på albumet. Det låter förvisso fortfarande inte lika inspirerat som på The Humbucking Coil, det låter rätt mycket som trött triphop men synthmattorna, det envisa beatet och Daniel Johnstons gälla röst är tveklöst en fin kombination. Jag tänkte låta det sluta så här.

The Zombies på KB, Malmö

2009-03-08T16:59:00.001-07:00

The Zombies gav sig åter ut på turné i samband med 40-årsjubileet av deras album Odessey and Oracle från 1968 – en av de bästa popskivorna genom tiderna. I London har bandet framfört albumet i sin helhet, tillsammans med en mängd gästmusiker, men låtlistan såg annorlunda ut när bandet kom till Malmö. En stor del av fokus ligger fortfarande på Odessey and Oracle och deras mest klassiska låtar som kommer från detta, deras kanske enda egentliga album (Begin Here var trots allt mest en singelsamling).

Två av de fem personerna på scen är originalmedlemmar, sångaren Colin Bluntstone och pianisten och andresångaren Rod Argent. Bassisten Jim Rodford, som ser ut som Karl-Alfred, var inblandad i bandet redan back in the days men var upptagen på andra håll och med band som Kinks, Swinging Blue Jeans och Animals. Hans son Steve spelar trummor under turnén och gitarrspelet stod Keith Airey för, en man som onekligen sätter sin prägel under kvällen med en betydligt rockigare touch än The Zombies egentligen är kända för.
Man får lite ta konserten för vad den är, en nostalgitripp som sträcker sig från 1964 fram till idag – med nytt album på gång. Självklart drar de stora hitsen från 1968, Care of Cell 44, Time of the season och A rose for Emily kvällens kanske största applåder och trots att det har gått 42 år sedan skivan spelades in känner man tydligt igen Bluntstones röst och han klarar fortfarande av de höga tonerna och bandmedlemmarnas stämsång sitter där den ska. Det är för sin fina, lätt psykedeliska popmusik som The Zombies blivit kända men bandet visar sig från många andra sidor under konserten. De spelar en bluesrockig Ray Charles-dänga, Motown-klassikern What becomes of the broken hearted och renodlad arenarock i Argents (Rod Argents band – surprise! - efter The Zombies-tiden) Hold your head up som förde tankarna till 70-talets The Who. Det är också i dessa rockigare som bandet ser som gladast ut medan Odessey and Oracle-hitsen framförs nästan lite plikttroget. Colin Bluntstone ser också väldigt nöjd ut i pretentiösa och smöriga Alan Parsons Project-låten Old and wise.

The Zombies konsert var en ordentlig nostalgitripp för många i publiken (jag tror att jag inte ens är hälften så gammal som genomsnittsbesökaren på spelningen) men bandet var också angeläget om att visa upp nya material, låtar som överlag fungerade bra. Mycket tack vare gitarristen Aireys guitar hero-utstrålning, något som förvisso kan tänkas sticka i ögonen på The Zombies-puristerna.
I april kommer Odessey and Oracle återigen att uppföras i sin helhet i London igen. Trots att konserten på KB var sympatisk och helt okej uppförd är det ändå något i mig som säger att man borde låta skivan vara.

Alla bilder är courtesy of Sebastian Sahlberg.

Staff Benda Bilili - Tres tres fort

2009-03-07T12:25:00.000-08:00

Ja men vad fan, man blir ju varm i kroppen av betydligt mindre. Staff Benda Bilili är ett gäng Kinshasa-bor med varierande handikapp som träffas och gör musik inspirerad av 70-talsfunk, kubanska rytmer och inte minst sin egen inhemska kongolesiska musiktradition på hemmagjorda instrument. Klart att det är väldigt fet musik.

Albumet, Tres Tres Fort släpptes i år och finns på Spotify. Det är fin, glädjande musik som låter väldigt obekymrad, speciellt med tanke på omständigheterna. Jag har inga belägg för det här men något säger mig att Kinshasa inte är världens trevligaste stad. Generellt sätt brukar det också hävdas att det typ är rätt trist att vara handikappad också. Wouldn't know anything about it.

"Sexa machina!"
Låten heter i albumversion Je t'aime.

Animal Collective, Mejeriet i Lund

2009-03-05T16:42:00.000-08:00

Jag är för trött för att skriva något annat än "Åh Animal Collective!". Jag är också för trött för att orka redigera bilder eller för att ens orka vara bitter över hur dålig min kamera är eller bry mig om det faktum att två av bilderna nästan är identiska.
Som sagt, jag orkar inte skriva något utförligt. Första halvan av konserten gjorde mig lite uttråkad, mest på grund av allt reverb och eko men när bandet väl började komma igång var det hur bra som helst. De rätt givna publikfavoriterna Fireworks och Brother Sport var helt fantastiska.

Nu ska jag lyssna på Brian Enos Music for airports och somna.

Yakaar - Les Frères Guissé (och det andra riktigt fula skivomslaget i rad)

2009-02-20T12:48:00.000-08:00

En gång i tiden hade jag vad man skulle kunna kalla för indiecred. Jag känner att det är något som runnit iväg från mig de senaste åren på grund av mitt i det närmaste orgasmiska förhållande till Mali, gammal blues och gospel, hiphop och swing från 20-talet. Å andra sidan har väl indiecred aldrig varit något annat än ett slags musikintressets autism eller aspergers. Att nöja sig med Sarah Records är väl egentligen precis lika insnöat och okreativt som att fotografera elstolpar. Nåväl, efter att i mitt förra inlägg tokhyllat något så ohippt som en progrock-skiva från 70-talet kände jag att det var dags att göra något helt annat och kanske återfå något av min heder. Det gör man lämpligast genom att såga något. Helst något inom ramen för det man tidigare visat en något osund kärlek till, som västafrikansk musik. Jag hade planerat att såga bröderna Djiby, Cheikh och Aliou som utgör Yakaar. Jag baserade min eventuella sågning på att omslaget var fruktansvärt fult men visst skulle det väl finnas än mer att racka ner på?

Det visade sig snabbt bli svårare än jag först trott. Yakaar är ett väldigt ofarligt band. Inte för att jag talar franska, wolof, pulaar, jola, mandinka eller något annat av språken som talas i Senegal men det harmoniska, lunkande upplägget på Les Frères Guissé säger mig att vi har med rätt vänliga och eftertänksamma själar att göra.

Till skillnad från mycket av den musik från Västafrika (och då främst Mali) som uppmärksammats och blivit stor i Europa och Nordamerika har Yakaar inte särskilt mycket med bluesmusiken att göra. "Bluesens vagga" är ett rätt slitet epitet för den västafrikanska musiken vid det här laget. Les Frères Guissé är ett mjukt album med de tre brödernas stämsång i centrum, oftast ackompanjerade av akustiska gitarrer och diskreta slagverk. Det är mjukt, varmt och tillbakalutat på samma sätt som exempelvis Rokia Traoré men för att göra den där nödvändiga jämförelsen med västvärldens musikgenrer mer besläktat med singer/songwriters än blues.

Jag kan inte såga de tre snälla bröderna. Det vore som att klä mig i ulvdräkt och äta upp de tre små grisarna som just dukat fram laktosfri gräddtårta, redo att bjuda vem som än kan tänkas ha vägarna förbi. Jag kan inte heller hylla Yakaar. Inte ens efter gräddtårta. Så vad ska jag klaga på? De är lite töntiga (men hey, alla kan inte vara Tinariwen). Någon av dem sjunger väldigt nasalt på vissa spår och gör mig lite irriterad. Flöjten på avslutande Fabala får mig att tänka på progrock (OBS! Ej Manfred Mann's Earth Band vilket alltså innebär dålig progrock).

Samtidigt önskar jag kanske att de tre små söta grisarna hade lurat i mig lite laktos trots allt. De kunde ha utmanat mig lite. De kunde kanske rentav ha provocerat mig på något sätt. Det finns ett par fina spår, CC le Feu, Laram, Baabaabe men knappast något som kommer att underhålla mig lika varaktigt som, låt säga, Ali Farka Touré eller Boubacar Traoré.

Nu ska jag lyssna på The Gerbils, Tigermilk och Would-be-goods och typ ha ångest*.

* Detta kommer inte att hända.

Manfred Mann's Earth Band - The Roaring Silence

2009-02-19T17:30:00.001-08:00

The Roaring Silence (1976) är verket av en Manfred Mann som åldrats en hel del på de 12 år som gått sedan jättehiten Do Wah Diddy Diddy . Tillsammans med sitt Earth Band gör Manfred Mann årgång 1976 hyfsat rak proggrock, något som normalt inte alls faller mig i smaken. Mycket räddas av Manns för genren inte helt typiska röst men den huvudsakliga anledningen till att överhuvudtaget lyssna på The Roaring Silence är den fullständigt briljanta covern på Bruce Springsteens Blinded by the light. Blinded by the light är på sin höjd en mysflummig men medioker låt i händerna på Springsteen men när Mann och jordbandet tar sig an låten med utsvävande gitarrsolon, rymdsynthar och framförallt rätt lustiga produktionstekniska detaljer blir den till något helt annat. Jag gillar särskilt hur Manns röst panoreras mellan kanalerna och rentav helt fadeas ut i början av låten för att komma tillbaks med förnyad kraft, en effekt som återanvänds ett par gånger i låten. Mellanspelet (ja, det finns väl egentligen ett par sådana) med muskelsång, orgel, stråkar och hamrat piano är att dö för. Likaså sånginsatserna efter 6 minuter. Det är få låtar som jag har på huvudet lika ofta som den här och bara det är ju ett köpargument nog.

Blinded by the light på Spotify
Tacky techno-remixer av densamma på Spotify

Utöver Blinded by the light som hamnade på förstaplats på Billboard Hot 100 en gång i tiden är albumet i sin helhet inte lika minnesvärt. Ambitioner finns det dock gott om på albumet. Fina Questions baseras på Franz Schuberts Impromptu in G flat Major medan Starbird hämtar sitt tema från Stravinskys balett Eldfågeln. Hur pretentiöst det än låter är Manfred Mann's Earth Band dock aldrig King Crimson och tappar sällan fotfästet om popmusiken och lyckas emellanåt skapa en sjukt charmig kombination av de två beståndsdelarna. Hemska Spirit in the night är ett av undantagen men för tio kronor får man ändå rätt mycket utdelning.

1. Blinded by the light, en av 70-talets bästa låtar.
2. Questions
3. Ett omslag så fult att man kan skrämma bort inbrottstjuvar med det.

Jag är nöjd.

Bonusinformation: Låten finns också med i öppningen av snowboard-spelet Amped 3. Har man inte spelet själv kan man se det i crappy kvalitet på youtube. Att utklädd i rosa kanindräkt få åka snowboard till Manfred Mann's Earth Band är en rätt bra grej faktiskt. (Skriver upp det på listan över saker att klara av IRL)

Sam Chatmon - Who's loving you tonight

2009-02-18T18:06:00.001-08:00

Sam Chatmon är en fin man, halvbror till blueslegenden Charlie Patton, medlem i Mississippi Sheiks och en av de främsta representanterna för ett Memphis-sound. Chatmon är knappast en av mina personliga favoriter musikaliskt. Däremot skulle jag kanske kunna döda någon för att få hans skägg och kläder.
Jag skulle dock inte döda Sam Chatmon för att få hans skägg och kläder.

Han dog 1983.

På filmen är han han redan 81 år gammal. Respekt.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers

2009-02-18T08:26:00.000-08:00

Många har hävdat att hiphop idag på många sätt befinner sig där rocken befann sig på 80-talet. Den är ytlig, materialistisk och har inte minst en väldigt skev kvinnosyn. Det är bara en liten del av sanningen (det finns ju liksom mer än bara en hiphop) men det går förstås inte att blunda för det faktum det är betydligt färre kvinnor än män som slagit genom stort.
Om man en gång i tiden varit tillsammans med en genusvetare (än värre: en på grundnivå) är det inte lätt att återhämta sig från eviga påpekanden över hur allt man gör och är bara är till följd av ens inprogrammerade heteronormativitet. Jag bryr mig inte riktigt om att Fat Joe står och ser ful ut medan lättklädda kvinnor med sprängfyllda underkläder klänger på honom. Det är infantilt men vem är jag att förneka honom en lycklig barndom i vuxen ålder? Om Missy Elliott skulle vilja zooma in guppande mansrövar i sina videos är det fine by me. Moraliska invändningar överlämnar jag till någon med mindre... själ.

Vad som däremot är sorgligt är att fler kvinnliga rappare faktiskt inte har slagit genom, trots att kvinnor varit med i formationen av hiphop sedan dag 1. Vad Soul Jazz Records nu har gjort är att de har samlat kvinnliga MC's från de senaste 30 åren på en och samma skiva. Liksom när man summerar hiphopens utveckling och The Last Poets representerar ett slags förstadie till det som skulle bli rap har man här med spoken word-spår av till exempel Nicki Giovanni och Sarah Webster Fabio. Vad jag kanske saknar är ett spår av Big Maybelle vid namn Gabbin' Blues (Don't Run my Business) där BM sjunger om att en yngre kvinna ska låta bli hennes man och sedan har ett par replikskiften med nämnda kvinna som "pratar rytmiskt".
Självklart finns namn som Queen Latifah, MC Lyte och Roxanne Shanté representerade på Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers utöver lite mindre kända som Sweet Tee och brittiska Cookie Crew.

Mina favoriter på skivan av de jag inte kände till sedan innan är JJ Fad och Princess MC och Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers samlar i första hand rätt feta old school-artister vilket de ska ha all cred för. Jag vet förstås inte hur stora de här artisterna var på 80-talet men det känns som rätt bortglömd musik vid det här laget. Å andra sidan är det väl inte helt och hållet orättvist heller. Mycket är rätt taskigt producerat och framförallt sjukt daterat (liksom i princip all annan hiphop med 25 år på nacken). Kitschigt som fan är det i alla fall.

Min främsta invändning mot samlingen är att den nya hiphopen får representeras av en 12 år gammal Missy Elliott-låt - The Rain (Supa Dupa Fly) - och tillika en av hennes och Timbalands absolut tråkigaste låtar. Det är så klart ett licensproblem här men det känns inte som att det skulle vara omöjligt att åtminstone ragga upp en indierappare som Jean Grae.

Fly Girls! B-Boys Beware: Revenge Of The Super Female Rappers är en fin men alltför tunn introduktion som definitivt borde ha utökats till en box istället för att hållas som dubbel-CD. Jag skulle också vilja se ett kliv längre framåt med namn som Erykah Badu, Jean Grae, Remy Ma, Lauryn Hill, Foxy Brown, Lil' Kim, Eve, Trina, Lady Sovereign, Lisa Lopes, Yo Majesty och så vidare. Men hey, tänker ni, om det finns så många kända kvinnor som rappar kanske det förtar syftet med den här samlingen? Ni har en poäng. Men Fly Girls! är likväl ett intressant och rätt underhållande historiskt dokument. Det kunde ha gjorts snyggare, mer ambitiöst och framförallt mer uppdaterat men här fanns trots allt en hel del som jag inte hört tidigare. Och man blir ju inte trött på electro-beats i första taget. Cookie Crew FTW!

Lyssna på skivbolagets hemsida.

Rokia Traoré till Babel

2009-02-15T04:32:00.000-08:00

Om jag skulle göra en topp fem över vilka länder musiken jag oftast lyssnar på kommer från skulle den förmodligen se ut så här.

1. USA
2. England
3. Sverige
4. Kanada
5. Mali

Jag har lyssnat väldigt mycket på namn som Boubacar Traoré, Ali Farka Touré, Vieux Farka Touré, Lobi Traoré, Tinariwen, Amadou & Mariam (även om jag alltid stänger av deras skivor när Manu Chao börjar göra sig hörd), Toumani Diabaté, Oumou Sangaré och ett par namn till. En av mina personliga favoriter har alltid varit diplomatdottern Rokia Traoré. Jag har framförallt omfamnat albumet Mouneïssa, släppt i Europa 1998, för den stillsamma akustiska ökenbluesens skull och förstås för rösten.

Även om jag inte tycker lika bra om hennes senare album blev jag väldigt glad över att se att hon kommer till Babel i Malmö (10/4) för en spelning. På Babels hemsida kategoriseras Traoré som afropop/jazz. Det är egentligen inte där jag vill att hon ska vara men hon är oavsett vilket en duktig musiker och sångare som säkert får de senaste albumens material att komma till sin rätt live. Och spelar hon en akustisk version av titelspåret från Mouneïssa kanske jag dör.

Dead Prez, Mejeriet, Lund

2009-02-13T09:51:00.000-08:00

Det är svårt att bevisa så här utan bilder (min kamera är gammal och alla bilder blev extremt korniga igår) men jag var där. Och det var fett. Konsertens första halva är absolut bland det bästa jag har sett i hiphop-väg med ett vansinnigt frenetiskt tempo och tight rap från både stic.man och M-1. Jag tror inte heller att jag någonsin har sett så mycket folk på Mejeriet (att det var slutsålt är ett bra tecken på det) men det är också sällan jag har sett en så entusiastisk publik.

Merparten av kvällens låtval består fortfarande av låtar från snart 9 år gamla Let's get free och det är väl ingen hemlighet att bandets material därefter knappast har levt upp till debutens nivå. Låtar som I'm a african och They schools brändes av på exemplariskt vis men efter de inledande 6-7 låtarna sjönk tempot avsevärt i och med hemska Mind Sex (pinsamma texten) och banala Be healthy i vilken Dead Prez manar sina lyssnare till att vara hälsosamma vegetarianer som äter müsli men säger nej till alkohol och cigaretter men likväl unnar sig lite marijuana då och då.

Precis som Rage Against the Machine sitter Dead Prez rätt hårt fast i sitt politiska och förbannade hörn. De skriker slagord utan tyngd, dissar Obama (även om han är svart styr han fortfarande världens mest imperialistiska land) och när de väl försöker bryta sig loss från politiken och ilskan blir det mest pinsamt, som i en låt från kommande albumet Information Age som jag varken minns eller vill minnas.

Sista halvan av konserten bestod till stor del av låtar som tog slut efter första refrängen (det typiska hiphop-fenomenet) och långa pauser och slagord som att alla poliser är bitches. Jag kan inte undgå att fnissa åt det faktum att Dead Prez framför en så onyanserad politik inför en studentpublik som säkert till åtminstone någon procent består av statsvetare och liknande. Hur som helst, de kör en grym version av publikfavoriten Hip-hop mot slutet av konserten och alla är glada och nöjda. Avrundar gör det genom att spela Al Greens Let's stay together och sjunga med så gott de kan, vilket för att vara med hiphop-mått mätt rätt okej och om inte annat väldigt charmigt. Det så kallade extranumret rann bara ut i sanden men trots så uppenbara svagheter är det trots allt spelningens första hälft och den feta versionen av Hip-hop som jag kommer att minnas. Och trängseln som ledde till att jag blev juckad på både fram- och bakifrån.

Sébastien Tellier, KB, Malmö

2009-02-08T03:16:00.000-08:00

Sébastien Tellier är en fantastisk man. Man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vad som bara är för showens skull, som att han sjunger falskt i Divine gång på gång medan han sjunger utmärkt i betydligt mer krävande låtar. Det är mindre än ett år sedan jag såg Tellier senast men sedan dess har han medverkat i ESC (med golfbil, helium och skäggig kör) och det märks, han står på en större scen och publiken är minst 2-3 gånger större till antalet.

Publikfavoriten Divine var så klart fet live, liksom La Ritournelle och Kilometer men framförallt kanske jag uppskattade de två spontansångerna. Den ena handlade om Jesus och den andra handlade om hamburgare ("which is best, McDonalds or Burger King? It depends on the burger"). Mellansnacket var inte riktigt lika utflippat den här gången som förra men jag är å andra sidan mest tacksam för att Tellier den här gången nöjde sig med att smeka och smygrunka av mikrofonerna i det avslutande numret, till skillnad från förra gången då det utfördes en komplett fellatio. Jag vet inte om det är jag som är pryd men det kändes lite... awkward.

Jag gillade verkligen den elektroniska inramningen (synthbas!) som kändes tydligare och mer Daft Punk (inte så konstigt med tanke på vem som har producerat albumet Sexuality) nu än förra gången.

Några danskar som jag råkade smyglyssna på inne på toaletten efter konserten summerade den med "Det var 50% fantastiskt och 50% skämt". Enligt mina analytiker blir det 100% av något väldigt, väldigt bra.

Den suicidala musikbranschen

2009-01-29T03:44:00.000-08:00

De stora skivbolagen är sucidiala barn som skriker på hjälp, skaffar sig fiender och motsätter sig den hjälp som erbjuds. Det är nu klart att restriktioner kommer att införas på Spotify, en tjänst som redan idag har enorma luckor i sitt utbud, och artister som Tool motsätter sig att deras musik finns gratis på en streamad tjänst (trots att de i själva verket tjänar pengar på att folk lyssnar på deras musik där). Jag kan inte annat än att le skadeglatt när de skjuter sig själva i foten på det här viset. Kan man verkligen motsätta sig ny teknik så totalt och som ett gnälligt barn gråta över inkomstförlusterna för att man vägrar gå vidare efter cd-skivan, ett medium som lanserades 1982 och nu är nästan 30 år gammalt?

I samband med att jag skaffade Spotify raderade jag stora delar av min MP3-mapp och började att lyssna lagligt. Vem har råd att köpa hela Neil Youngs, Beach Boys eller Elton Johns backkatalog på skiva? Det var ju just därför Spotify var ett så bra, lagligt, alternativ. Vi har redan sett stora bolag som Warner ta bort musikvideos från Youtube eller införa geografiska restriktioner, något som nu också ska finnas på Spotify. Återstår bara att se hur pass mycket det går ut över utbudet i Sverige men Spotify blev i ett slag ett betydligt mindre attraktivt alternativ.

Animal Collective till Lund

2009-01-22T12:20:00.000-08:00

Jag hade fullständigt tröttnat på konsertformatet, tröttnat på att stå och bli trött i fötterna och trängas med fula människor som spiller öl på ens skor. Jag tror att det kan vara resultatet av en mängd halvdana konserter som jag enbart närvarat på för att tjäna lite extra pengar. Det är också något otroligt osexigt med att se hur fula, dräggiga och äckliga andra människor som uppenbarligen delar åtminstone fragment av ens musiksmak är. Är det känslan av gemenskap jag upplevt?

Efter konserter med Tellier, Eli "Paperboy" Reed och Built to Spill förra året började jag återigen att se fram emot spelningar. Att Animal Collective med ett så fett album som Merriweather Post Pavilion i bagaget kommer till Mejeriet i Lund ligger helt rätt i tiden. För mig. Det är kul nu och Animal Collective är förmodligen världens bästa popband sedan ett par år tillbaka. Det är förstås en svårslagen kombination.

Jag ser också fram emot Sebastien Telliers återkomst till Malmö (och jag hoppas att det blir lika spektakulärt dirty och dumt som hans förra besök) och konserter med Dead Prez (Lund) och The Zombies (Malmö). High Places på Debaser skulle också kunna bli fint.

Claude Larson - High Tech

2009-01-21T12:16:00.001-08:00

Det bästa med Soulseek är att man kan dra hem stora kvantiteter med okänd musik från användare som verkar ha en intressant smak. Det blir rätt mycket rysk experimentell musik men ibland händer det också att man får ner något som Claude Larsons High Tech, en av de mest svåråtkomliga skivorna jag har lyssnat på under senare år.

Jag drog ned skivan någon gång förra hösten och har försökt hitta information om både Larson och hans musik men utan större framgång. Vad jag vet är att Claude Larson är tysk eller åtminstone var verksam som elektronisk musiker i Tyskland. Hans album, med titlar som Surroundings, Enviroment, Rivers och Panorama släpptes alla runt 1980 och med tanke på hur High Tech låter skulle jag gissa på att albumet släpptes någon gång mellan 1980-1984, även om det skulle låtit rätt daterat redan under de senare åren under det tidsspannet.

High Tech är ett intressant album som bevisar att framtidsvisioner aldrig blir så spännande som när de redan är daterade. Claude Larsons futuristiska sound men främst melodier påminner mycket om riktigt gamla TV-spelskonsolers musik. Låtarna hänvisar till en förlegad framtid med låttitlar som Hardware, Telex, 64K Ram och Disk Drive. Samtidigt som han är bunden till sina synthar är det melodiskt ganska fritt. Till exempel har inledande Pipeline tydliga mellanösterninfluenser medan andra spår påminner om vinjetter ur 80-talsdeckarserier, fighting-spel till Nintedo 8-bitar, funk och Las Vegas-slisk. Jag är särskilt förtjust i Telex, en fantastisk låt och hyllning till den här maskinen. Med dramatisk inledning, söta melodier, en fruktansvärt fin småfunkig refräng och en kort slinga i versen framförd med något synthljud som får mig att tänka på melodierna i Zelda är Telex förmodligen en av de finaste kärleksförklaringarna en maskin någonsin har fått.

Det kanske bara är jag men jag hör så otroligt mycket bitpop i Claude Larsons väldigt okända album.

Jag uppmanar er att ladda ned Telex här.

Fever Ray

2009-01-19T09:40:00.001-08:00

Det bästa som hänt The Knife var övergången från pastellfärgad indiekitsch till riktigt mörk och nedpitchad techno i och med Silent Shout, ett av 00-talets allra bästa skivor. Jag har väntat ett par år på en uppföljare till just det albumet men medan min väntan fortsätter har Karin Dreijer släppt nytt under namnet Fever Ray. Jag har lyssnat på If I had a heart ett tag, det är ett fascinerande singelsläpp i all sin befrielse från catchy-het men den växer likväl långsamt på en.

Jag har inte lyssnat särskilt mycket på det självtitulerade solodebutalbumet än men det jag har hört låter riktigt fett. Låt inte omslaget skrämma er. Jag fastnade kanske särskilt för When I grow up och Seven men det är svårt att plocka en favorit.

Fever Ray och Merryweather Post Pavilion känns som en fin inledning på musikåret 2009. Nu väntar jag på att Missy ska släppa Block Party den 10:e februari.

Deastro - Parallelogram

2009-01-18T14:18:00.000-08:00

Jag vet inte så mycket om Deastro förutom att han har släppt en skiva som heter Keeper's som har ett rätt fult omslag. Keeper's är ett helt okej album men det jag har hört från kommande albumet Moondagger låter betydligt mer lovande. Spåret Parallelogram är rentav riktigt fett och låter som ett färgsprackande Radio Dept. eller som M83 borde ha låtit förra året istället för att vara skittråkig.

Reverend Gary Davis - Death don't have no mercy

2009-01-08T15:50:00.000-08:00

Jag vet inte om det här är på riktigt eller om någon producent har försökt sätta Rev. Gary Davis i något som ser ut som kulisser ur en blaxploitation-film. Det gör ju knappast videoklippet mindre hårt förstås.

Brother Sport

2009-01-05T12:04:00.000-08:00

Jag har fortfarande inte hört särskilt mycket från Animal Collectives kommande album Merriweather Post Pavilion som släpps i USA (och alltså på diverse digitala nedladdningstjänster) imorgon men Brother Sport bådar så pass gott att jag förmodligen hade köpt albumet omedelbart om jag bara hade pengar till det. Jag tror att det allra finaste med just Animal Collective är att jag fortfarande inte har blivit besviken på ett enda av deras skivsläpp sedan jag först började lyssna på dem. De lyckas bevara sin dampighet och experimentlusta samtidigt som de låter allt mer pop och blir mer lättlyssnade. Tveksamt om Avey Tare och Panda Bear någonsin låtit bättre tillsammans än på Brother Sport. Fina popmusiken.

The Zombies till Malmö

2008-12-28T09:56:00.000-08:00

Det var 40 år sedan The Zombies släppte Odessey & Oracle och som en del i jubileumsfirandet kommer bandet för att framföra albumet på KB. Jag är fortfarande i ett chocktillstånd. Självklart lär Colin Bluntstone knappast låta lika bra idag som 1968 men det spelar inte så stor roll. Det är trots original-The Zombies (minus den avlidne gitarristen Paul Atkinson), bandet som gjort en av pophistoriens bästa skivor. Och vad för slags merchandise kommer att säljas på konserten? Tillåt mig att dreggla.

Spotify

2008-12-28T09:28:00.001-08:00

Jag hade ingen lust att tigga som ett barn för en invite till Spotify så jag registrerade mig helt enkelt en månad, för 99 kronor. Skillnaden mellan betalvarianten och den gratisversion som kräver att man får en invite är att man slipper all reklam (ett reklaminslag hörs annars ungefär en gång i halvtimmen och är av någon anledning oftast på norska). Jag är helt klart imponerad av utbudet och ljudkvalitén (256 kb/s) och upplägget känns lättmanövrerat och snyggt med uppenbara lån från iTunes. Det finns också ett integrerat stöd för last.fm som jag uppskattar. För det första känns det väldigt bra att lyssna på musik lagligt och ändå ha ett så pass stort utbud tillgängligt. Tanken på att Joanna Newsom faktiskt får betalt för varje gång jag börjar att lyssna på någon av hennes låtar är tillfredsställande.

Utbudet är som sagt stort men knappast heltäckande. Det växer konstant och lär väl vara riktigt, riktigt bra om något år. Jag är lite besviken över att jag inte hittar mer än en handfull låtar av Animal Collective och att jag inte hittar något alls av till exempel Pete Molinari eller The Tallest Man on Earths fullängdare (första EP:n finns dock). Jag skulle önska mig ett samarbete med distributörerna på dotshop.se för endast ett fåtal av deras artister finns representerade på Spotify. Utbudet av smalare indie och electronica är överlag väldigt dåligt (det enda Built to Spill-albumet de har för tillfället är You in reverse) medan det förstås inkluderar allt av artister som Coldplay och The Killers. Det fungerar också utmärkt för backtracking gällande stora artister. Det finns till exempel mängder av skivor av Neil Young och David Bowie vilket kanske är speciellt användbart när man bara vill höra en specifik låt direkt för ja, om du har Under Pressure eller Tiny Dancer på huvudet så finns de garanterat på Spotify, i en ljudkvalité som Youtube aldrig kan mäta sig med.

Det finns också en radiofunktion inbyggd i Spotify men den verkar hittills vara rent genrebaserad (och grovt indelad) och stämmer inte särskilt bra. När jag spelade en tagg för musik äldre än 50-talet fick jag upp bland annat Biffo Clyro och andra band som inte alls hör hemma under den diffust definierade epoken. Utvecklarna är tveklöst medvetna om last.fm vilket förhoppningsvis kan leda till en mer användardesignad radiofunktion liksom audioscrobblern.

Det som har imponerat mig mest hittills med Spotify är dess utbud av till exempel gammal blues. Jag hittade till exempel mängder av inspelningar av Rev. Gary Davis (också känd som Reverend Gary Davis, Blind Gary Davis och Gary Davis) som annars är rätt svåra men framförallt väldigt dyra att få tag på. Demons & Angels-boxen kan man få betala runt 300 kronor för och den är inte heller helt lätt att hitta på Soulseek. Nackdelen är då förstås att man inte kan lägga in musiken på sin MP3-spelare eftersom den är streamad via Spotify men man kan så klart också köpa loss en MP3:a direkt via programmet men det kanske känns surt om man redan betalar 99 kronor i månaden.

Jag har aldrig varit känd för min starka moral men det känns oväntat skönt att lyssna på musik vid datorn och tänka att den är laglig, att jag antingen har betalat för den eller att den finansieras via reklam och att mina spelade låtar resulterar i att artister får betalt. Jag tror onekligen på konceptet Spotify och 99 kronor känns som ett rimligt pris. Tills dess att utbudet av musiken verkligen breddas har jag svårt att se att den helt kan ersätta den illegala nedladdningen men då främst den nedladdning som sker på grund av att skivorna är svåra att få tag på, begränsade upplagor, Japan-versioner och så vidare. För de flesta musikfildelarna, de som drar hem Coldplays senaste och kan leva med sig själva trots det, bör Spotify fungera alldeles utmärkt. Kanske får man dock se Spotify som ett komplement till den illegala fildelningen men samtidigt, om man faktiskt har betalat för att lyssna på Coldplays musik i programmet framstår man inte heller lika mycket som en kriminell om man laddar ned MP3:orna via torrent för att lägga in dem på sin MP3-spelare. Hur långt fram i tiden ligger Spotify för MP3-spelare?

Elizabeth Cotten

2008-12-26T16:42:00.001-08:00

Rev. Gary Davis

2008-12-25T15:55:00.000-08:00

Tar man sig bara förbi den hemska Pete Seeger får man världens finaste musik signerad Reverend Gary Davis. Just nu finns det ingen skiva jag hellre vill ha än Demons & Angels, särskilt på grund av inspelningen av just Oh Glory, men den kostar över 30 dollar exklusive frakt. Pengar som jag rimligtvis borde lägga på något så roligt som tandläkarräkningen istället. Bitterheten.

Rainbow Quest är ett väldigt nyttigt program. De lyckades samla in och filma mängder av fina amerikanska folkmusiker. Haken stavades förstås Pete Seeger som med självgod uppsyn, långa tråkiga utläggningar och ett irriterande självbelåtet banjokomp lägger sig i allting. Kulturgärningen vet förstås inga gränser så man får stå ut med honom ändå.

Jo, det är Donovan som skymtas i videon. Klippet är filmat under hans sämsta frisyrperiod bör kanske tilläggas.

Asthmatic Kitty-julen

2008-12-23T05:14:00.000-08:00

En handfull av Sufjan Stevens julskivor finns utgivna ordentligt, de som släppts därefter (han är uppe i nummer 8 nu med namnet Songs for Christmas Volume 8: Astral Inter Planet Space Captain Christmas Infinity Voyage) har bara distribuerats till familj och vänner. Synd och skam förstås men man kan ändå få höra (och ladda ned) Good King Wencelas på Sounds Familyre-bloggen. Det låter förvisso inte riktigt som det brukar med sina rätt störiga synthar och vocoder-sång men ändå. Om man är allt för besviken på resultatet kan man istället lyssna på den nya Half-Handed Cloud-låten Home for Christmas. Det är bara att fröjdas. Tror jag.

Pete Molinari

2008-12-21T15:29:00.000-08:00

Jag gillar hans röst.

2008

2008-12-20T12:29:00.000-08:00

2008 var ett sånt där år, som när det summeras får en att känna sig snuskigt vit, indierock och Sonic. Eller ja, Sonic var förstås en överdrift. Jag skulle aldrig i mitt liv ha med Ossler, Titiyo eller Frida Hyvönen på min topplista. Hur som helst, de två översta placeringarna på listan var det inga problem att fylla. Därefter känns det som att inget av de andra albumen egentligen borde finnas med på åtminstone topp 10 men problemet är att man helt enkelt måste fylla ut med det som släppts. Och det är när man yxat och och tryckt in med våld som man känner sig väldigt, väldigt förutsägbar och tråkig. Nåväl. Med det sagt, hade jag varit hemma hade jag puffat på med en massa länkar till MP3:or men ni är myndiga nu, jag förväntar mig att ni vet hur man hittar musik på egen hand.

01. Fleet Foxes - Fleet Foxes
Oemotståndlig i sin stämsångsorgie till exkursion genom den amerikanska musikhistorien.

02. The Tallest Man on Earth - Shallow Grave
Kristian Mattsson snuddar absolut vid förstaplatsen. Bästa svenska fullängdalbumet och i en klass för sig. Återigen folky, återigen amerikanskt klingande och känslosamt. The Tallest Man on Earth kan sin Mississippi John Hurt och är det någon som ger respekt i min bok är det just det.

03. Air France - No way down EP
För att inte dö av tristess inkluderar jag även EP-formatet. No way down innehöll några av sommarens finaste låtar.

04. Deerhunter - Microcastle/Weird Era Cont.
Märkligt beroendeframkallande.

05. Girl Talk - Feed the animals
Gregg Gillis mashar ihop mer än någon annan och resultatet är dampigare än det mesta annat men också vansinnigt catchy. Ihopmixningen av Ace of Bases All that she wants med Lil' Scrappy i Still Here är så briljant att jag dör.

06. Eli "Paperboy" Reed & The True Loves - Roll with you
07. Four Tet - Ringer
08. El Guincho - Alegranza!
09. Adventure - Adventure
10. Hauschka - Ferndorf
11. The Field - Sound of light
12. The Dodos - Visiter
13. Hanggai - Introducing Hanggai
14. Bowerbirds - Hymns for a dark horse
15. Eine Kleine Nachtmusik - Eine Kleine Nachtmusik
16. Horse Feathers - House with no home
17. Raphael Saadiq - The way I see it
18. Lindstrøm - Where You Go I Go Too
19. The Ruby Suns - Sea Lion
20. Plej - Home is where your heart was
21. Raphael Saadiq - The way I see it
22. Animal Collective - Water Curses EP
23. T.I. - Paper Trail
24. Jamie Lidell - Jim
25. Truckasauras - Tea Parties, Guns and Valor

Kom nästan med: Psapp - The Camel's Back, Skatebård - Cosmos, The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon, Pete Molinari - A virtual landslide (som jag precis börjat lyssna på, medveten om chansen/risken att han växer på mig eller inte gör det), Ólafur Arnalds - Eulogy for evolution, Ice Cube - Raw Footage, eMC - The show

Några låtar:
Osborne - 16th stage
Dr. Dog - The Rabbit, The Bat and the Reindeer
Sebastien Tellier - Divine
Ice Cube - Gangsta rap made me do it
Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur
Kano - 140 Grime St: Egentligen bara ett intro på albumet med samma namn. Introt var helt sjukt fett och lovade alldeles för mycket som inte albumet kunde hålla.
Wiley - Wearing my rolex

Överskattat:
Glasvegas - Glasvegas
Jag vet inte riktigt vad grejen är med den där hemska Arcade Fire och Proclaimers-blandningen som verkar få alla recensenter att bli träskvåta av upphetsning.

Årets WTF:
Mofo the Maverick. Tveklöst en av de bästa svenskarna jag har hört rappa på engelska (och han låter inte helt olik Jay-Z) men att han samtidigt är ultrablå politiskt, osympatisk och dryg i intervjuer och hyllar Reinfeldt i sina, oftast, urusla texter är en minst sagt förvirrande kombination.

Gammalt:
Daniel Johnston - Songs of pain
Hansson & Karlsson - Hansson & Karlsson
Tages - Studio
Nina Simone - Anthology
Neil Young - On the beach
Neil Young - Cortez the killer (låt)
Booker White - Aberdeen låt)
Skip James - Crow Jane (låt)
The Mills Brothers - Swing it, sister (låt)

Och typ tusen andra låtar.

Årets konserter:

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves, Babel, Malmö: Förmodligen den bästa spelning jag har varit på och dessutom i Babels (f.d. Jerikos) fina lokaler. Eli kved, skrek och sjöng som rena James Brown under sina glansdagar, kompad av ett fruktansvärt tight soulband komplett med spexig blåssektion. Hur bra albumet Roll with you än är live så går det knappast att jämföra med den energi som Boston-sonen tillsammans med sitt band demonstrerade live. Felfritt.

Built to Spill, KB, Malmö: Built to Spill kom till Malmö för att spela det elva år gamla albumet Perfect from now, ett live-koncept som rimligtvis borde resulterat i en oförskämd mängd obefogad nostalgi snarare än någonting annat. Men så är ju inte Built to Spill vilket band som helst och Perfect from now är förmodligen det bästa, mest massiva indierock-album som har spelats in. Live-versionerna av låtarna framfördes felfritt, kryddades i vissa fall och man avslutade med en riktigt grym version av Goin' against your mind (från ett nyare album). Konserten fick mig också att lyssna frenetiskt på låtar som Kicked it in the sun, Velvet Waltz och min personliga favorit Made-up dreams igen.

Sebastien Tellier, Jeriko, Malmö: Den mest absurda konsertupplevelse jag någonsin har haft. Tellier åmade sig på pianot, hävdade att både indianer och hans egen mamma var "so fat, so ugly", sög av en mikrofon och ursäktade sin hosta med att han fått i sig för mycket lax och heroin. Samtidigt framförde han och bandet riktigt bra versioner av Divine och La Ritournelle. Tellier var way over the top men jag har å andra sidan aldrig varit på en konsert som fått mig att gråta av skratt förut.

Gershon Kingsley

2008-12-14T04:48:00.001-08:00

Det här är mest till Sebastian, för att jag pratade om det här klippet nyligen.

Upphovsmannen spelar sin gamla hit från 60-talet och frågan löd "Kan Popcorn någonsin vara uthärdlig?". Jag tycker det.

The Welcome Wagon - Welcome to the Welcome Wagon

2008-12-10T18:05:00.000-08:00

Konceptet är kanske aningen roligare än själva skivan. The Welcome Wagon är det äkta paret Auito och herr Vito Autio (yey, namnet!) är presbyteriansk präst och gör alltså tillsammans med sin fru mjuk kristen gospelpop på Sufjan Stevens skivbolag, Asthmatic Kitty (vars hemsida jag kollar ungefär en gång i veckan för att se om Half-Handed Cloud har släppt något nytt). Det är orkestral indiepop, med Sufjans varma, mjuka produktion, fin stämsång och viss ironisk distans. Mässande "He never said a mumblin' word" och poppigare "Unless the Lord the House Shall Build" är kanske de bästa låtarna på albumet.

Sold! To the nice rich man

Huun-Huur-Tu feat. Sainkho - Mother-Earth! Father-Sky!

2008-12-06T06:45:00.000-08:00

Huun-Huur-Tu är ett av världens bästa popband med odödliga klassiker som Aa-shuu-dekei-oo och Eki Attar i bagaget. De är Tuvas Beatles, Elvis, Michael Jackson och Velvet Underground i ett, fast i genomgående snyggare klädsel.
Sainkho Namtchylak är inte bara skallig, hon har också en röst som spänner över imponerande sju oktaver och hanterar övertonssång, xhöömei som om hon vore värsta Kaigal-Ool Khovalyg (världens kanske fetaste igil-spelare, klädd i neonrosa på omslagsbilden). Sainkho är utbildad på fina skolor i Moskva, bor i exil i Wien och är för Tuva vad Björk är för Island.

Både Huun-Huur-Tu och Sainkho kommer alltså från den lilla ryska delrepubliken Tuva (nära Mongoliet), mest känd för sin strupsång, galet kalla vintrar och för att de äter råa jakögon i brist på godis. Mötet mellan några av Tuvas absolut största musiker borde förstås resultera i storslagen, bombastisk strupsångspop men så är inte fallet. Istället kör de på ett mer roots-baserat spår som inte alls lämpar sig för jorddansgolvet. Artyy Sayir ("den konstnärliga räddaren") med någon av herrarna från Huun-Huur-Tu på sång har fina slagverk och skulle platsa på något av bandets mer psykedeliska album. Sainkho gör också en fin och nasal insats på låten. Mer renodlad pop får man i Dembildey med struttiga igils, störda pipljud signerade Sainkho och fet strupsång. Överlag dominerar dock de new age-ljudande spåren som inte gör någon glad. Årets Tuvinska besvikelse (jag hyser vissa misstankar om att det blir den enda).

Twiggy Frostbite - Heroes

2008-12-04T09:35:00.000-08:00

Enligt pressutskicket från Playground är Gävle-bandet Twiggy Frostbites Heroes den tredje mest uppmärksammade låten i bloggvärlden just nu. Genom mitt inlägg förväntar jag mig att den stiger minst en placering. Jag har försökt kolla genom www.elbo.ws som tydligen stått för statistiken men hittar inget där som stödjer uttalandet.

Twiggy Frostbite - Heroes

Tages - Studio

2008-11-30T09:04:00.000-08:00

I utbildningssyfte har jag lyssnat en hel del på svensk pop från åren 1965 till 1967 de senaste veckorna. Det mesta har låtit väldigt blekt och det är svårt att förstå hysterin som omgärdade flera av banden. Visst är Shanes, Mascots och även Malmös egna The Namelosers rätt charmiga i alla sin barnsliga oskyldighet men Hep Stars är bara alldeles för töntiga för att ens vara det minsta likeable. Jag säger bara: Svenne Hedlund.

Det enda band som verkligen visade ambitioner och strävade efter att vara något mer än en dansbandsmesig version av de brittiska banden var Tages - västkustens svar på Beatles. Många av deras låtar, som genombrottet med Sleep little girl, är knappast något att väta ned sina byxor för men de ambitioner som bandet visar upp på albumet Studio (1967) är tveklöst beundransvärda. Det är uppenbart att Tages lyssnat en del på Sgt. Pepper och försökt att utvecklas musikaliskt. De använde också studion (albumet är inspelat i Abbey Road) på ett helt annat sätt än de andra svenska banden vid den här tiden. Baklängesgitarrer var trots allt väldigt modernt men Tages var bandet som visste hur man använde dem.

Folkmusikinfluenserna är tydliga. Albumet inleds med söta fioler i Have you seen your brother lately? innan slafsiga trummor och en sprättig bas tar över. Det är en rätt snygg produktion och ett av de bästa spåren på Studio och man undrar vad Tages hade kunnat åstadkomma med en riktigt bra sångare (nej, varken Tommy Blom eller Göran Lagerberg är mer än okej) och bättre texter. I left my shoes at home handlar om precis vad titeln antyder och håller liksom större delen av bandets textmaterial nästan en Postis-låg kvalitet. Och så har vi förstås uttalet men där är det nästan bara att beklaga att just svensk brytning låter så illa på engelska.

I mitt huvud är Tages väldigt bra. Jag har haft vissa av låtarna på huvudet oavbrutet i ett par dagar och nynnat på dem. It's my life och Like a woman har fina melodiska inslag som fastnar men det är aldrig lika angenämt när man väl lyssnar. Däremot tycker jag faktiskt att både Have you seen my brother lately, singelsläppet She's having a baby now om ofrivillig graviditet (yay, kontroversiellt!) och What's the time är bra på riktigt och det avslutande små folkpsykadeliska spåret The old man Wafwer är om inte annat intressant. Jag är imponerad. Och sen sårar det mig något att medlemmarna efter Tages-tiden främst har livnärt sig genom samarbeten med Magnus Uggla. Hur Tages låter efter namnbytet till Blond under 70-talet vet jag inte. Däremot vet jag att Göran Lagerberg gick vidare och har spelat i flera proggband, däribland Kebnekaise vars album II kan vara det svenska album som jag lyssnat allra mest på. Det visste ni inte.

Med tanke på att albumet är svårt att få tag på (det finns inte ordentligt utgivet på CD och vinylexemplaren går för 350-500 kronor på Tradera) så tror jag faktiskt att det kan vara okej att länka till några av låtarna.

Have you seen your brother lately?
What's the time
She's having a baby now

Och faktiskt, svensk 60-talspop blev aldrig bättre än så här.

Äppelknyckarjazz

2008-11-30T09:00:00.000-08:00

Skånefunken har spridit sig till Luleå!

Psapp - The Camel's Back

2008-11-24T07:46:00.000-08:00

Jag fastnade väldigt snabbt för Psapp, redan första gången jag hörde Hi med sin lite avtrubbade sång, fina leksaksrytmer och en komprimerad Tom Waits-elgitarr. Tydligen är duon mest känd för att ha gjort vinjettmusiken till Grey's Anatomy, något som jag helt missat. The Camel's Back släpptes alldeles nyligen. Den inledde fruktansvärt tråkigt och rakt med I want that men hittar ganska snabbt formen igen. Ingen gör väl lika lekfull indietronica (eller toytronica som de själva tydligen kallar sin musik för) som Psapp. Sufjan-iga Part like waves och instrumentala Marshrat är riktigt fina.

(Hade jag inte varit i Falun hade jag länkat till MP3:or här)
(Men jag är glad att jag är i Falun)

Raphael Saadiq - The way I see it

2008-11-19T12:49:00.000-08:00

Jag vet att jag skrev om Raphael Saadiqs senaste album här men tydligen försvann texten. Det är ganska underligt. Det kan ha varit Google som hade invändningar mot att jag länkade till en av låtarna. Det var i alla fall en av mina längra texter på Krautfighter så det känns lite bittert. Jag skrev om 42-årige Saadiqs 90-talsförflutna i Tony! Toni! Toné! och att jag mest förknippat mannen med tråkigt wailande på låtar av Q-Tip, The Roots, Nappy Roots och Snoop. Och mindre creddiga samarbeten med Bee Gees, Lionel Richie och Whitney Houston.

Det finaste med The way I see it är att Saadiq helt omfamnat soundet från de artister han växte upp med att lyssna på. Det är Motown fullt ut, med tamburiner, blås och lite dov produktion. Det är väldigt snyggt, speciellt i inledande Sure hope you mean it.

(eftersom inlägget försvann senast får ni nöja er med en live-video)

Det finns en handfull riktigt bra låtar på albumet och gästerna är knappast av pinsam Lionel Richie-klass. Stevie Wonder gästar på munspel på Never give you up, Joss Stone sjunger och Jay-Z rappar på bonus-versionen av Oh Girl. Skivan tappar fokus mot mitten, Saadiq har väl lätt för att falla tillbaka mot det direkt smöriga men det är samtidigt inte så svårt att bortse från på det hela. Förutom latino-smöriga Calling. Saadiqs röst passar, något oväntat, ljudbilden perfekt och det är kul att höra honom låta som gamla Motown-sångare, på ett mer traditionellt soul-sätt. Det är förstås fortfarande soft, Saadiq är inte precis den raspiga James Brown-typen.

Och så är omslaget så pass classy att jag faktiskt vill ha den i min skivhylla.

The Wackness

2008-11-14T13:04:00.000-08:00

Idag har The Wackness svensk premiär. Jag har kollat lite slarvigt på delar av den. Förutom att Ben Kingsley får spela kuf verkar filmens enda riktiga behållning vara soundtracket, som jag fastnade för redan när Empire skrev om det för rätt många månader sedan. The Wackness verkar vara en lame indiefilm men jag kommer att se den bara för soundtracket med hiphop straight outta '94 ändå. Skönt som konstrast till Moldy Peaches liksom.

Det officiella soundtracket innehåller:

Nas - The World Is Yours
Raekwon - Heaven and Hell
Notorious B.I.G. feat. Method Man - The What
DJ Jazzy Jeff and The Fresh Prince - Summertime
Donovan - Season of The Witch
Biz Markie - Just A Friend (TRÖJDANSEN!!)
Total feat. Notorious B.I.G. - Can't Ya See
A Tribe Called Quest - Can I Kick It
Faith Evans - You Used To Love Me
R Kelly - Bump N' Grind
The Pioneers - Long Shot Kick de Buckettfont
Vomit Launch - Exit Lines
Craig Mack - Flava In Your Ear
The Wu-Tang Clan - Tearz
Mott The Hoople - All The Young Dudes

Eli "Paperboy" Reed & The True Loves på Babel, Malmö

2008-11-13T16:11:00.000-08:00

Jag vet inte riktigt vad jag har sett live som kan ha varit bättre än Eli "Paperboy" Reed & The True Loves var ikväll (13/11) på Babel i Malmö. De var tighta, framförde de dansanta låtarna i nästan dubbelt så högt tempo som på album och "Paperboy" själv lät ännu bättre och raspigare live. Hans James Brown-spasmer var asfina, liksom falsettylen. Och blåset! Bästa live-musiken. Jag har inte riktigt hämtat mig än. Synd att det inte var fler där bara.

Fleet Foxes take away show

2008-11-13T04:33:00.000-08:00

La Blogotheques musikvideoserie med artister som spelar sina låtar live ute och ofta i rörelse på Paris gator är en fruktansvärt fin idé. Vissa band hanterar det förstås bättre än andra (Yeasayer! Beirut! Och eh... Animal Collective) och Fleet Foxes är ett väldigt givet band i sammanhanget, men det blir knappast mindre fint för det trots det uppenbart sakrala. De är ju så tighta och har skägg. Skägg I tells you.

I vilka städer har Du varit full?

2008-11-09T11:33:00.001-08:00

Jag glömde att ta upp det när jag skrev om En high 5 & 1 falafel men i singeln Tack för kaffet sjunger Timbuktu följande rader.

"Jag har glidit in i Gislaved
Vart full i Falkenberg
Har blitt jagad genom Hisingen
På grund av min färg
Har stupat uti Sundsvall
Och fått ligg i Västerås
Anna, Pia, Emma
Fan, jag kommer ej ihåg"

Hästpojken, detta nästan löjligt obegåvade band, körde ju som bekant på "Jag var full på Liseberg och du har knarkat i Flemingsberg" tidigare och nu verkar det ha blivit något av en trend för svenska artister att redovisa i vilka orter de har varit fulla, knarkat och lägrat frodiga kvinnor. Det är hur som helst ett väldigt ointressant stilistiskt grepp.

Kanske är låttexter de nya bloggarna. Eller... de gamla bloggarna?

Hetast på hiphop-bloggarna

2008-11-09T11:26:00.001-08:00

Kevin Rudolf feat. Nas - NYC

Den är överallt. Jag förstår verkligen inte grejen. Nas är så klart fet men hela rock/rap-crossover-upplägget är så sjukt lame.

Missy Elliott - Block Party

2008-11-09T08:07:00.001-08:00

Jag hade helt missat att det redan dykt upp singlar från Missy Elliotts kommande album Block Party (releasedatum: "sometime in 2009"). Samma två låtar finns också med i Step up 2 the Streets som jag av vissa förklarliga skäl inte har sett. Både Ching-a-ling och Shake your pom pom (bägge låtarna återfinns i videon) låter precis som jag vill att Missy ska låta. Det är modernt, tungt och extremt rytmiskt. Timbaland sitter i producentstolen för minst ett par låtar och efter alla samarbeten med Nelly Furtado och det-där-äckliga-nu-grunge-bandet-som-jag-helst-vill-glömma är jag glad att han är tillbaka med Missy.

Hur som helst, jag hade missat singlarna som visade sig vara feta och albumet är på gång och jag ser sjukt mycket fram emot det även om Mel B ska gästa på en låt som heter "Milk & Cookies". Efter ett par rätt trista, bleka skivsläpp (Hej The Cookbook!) verkar Missy vara på gång igen. Jag håller tummarna. Hiphop-året 2008 var/är så tråkigt att jag helst bara vill gå vidare.

Parov Stelar - The Flame of Fame EP

2008-11-07T16:00:00.000-08:00

Österrikaren Parov Stelar har haft triphop med jazz-samplingar som sin nisch ett tag. På senaste EP:n drar han iväg mot ett mer elektroniskt technosound som påminner om Kavinsky, Mr. Oizo och annat franskt och knorrigt. Jazzen är fortfarande kvar men mindre framträdande och det hårdare soundet håller mig vaken där jag tidigare blev dåsig. Fett.

Parov Stelar - Spider

Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy

2008-11-07T15:35:00.000-08:00

Så mycket jag såg fram emot "Dr. Boogie presents Shim Sham Shimmy", så lite jag lär lyssna på skivan nu när jag väl fått tag på den. Albumet är det tredje i ordningen av Sub Rosas återutgivningar av obskyr musik från 20- till 60-tal. Den här gången är temat de elektriska instrumentens pionjärer vilket förstås är intressant som historisk kuriosa men artisterna i samlingen (Blue Charlie Morris, Bob Jenkins, Albert Collins, Guitar Slim Green, Slim Gailland och Haskel Sadler m.fl.) är kanske inte de roligaste blues-namnen och deras elektrifierade blues må ha varit stilbildande men låter som vilken Chicago-blues som helst fast sämre. Det kan man leva rätt gott utan.

Gentle Giant - On Reflection

2008-11-07T15:22:00.000-08:00

1. Första gången jag hörde "On Reflection" satt jag förstummad och hade inte den minsta aning om jag tyckte att låten var briljant eller det sämsta jag hört. Jag vet fortfarande inte riktigt var på skalan den hamnar men det är omöjligt att motstå allt gay - medeltidsflöjten, stämsången, de vita snyckarbyxorna, den allmänna vitheten och det fula progrocksutbrottet i slutet. Hur som helst är "On Reflection" den enda progrocklåt jag någonsin fått sjuka cravings efter. Förvisso är liveversionen från 1978 inte lika tight, inte riktigt lika smittsamt gay som studioupplagan men jag tror ni förstår kvalitéerna ändå. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt men att någon använder sin uppenbara musikaliska förmåga till att göra något så genuint fånigt och nördigt är så fantastiskt att man glömmer bort allt annat.

2. Kan musik bli mer vit än så här?

Les Surfs

2008-11-04T10:40:00.000-08:00

Någon gång under första halvåret 1965 var Les Surfs från Madagaskar veckans band i Bildjournalen, tillsammans med Hamlet and the Shakespears från Leksand förstås. Jag har gjort vissa efterforskningar sedan jag först stötte på namnet för ett par timmar sedan och uppenbarligen var Les Surfs ett ganska stort namn på 60-talet och red på den exotica-popvåg som gjorde att Millie Small kunde flytta ut ur sitt "fallfärdiga skjul" (som jag också läste om och såg bilder på idag).

Tillbaka till Les Surfs. De är sex syskon, de är surfare inom citationstecken, de kommer från Madagaskar och ingen av dem är längre än 150 cm. Det är tillräckligt för att göra mig mer än lovligt intresserad. Och jo, de var rätt charmiga och sjöng på franska. Jag hade kanske förväntat mig mer Madagaskar i musiken men söt fransk dvärgpop är väl inte det dummaste heller. Om inte annat så gjorde de en fin förfranskad version av Dusty Springfields "I only want to be with you". Jag föredrar den rentav framför originalet.

A present tu peux t'en aller:

Adventure - Loredo

2008-11-03T15:05:00.000-08:00

"Loredo" är förmodligen den låt jag lyssnat allra mest på den senaste månaden. Nu är den också min ringsignal så om jag inte svarar när ni ringer kan det bero på att jag vill höra klart låten. Bara så ni vet.

Adventure - Loredo (MP3)

Timbuktu - En high 5 & 1 falafel

2008-11-03T07:26:00.000-08:00

Jag brukade tycka att Timbuktu var den enda vettiga rapparen i Sverige, den enda som på svenska faktiskt hade ett bra flow. Jag vet inte riktigt vad som hände efter "W.D.M.D" men förmodligen värmde kramarna från Ung Vänster så mycket att Timbuktu slutade att vara kaxig, blev politiskt korrekt, började lyssna på Manu Chao som om det fortfarande varit 90-tal, började sjunga nasalt istället för att rappa och hämtade inspiration till texterna från post-hippiesarna i Svenska Akademien (som också hade en angelägen kaxighet i början av karriären).

"En high 5 & 1 falafel" har precis kommit upp på Playground för nedladdning och det låter illa, stundtals väldigt illa. Det är kanske inte lika blekt som "Oberoendeframkallande" (vem minns ens det albumet?) men det är istället irriterande och jag är inte helt övertygad om vilket som är bäst/sämst av de två.

"Säj inte näj säj jää" kör förvisso på det fina konceptet med rap och akustisk gitarr men blir aldrig mycket mer än en mer anonym version av "Gott folk", tills Timbuktu börjar sjunga "jäää" som om han var Peps Perssons oönskade barn. "Tack för kaffet" med akustisk gitarr och gästinhopp av Dregen är hästprogg av den fulaste sorten med Timbuktus nasala sång. "Jag vill bara" har ett rätt kul break i mitten av låten men refrängen är lika olyssningsbar som General Knas wailanden. Spår som "Mörkar" och "Dom hinner aldrig ikapp" är bara ren utfyllnad. Reggae-influenserna på det sistnämnda spåret är okej men når inte heller upp i samma klass som det han gjort med Chords och M.O.N.S i Helt Off. Var är kaxigheten? Varför är han så genomgod? Produktionen väcker samma frågor. Det blir förvisso lite studsigare i "Schnyyyg" som kan vara albumets bästa spår med sin pruttiga bas och baktaktsorgel.

Ofta funkar verserna med rap hyfsat ofta. Även om produktionerna är trista och texterna är så politiska korrekta att hela Möllevångstorget får kollektiv erektion/våta underliv bär Timbuktu upp det med ett bra flow och en superb timing. "Olympiska spelen 2012" är ett bra exempel på just detta men så fort refrängen kommer (och den är beväpnad med saxofon!) blir det bara wail-psalm av det hela.

Men vad handlar "En high 5 & 1 falafel" om då? Den handlar om att sälja sig vs. integritet, den handlar om kärlek till musiken och annat hedervärt och gulligt. Den handlar också en hel del om mat. Timbuktu tackar för kaffet, Dregen sjunger om fiskgratäng, någon nämner en salladstång och så har vi förstås falafeln - hela Malmös symbol (Den som tror att Turning Torso ersatt Kockumskranen som stadens symbol har fel - det är falafeln som gäller nu och det med all rätt). Kanske är det här ett tema som Timbuktu skulle kunna fördjupa sig i till nästa gång? Varför inte rappa några rader om kanelgifflar, sötpotatis eller hur man bäst tillagar en god kantarellsoppa? Jag skulle lätt köpa det. Speciellt om produktionen var öronbedövande tung och fläskig.

Det som kanske ändå är värst med "En high 5 & 1 falafel" är att Timbuktu kommer undan med det än en gång. För saken är ju den att det i Sverige inte riktigt finns någon som riktigt kan utmana honom. Speciellt inte på svenska. Det blir särskilt tydligt i det avslutande spåret "6an" där Supreme från Looptroop gästrappar och låter för jävligt och man definitivt hör att Timbuktu ligger i en egen klass för sig. Inblandad i den låten är också Frej från Slagsmålsklubben (Hej Malmöincest!) och ni kan ladda ned den här.

Svensk hiphop är död, den dog nyfödd. Istället får man snällt nöja sig med politiskt korrekt skånefunk. Eller hoppas att Elsa tar sig i kragen och blir välkänd snart. Men hur som helst, Timbuktu lär sälja guld den här gången också. Kanske är grejen med att attrahera människor som fortfarande lever på 90-talet den att de fortfarande köper skivor.

Jake One

2008-10-30T09:09:00.000-07:00

Med tanke på vilken besvikelse "Jeanius" var hoppas jag istället på Jake Ones "White Van Music". Risken är väl att det är lite av samma indiestråkrapsvara men när MOP, Busta Rhymes, Freeway och Royce da 5'9" gästar borde det åtminstone finnas en del singelmaterial som imponerar.

Jean Grae - Jeanius

2008-10-30T08:57:00.000-07:00

Första gången jag kollade upp Jean Grae var i samband med Hultsfredfestivalen 2004. Jag hörde henne på avstånd och det lät fruktansvärt fett. Några månader efter Hultsfred släppte hon "This week" och jag var besviken men såg en stor potential. Det dröjde till 2007 och "The Orchestral Files" innan hon följde upp och återigen saknade jag frenesin och det riktigt feta flowet som jag hörde på Hultsfred även om "Soul Clap" var rätt fet.

Med 9th Wonder i producentstolen har Jean Graes länge beryktade "Jeanius" släppts. Introt bådar gott, "232'" följer upp hyfsat men sedan är Grae snabbt tillbaka i sitt makliga tempo och med sentimentala texter hämtade ur ryggsäcksträsket. Man tröttnar också rätt snabbt på alla stråkar. 9th Wonder är inte en så fet producent som många hävdar (Murs och Little Brother är faktiskt inte sååå roliga).

Jean Grae levererar sin tredje besvikelse till album och tänker uppenbarligen inte ens försöka att ta sig upp ur indierap-hålet. Synd på potentialen. Som vanligt alltså.

Icke Google-anpassade bandnamn

2008-10-28T15:51:00.000-07:00

The The, Adventure, Gas, The Music, Young and Sexy, The Band, Can, Earth, Au, Belong, Black Bear, Grizzly Bear, Krokodil, Evidence, Food for animals, Freeway, Gas, Toy, Random, Roommate, Swimmingpool och förstås alla band med namn efter städer (Saigon, Beirut, Chicago, Boston, Gjutaregården med omnejd etc).

Krokodil - Concord

2008-10-24T05:07:00.000-07:00

Hör och häpna - jag köpte en fysisk skiva! Förvisso beställde jag den via internet men ändå. Krokodil heter bandet bestående av gitarristen Klas Gullbrand och basisten Palle Solinger och de gör en ganska fin småfolkig jazz. Jag hade bara hört några enstaka ljudklipp i förväg men blev nyfiken. Riktigt lika roligt var det kanske inte när skivan väl hamnade i min dator och liksom SvD:s Dan Backman säger så finns det vissa drag av Pat Metheny som är det slemmigaste sedan, låt säga, Yngvie Malmsteen. Riktigt så muzak-jazziga blir tack och lov aldrig Krokodil men jag hade kanske förväntat mig lite mer tuggmotstånd och elektronik. Hur som helst var det fint att hålla en fysisk skiva i handen igen. Kommer det att hända igen? Nja, det beror väl på hur många feta 360-spel det släpps inom det närmaste.

Man kan lyssna på bandets myspace.

Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

2008-10-23T03:21:00.000-07:00

Animal Collectives nya album "Merriweather Post Pavilion" närmar sig releasedatum. Panda Bear har redan kallat det för bandets bäst inspelade album, vad det nu betyder och nu finns det också ett omslag att tillgå. Det rör sig om man tittar på det. Kommer jag att köpa skivan på vinyl bara för att freaka ut mig själv nu? Kan man köpa mönstret som gardintyg?

Sébastien Tellier till KB

2008-10-22T14:31:00.000-07:00

Den sjunde februari kommer Sébastien Tellier tillbaka till Malmö. Den här gången till KB och inte Jeriko. Det är sällan jag ser fram så mycket emot konserter som jag ser fram emot nästa Tellier-spelning. På den förra spelningen fick han mig att skratta så att jag fick ont i magen under sina fantastiska mellansnack, det har ingen annan artist jag sett någonsin lyckats med förut. Samtidigt lät både "La Ritournelle" (förvisso avbruten av Tellier själv eftersom han tyckte att den lät så seriös) och "Divine" riktigt bra. Det kanske man inte riktigt kan säga om det flera minuter långa avslutandet som mest bestod av stön och en Tellier som låtsades utföra minst sagt engagerat oralsex på sin mikrofon. Det var den mest bisarra och spontana konsert jag har varit på, en av de få som inte kändes det minsta planerad i förväg. Man får hoppas att Sébastien är lika full av lax och heroin som senast.

Jag förväntar mig att "Ska gå"-siffran stiger.

Esau Mwamwaya & Radioclit

2008-10-15T14:52:00.000-07:00

Jag hittade Esau Mwamwaya & Radioclits version av M.I.A:s "Boyz" för några veckor sedan på någon blogg men jag kunde bara streama låten vilket inte var så kul. Som vanligt är det alltid pitchfork som är först ut med mp3:or och jag blev väldigt exhalterad när jag hittade "Boyz" som mp3:a där idag. Det är fint och hysteriskt och påminner om en afrikaniserad El Guincho med T.O.K-skrik. Inte dumt alls alltså.

Ifall ni har missat, ladda ned här

Built to Spill, KB

2008-10-14T16:26:00.000-07:00

Det är svårt att skilja på nostalgi och kvalitet ibland men i fallet med Built to Spills "Perfect from now on"-spelning är jag övertygad om att det är lika stora delar av de båda ingredienserna, det är svårt att hitta något att kritisera. Built to Spill framför med rätt öm hand låtar från ett av indierockens största album och de har knappast några problem med att återskapa de massiva gitarrväggarna från albumet. "Velvet Waltz" och "Kicked it in the sun" är helt fantastiska live medan min personliga favorit "Made-up dreams" var en av de få låtarna som de verkade köra genom snabbare än på skiva (förvisso albumets kortaste spår) och dessutom i en rätt odynamisk tappning. Doug Martschs röst lät äldre, något jag inte reagerade så mycket på förra året, men han kan ha haft en sliten dag. Jag brukar bara uppskatta att höra röster spricka smått. Det var också fint att de körde "Goin' against your mind" som var en av de få riktigt bra låtarna på förra albumet som de turnerade med senast. "Car" med cellokomp kändes som det ultimata extranumret och jag är glad över att ha fått höra "You were right" också. Jag är trött och har en uppsats att ta mig genom. Jag hejdar mig här men det första jag gjorde efter att jag kommit hem var att sätta på "Perfect from now on". Det kan inte vara något annat än ett väldigt bra betyg.

Woven Hand vs. Dr. Dog

2008-10-14T09:13:00.000-07:00

Den 16:e november tänker jag gå på Woven Hand-konserten på KB. Jag bryr mig inte alls om Woven Hand även om jag uppskattade 16 Horsepower under en kort period av mitt liv. Anledning att jag ändå tänker gå är för att Dr. Dog står listade som "special guest" och just Dr. Dog har gjort en av de låtar som jag lyssnat på allra mest i år - "The Rabbit, The Bat and the Reindeer". Faktum är att jag faktiskt har lyssnat närmast maniskt på den vissa dagar, upp till 20 gånger i rad och så där. Som vanligt var albumet inte mycket att jubla över men på varje Dr. Dog-album finns det åtminstone en totalt oemotståndlig poplåt och hur skulle jag kunna motstå den ansträngda, ljusa rösten eller det simpla pianot eller pizzicatostråkarna i "The Rabbit, The Bat and the Reindeer"? Jag funkar ju fan inte så.

Skatebård - Cosmos

2008-10-13T10:12:00.000-07:00

Först Røyksopp, Lindstrøm, Diskjokke och Prins Thomas och nu Skatebård - de norsk italo disco-techno-artisterna verkar bara bli fler och fler och det mest anmärkningsvärda i det är väl att de alla håller väldigt hög klass. Skatebårds "Cosmos" är bra i prinip från början till slut och inslagen av sång är så pass få att jag inte ens hinner börja störa mig på det heller. Bäst är den frenetiska syntbasen i "Untitled".

Senast jag lade upp musik här tog blogspot bort inlägget så det blir till att hålla sig med gratis-mp3:or, smakprov, videos och sådant i fortsättningen. Inte alltid helt lätt att hitta men det finns, om inte annat, tre smakprov från "Cosmos" på dotshop.se

Vuelo
Kosmos
Inspirational Weekend

Nej men hej Doug Martsch

2008-10-13T08:51:00.000-07:00

Egentligen har jag alltid varit emot att band fastnar i sina gamla mästerverk och aldrig kommer bort från dem igen men imorgon tänker jag okritiskt låta det hända när Built to spill spelar på KB. Senast jag såg dem (2007-05-09) hade de precis släppt ett album som var sådär. Nu framför bandet hela "Perfect from now on" från 1997, som av en ren händelse råkar vara ett av mina favoritalbum någonsin. Jag håller tummarna för att Doug Martsch ska sjunga yttersta hudlagret av mig på "Made-up dreams" medan jag frossar i den där snuskiga känslan som jag tror kallas för nostalgi.

Bild: courtesy of Fredrik Schützer, naken pianist.

Boondocks

2008-10-08T14:17:00.001-07:00

Jag upptäckte idag att Afro Samurai, en japansk anime om en svart samurai vars röst görs av Samuel L. Jackson, kommer som spel till 360 och PS3. Det ser inte alls lika snyggt ut som serien (cell-shadat vaffan?!) men verkar ha en del fina Assassin's Creed i afro-vibbar intakta. Rza kommer att stå för musiken också och jag förväntar mig åtminstone två-tre scener med sjukt fet 90-talshiphop, vilket fick mig att tänka på min favoritscen ur tv-serien Boondocks:

Inspectah Deck har aldrig låtit bättre än på Raekwons "Guillotine". En sådan lyckad scen i Afro Samurai-spelet och jag är såld.

Aberdeen Blues

2008-10-07T13:16:00.000-07:00

Efter Son House är Booker White min favoritraspare.

Horse Feathers - House with no home

2008-10-06T11:32:00.000-07:00

Jag äter delvis upp mig själv genom att säga det men 2008 har varit ett bra år för flanellbeklädda amerikanska män. Fleet Foxes är väl det bästa exemplet på det men de senaste veckorna är Horse Feathers ett av de band jag lyssnat allra mest på. Samma, lite luddiga, genrekomponenter med americana, folk och country i basen men det som jag faller främst för är Justin Ringles röst. Som en piggare Iron & Wine. Som en Bonnie "Prince" Billy utan zoloft och en övertygelse om att mörda alla som kommer i hans väg genom att vara världens tråkigaste singer/songwriter. Någon kallade "House with no home" för "american chamber-country" följt av en bunte frågetecken. Det kändes inte helt fel. Jag gillar verkligen de lågmälda stråk- och banjoarrangemangen som mest tassar omkring i bakgrunden. Stråkarna i "Albina" dödar mig. Det finns en rätt söt hemmagjord video till "Curs of weeds" med det fyndiga namnet "Curs in the weeds" också:

Jag väger upp flanellen genom att lyssna på Eric B. & Rakim om morgnarna och Plej på nätterna och stråkgull i Braid någonstans däremellan.

iAH - Äntligen (eller: Malmö som ett musikaliskt misslyckande)

2008-10-06T04:00:00.001-07:00

Jag fick i recensionsuppdrag skriva om iAH (ska uttalas som "ja" på skånska). Det var en hemsk upplevelse som fick mig att fundera på varför det görs så otroligt dålig musik i Malmö. Rimligtvis borde det finnas underlag för X antal hyfsade band i en stad med nästan 300.000 invånare och det borde kunna uppstå något eklektiskt, underligt och kanske rentav bra i en så mångkulturell stad. Istället får man bara samma politiskt korrekta möllanmys (klubben för inbördes beundran) till musik. iAH är bland det sämsta jag har hört. De låter som om någon dödat Timbuktus livsvilja, tvingat honom att läsa politiskt korrekt "poesi" kompad av ett dansband som tror att de spelar världsfunk bara för att de har congas. Budskapet? Kärleken är störst och sånt där förstås. Varför dominerar hippiekulturen fortfarande musikutbudet i Malmö när den på de allra flesta andra håll självdött för längesen?

Egentligen vill jag inte skriva om dålig musik här, åtminstone inte i en större utsträckning men i det här fallet tycker jag att det är ett intressant fenomen. Om små städer som Hässleholm och Borlänge kan få fram artister, varför kan inte Malmö det?

(Om ni ens kommer på några band från Malmö är de med största säkerhet exil-smålänningar eller från Norrköping, läs: The Cardigans, The Ark, Slagsmålsklubben und so weiter)

Nordpolen - På Nordpolen

2008-10-04T03:26:00.000-07:00

Människor, jag hatar er. Vilka är de två kanske mest hypade banden just nu? Det är Glasvegas och Nordpolen. Glasvegas låter som skotsk gubbemo med lama Arcade Fire-försök (ja, klart att recensenterna gillar det) medan Nordpolen... det är bara inte acceptabelt. Det är The Tough Alliance och Sibiria i ett och det är några av de värsta textraderna jag har stött på i hela mitt liv. Av lathet väljer jag att kopiera citat från dagensskiva, för jag hör ärligt talat ytterst sällan vad Pelle Hellström gnäller fram.

"Bara drömmar och ekonomer
Lever ikväll
Men dom är döda för mig
Dom är döda för mig
Av numren i min telefonbok
Lever bara du"

"21 och redan gammal
Vill inte ens tänka på när du blir 22
Du pratar om karriär
Medans vi krossar barriär"

"John Travolta
Skulle gå fram
Fram till dig
Kyssa dig
Gå på bio
Ligga med dig

Prata om dig
Ljuga för dig
Äta middag
Äta frukost

Du är här
Jag är frusen
Du är en av flera tusen
I en plastburk för oss unga
är du där med mun och tunga"

De här raderna sjungs med gnälligaste tänkbara Sibiria/Vapnet-röst till futtig technopuls. När ska recensenterna lära sig? Varje gång TTA släpper nytt sprutar de brallorna av sig i ett par veckor, sedan skäms de över sitt misstag fram till nästa skivsläpp. Kristin Lundell på Svd tycker att "På Nordpolen" handlar om framtiden och att albumet hjälper till att råda bot på musiksamtidens femtioplusperspektiv (?). Hon skriver väldigt lite om hur musiken egentligen låter. Är det ens relevant att man bara med ett självplågande tillvägagångssätt kan lyssna på eländet? Varför reagerar så få recenster på att texterna är som skrivna av en obegåvad 12-åring med lite ångest? Jag skäms. Recensenterna gör bara Nordpolen en björntjänst.

Ace of Base - WTF?!

2008-10-03T03:20:00.001-07:00

Att 90-talet varit på väg tillbaka har det sagts i ett par år. Det slog mig först i ansiktet på allvar för någon månad sedan när jag recenserade The Verves senaste och fick obehagskväljningar. Att lyssna på deras album, "Forth", var som att krysta ut en tegelsten ur urinröret.

Och idag vaknar man och har fått Ace of Bases kommande singel med det fantasifulla namnet "Wheel of Fortune 2009" som släppts 24/10. Albumet kommer någon gång nästa år. Och hur låter det då? Jo, det börjar med lite Kelis-baktakt och en robotröst men sedan blir det samma gamla, gråa 90-talssoppa som åtminstone jag hade hoppats att vi lämnat kvar bakom oss. Tekniken känns förstås fräschare och snarare 80-talsretro än 90-tal men vad fan, det är Ace of Base och det låter för jävligt. Dessutom ser de ut som en gothig version av Jill Johnsons kompband. Är fresh ordet ni söker efter?

Adventure - Adventure

2008-10-02T12:09:00.000-07:00

Bitpop har känts som en rätt typiskt skandinavisk grej men efter Truckasauras genomslag i USA verkar det växa till sig på bredare front, så där nästan 10 år senare. Det roliga med det är väl att det känns förhållandevis fräscht i jämförelse med svensk buskismusik med NES-influenser (läs: Slagsmålsklubben). Adventure från Baltimore är ett nytt namn och håller sig mer trogen commodore 64 än till exempel Truckasauras med sina sjukt ofräscha gästrappare och liknande. Adventures självtitulerade albumet är riktigt fet TV-spelsdisco och det glädjer mig att albumet har fått svensk distribution nu (dotshop förstås). Jag har inte fastnat så här hårt för den här sortens musik sedan Randoms "Happy Ending After All".

Inte en särskilt representativ låt egentligen. Den missar det melodiska från albumet men det är den enda videon som finns för tillfället. Jag förmodar att det kommer mer. Jag ser fram emot "Loredo" och och "Crypt, Castle, Cult, Killer".

T.I. - Paper Trail

2008-10-02T04:12:00.000-07:00

T.I. är en av mina favoritrappare men efter en första genomlyssning av nya "Paper Trail" känner jag mig mest besviken. Det gjorde jag efter "T.I. vs. T.I.P." också. Den där schizofrena vinklingen som många recensenter hyllade kändes inte alls så fräsch som den framställdes men där fanns åtminstone spår på vilka T.I. visade vilken sjukt bra rappare han är och Eminem gjorde en insats som man kunde stå ut med vilket ändå måste anses vara häpnadsväckande för hans del. "King" var ett sjukt bra album. Kanske mitt favorithiphopalbum på den här sidan av millenieskiftet. Både "Urban Legend" och "Trap Muzik" har en del riktigt feta spår, om än inte riktigt i klass med vad T.I. uppnådde på "King Back" och "What you know". "Paper Trail" knuffade mig inte ordentligt en enda gång under första lyssningen. Konstigt, med tanke på att både Just Blaze och DJ Toomp (som producerat just "King Back" och "What you know") fortfarande är inblandade. "Paper Trail" låter hur som helst mer laid-back och kanske mer soulig men jag fick samtidigt känslan av att det var en tröttare Beanie Sigel jag lyssnade på och inte den uppkäftiga, tekniskt skickliga T.I. som jag förväntat mig. Den åsikten förändras säkert men det faktum att det var det första T.I.-albumet som passerade mig förbi närmast obemärkt känns ändå värt att nämna.

Hauschka - Ferndorf

2008-09-29T07:29:00.000-07:00

När det finns MP3:or att länka till är det svårt att komma på något att skriva. Jag har lyssnat mycket på "Ferndorf" de senaste veckorna och jag var aldrig ens särskilt förtjust i något av de tre tidigare albumen. Jag antar att det säger något. Blåsinstrumenten är väldigt välkomna. Speciellt när jag försökte krysta fram en recension av Nellys "Brass Knuckles", ett album som var både töntigt och tråkigt. Man kan lyssna på Hauschkas Freibad.

Entourage

2008-09-27T15:23:00.000-07:00

Entourage började sändas igen för några veckor sedan. Det glädjer mig inte bara för att det är en väldigt fet TV-serie. Det var också i Entourage jag fick höra bland annat Saigon, Santogolds "Creator" och en väldigt fet remix av Röyksopps "What else is there?" signerad Trentemøller för första gången. Det känns som en rätt bra utdelning och framförallt under de första säsongerna hade de en hel del riktigt fin hiphop. Och ja, Johnny Drama ska ha fått sin egen TV-serie.

Eine Kleine Nachtmusik

2008-09-24T16:01:00.001-07:00

Eine Kleine Nachtmusik är inte bara ett enerverande stycke av Mozart. Det är också en fet brittisk dj och producent med en beundransvärd känsla för tysk kraut. Singeln, La Serinissima, är en av de roligaste låtarna jag har hört i år. Det självtitulerade albumet var mycket mer introvert men fortfarande rätt slamrigt charmig kraut. Albumet släpptes förvisso redan i juli men det har skrivits så lite om det att jag ändå tycker att det är värt att nämnas.

Ladda ned La Serinissima.

Daniel Johnston-revival

2008-09-24T14:08:00.001-07:00

Det var längesedan jag var så fokuserat besatt av en artist eller ett band som jag har varit besatt av Daniel Johnston de senaste veckorna, vilket beror en hel del på den fina dokumentären The Devil & Daniel Johnston (2005) men förmodligen mest på att jag till slut tagit mig tid och ork att lyssna genom hans gamla skivor (de är många, de är fullsmockade). "Songs of pain" är förstås finast. Hur som helst, Johnston kommer till Köpenhamn den 12:e november och är i, uh, Århus några dagar tidigare. Jag hoppas att han har den goda smaken att ta sig över Öresundsbron också. Silly Love, Grievances och I had lost my mind live skulle förmodligen döda mig. Ingen spelar gitarr som Daniel Johnston. Faktiskt inte.

Fujiya & Miyagi - Lightbulbs

2008-09-24T14:06:00.001-07:00

Jag har haft en thing för Fujiya & Miyagi i ett par år men deras nya "Lightbulbs" gör mig förvirrad. De två första låtarna, "Knickerbocker" och "Uh", är direkta upprepningar av spår från "Transparent things" och sen fortsätter det i den andan. Är det ett statement som jag missar? Jag uppfattar Fujiya & Miyagi som ett väldigt medvetet och kompetent band men jag kan också ha charmats till omdömeslöshet av deras krautrytmer.